Oväder över Svartbyträsket

Oväder över Svartbyträsket

måndag 20 maj 2019

Med bilen som bostad, eller, se Sverige i snålblåst, småkallt(?) och snöglopp






I Norrköpings utkanter
Som vanligt har jag svårt att stoppa ordflödet när det väl rinner till, så ni erbjuds - också som vanligt - två varianter av detta inlägg.

1. Kortvarianten. Vi åkte husbil med två hundar tur och retur till Öland, såg en massa och träffade en massa folk.

2. Långvarianten (tag fram kaffe eller te, nåt gott att äta, kissa om det behövs, sen kan  ni börja läsa)
Tisdagen den 30 april styrde jag och min vän L kosan söderut för att lufta vingarna lite, träffa släkt, vänner och bekanta, eller kanske försöka fly några sorgliga minnen, eller var det för att möta våren? Vi missade (med flit kanske) i alla fall alla upptänkliga valborgsmässoeldar och eventuella fyrverkerier. De stackars fyrbenta tvingades följa med, väl förankrade i husbilens passagerarsätes säkerhetsbälten med egna säkerhetsselar. Nelsson lät mer eller mindre som en mistlur de första 60 milen, sen avtog hans röstuppvisningar allteftersom under loppet av några dagar. Den sista veckan var han i stort sett tyst under alla restimmar. Kairo sa inte flasklock under hela tiden, förutom när det fanns skäl att skälla som t ex när andra fyrbenta eller suspekta tvåbenta befann sig alltför nära bilen.

Med husbil har man bostaden  tillgänglig hela tiden var man än befinner sig. Lite compact living så att säga. Påminner lite om livet i en segelbåt, som jag också har viss erfarenhet av, fast betydligt mer bekvämt och med tillgång till det mesta som man har hemma. Eller det kanske man har i moderna segelbåtar med moderna ägare också, men inte i den Albin 78 som lystrade till namnet Pingvin, som jag färdades en del i när den ägdes av min man som också framförde den.

Husbil - jag kan inte låta bli att hela tiden i mitt huvud nynna på "man ska ha husvagn.." om ni minns den. Det gör jag, just de orden. Nu tror jag ju, utan egna upplevelser i ämnet husvagn, att det är en viss skillnad mellan husbil och husvagn. T ex att man under färd sitter i sin bostad i husbilen. Det gör man inte med husvagn. Om man inte är Långben och Kalle Anka och visar upp sig i julaftonsTV i Sverige åtminstone för den lite äldre generationen som inte är uppvuxna med smarta telefoner, datorer och hundratals TV-kanaler att välja mellan. Vi som kommer från den svart-vita tiden , för att tala ett språk som min salige makes äldre barn förstår. De är också lite till åren komna nu, börjar närma sig 40årsåldern, de som inte redan passerat den.

Man kan ju ha roligare, tyckte de nog.
Åter till husbilen. Den tog oss längs hela ostkusten från Norrbotten ner till Öland och hem igen. Ett jättetankutrymme gjorde att antal besök på bensinmackar minimerades. Kylskåp med frys, gasolspis, välfylld vattentank m m gjorde att vi knappt behövde gå utanför bilen för att handla. Fast ut var vi ju ett antal gånger, dagligen. Det såg om inte annat hundarna till även om de anpassade sig förvånansvärt bra till husbilslivet.

När man som jag är 50-talist kan det råka sig så att man tagit körkort i tidernas begynnelse, dvs i början på 70-talet. På den tiden ansågs man kunna framföra tung motorcykel om man klarade uppkörning och teoriprov för personbil, även om man ens aldrig hade sett en motorcykel på bild. Därför har jag ett AB-körkort. Det är utfärdat före 1996 och har aldrig varit återkallat. Då anses jag även kapabel att framföra personbil klass II, vägandes mer än 3,5 ton,  vilket innebär en personbil med plats för högst åtta passagerare utöver föraren och utrustad för att kunna bo i. Även kallad husbil. Således har jag nu debuterat som husbilsförare. Men lugn nu ni som hukar bakom era Volvobilar och terrängcyklar i förskräckelse och oro: jag hade en väldigt kompetent lärare som inte blev rädd vid mina manövrer, aldrig skrek eller hojtade uppmanande. Bara små konstateranden att du kunde hållit lite längre ut från diket (men det var på nästan inhägnat område före själva resan), och sedan tog han fram tidningen och studerade troligen sportsidorna. Vad vet jag, jag kollade vägen, backspeglarna och trafiken. Det blev sammanlagt 20 mil för min del bakom ratten, min kompetente lärare körde väl bortåt 300.

Sverige i början av maj 2019 var en upplevelse. Jag trodde vi skulle möta värmen och våren, jag uppmanades av L att packa shorts och baddräkt, lättare plagg och kanske en tjocktröja. Jag tog med lite mer än så och lämnade baddräkten hemma. Tur var det, för regnet stod visserligen inte som spön i backen annat än i Uppsala under några kvälls- och natt-timmar då det även snöade lite, men termometern visade mestadels  5-10 grader dagtid och strax över noll nattetid. Naturen hade dock inte förstått att det var kallt utan det var faktiskt en hel del träd i olika gröna nyanser och som blommade, mer ju längre söderut vi kom. Tussilagon blommade i dikesrenarna från Skellefteå ungefär tror jag, överblommad längre söderut, här i Boden finns de bara på vissa ställen.Vitsippsbackar från Sundsvall, gulsippsängar i Ekolsund, orkidéer på Öland där fältsippan också visade upp sig och blåsippan uti backarna stod (i Trollskogen). Slånbärsbuskar blommade i stora samlingar  i skogsbrynen i Uppland, Stockholmstrakten och hela vägen ner längs Ostkusten och på Öland. Det är verkligen vackert med dessa skyar av vita blommor i ögonhöjd. Men stickiga är de, slånbärsbuskarna.

Slånbärsblom. Blankaholm.

Gulsippor. Ekolsund

På tal om slånbär kom jag just ihåg den gången jag plockade en hel del slånbär i Uppsalaområdet. Man kunde liksom inte låta blir, de fanns  ju överallt och var stora och snabbplockade. Men ack så taggiga, buskarna alltså. Sen kom jag på den briljanta idéen som höll på att bli slutet för min hushållsassistent (ni vet en alltiallo-maskin från 70-talet eller tidigare som kan göra det mesta i ett kök utom att diska och dammsuga.).  Slånbär har en ganska stor och  hård kärna. Jag tänkte att istället för att kärna ur så kunde man använda även kärnorna i mald form, så jag tryckte ner alltihop i  hushållsassistentens  köttkvarn och satte igång hela härligheten. Behöver jag säga att det stockade igen tämligen  omedelbart, och köttkvarnen blev plötsligt helt omöjlig att plocka isär. Allt satt ihop som berg. Till slut tog jag i ren desperation fram hammaren  och drämde till på lämpligt ställe. Och se där  - problemet var löst. Och assistenten med köttkvarn fungerar ännu, 40  år senare!
Blåbärsris. Bredäng.
Nu har jag spårat ur från ämnet tror jag, husbilen som bostad eller Sverige i snålblåst och så vidare. Åter till ordningen.

Domkyrkan och Fyrisån, Uppsala
När man lever i en husbil och understundom färdas längs vägarna i den kan man inte göra som man vill. Det är t ex inte förbjudet att stanna och övernatta lite varsomhelst (allemansrätten  tror jag gäller) men det är väldigt praktiskt att stanna på en campingplats. Det gjorde vi. Där har man tillgång till elektricitet, kan fylla i vatten i vattentanken, det finns diskutrymmen och toaletter och duschar. Livet blir liksom lite enklare när man har allt det där. (Här skulle jag kunna ge er en exposé över campingplatser i Europa som de såg ut på det glada 80-talet i mitt dåvarande liv med fjälltält, trangiakök och BMW, ja det var visst en man med då också, hehe. Tre veckor i fjälltält genom Europa ger också en viss erfarenhet särskilt när det görs två somrar i rad. Men jag besparar er den berättelsen, det får kanske bli ett eget inlägg. Om ni skriver i kommentarerna att ni helt enkelt inte klarar er utan den berättelsen så k a n s k e den kommer, vem vet).


Sverige är ganska långt, så vi stannade för övernattning på ett antal ställen. Ja även för att träffa släktingar, vänner  och bekanta och se oss om lite. Tre campingplatser vill jag framhålla lite extra. Först Fyrishov i Uppsala, kanske inte för att den var särskilt outstanding i standard eller så, men det var lite speciellt att vara i Uppsala och bo så nära (bara några meter) Fyrisån.
Läget var också perfekt med hund som resesällskap. Ca 2 km in till centrala stan längs ån på promenadstigen Ändes Ån. Och där hundtillåtet fik inne i en galleria där vi mötte vänner för fika och prat en stund. Vi lyckades undvika det myckna regnandet som mest ägde rum nattetid. Nästa dag blev det en promenad ut mot det gigantiska kolonistugeområdet som visade sig vara närmaste granne till Fyrishov. Där möttes vi minsann av en jättelik valborgsmässoeld som precis tändes av ett fåtal "pangsjos". Det rådde nämligen eldningsförbud och bevatttninsförbud  i Uppsala före regnet.

Ekolsund
Mellan Uppsala och Stockholm blev det en avstickare för släktingar i Bålsta. Vägen dit gick via Ekolsund, en oerhört vacker plats med massor av vitsippor och gulsippor, kulturhistoria och fägelreservat. Tänk att jag bott i Uppsala i så många år men missat Ekolsund!


Stockholm har säkert många campingplatser men vi valde Bredäng av flera orsaker och det ångrar vi inte. Dottern bor i Bredäng och det var praktiskt att ha 1,5 km till henne. Vänner inne  i centrala Stockholm var också enkla att nå via tunnelbanan. Campingen låg 700 m från T-banan. Och utanför det strora campingområdet ligger Sätraskogens naturreservat - också en underbar plats med gamla träd, ängar, gles skog och ett stort antal stigar, några belysta, kors och tvärs genom området. Mälaren med badplats och fiket Lyran inom promenadavstånd och bäst av allt: stor välinhägnad hundrastgård precis  utanför campingen. Så praktiskt det också var att dottern och hennes kille var hundvakter när vi åkte T-bana in till stan för middag på restaurant med Ls vänner. En trevlig kväll.

Nelsson, Kairo. Belinda. Zally, Vira, Tore.
Trevligt var det också att träffa dottern och ännu mer upphaussat blev det för pudelgubbarna när Nelssons uppfödare med vidhängande pudelflock dök upp. Ett kärt återseende, fast jag tror att Nelsson var mer intresserad av de ljuvligt doftande fyrbenta damerna än av urmodern herself, så att säga.

Söderut från Stockholm och planen var en supercamping i Västervik. Där missade vi receptionens öppethållade med tio minuter och de hade totalt missat att på ett enkelt sätt upplysa besökare om var recptionen var och vilka tider de hade öppet. Lite googlande gav mig telefonnumret och en automatröst upplyste att receptionen stängde kl 18. Det går i och för sig att förstå eftersom det fortfarande är lågsäsong och det är säkert dyrt att bemanna på udda tider för ett fåtal gäster. Men tydlig, lättillgänglig och adekvat  information är inte svårt att ordna.


Blankaholm. Utsikt från parkerad husbil.
 Vi började bli trötta och  avgjorde att vi stannar på första bästa ställe som är öppet och så hamnade vi i Blankaholm ett par mil söder om Västervik. Vis av erfarenheten kollade jag deras hemsida innan vi svängde av mot kusten. "Anmäl dig i receptionen. Den är öppen jämt, om ingen är där - välj en plats, installera dig, skriv en lapp med namn och bilens reg nr och stoppa i lådan så kommer vi sen och kollar" . Perfekt!!! Ett underbart ställe med en pratsam ägare. Lugnt och tyst, kolsvart natt med stjärnhimmel, sjöfågel med ödsliga ljud i den svarta natten, Kan verkligen rekommenderas.  Även här fanns förresten ett naturreservat som granne.

Blankaholms camping

Morgonpromenad  på Blankaholms camping
Ölandsbron från fastlandssidan
Nästa dag nådde vi målet, mina vänner på Öland. 30 år sen sist jag var där. Bron fanns även då, men min kompis hade sålt sin lilla stuga och de hade byggt en ny, större. Så kul det är att träffa gamla vänner för mig, nya för L. Vi såg delar av norra Öland i kyligt och blåsigt väder, samtidigt som jag hade en viss oro för pudelherrn N , som plötsligt inte ville sätta ner ett av benen. Samt alla fästingar vi plockade från hundarna. Baksidan av att vistas i Östra Svealand med fyrbenta vänner några dagar. Nåväl, med lite handpåläggning, sårtvätt  (utan synliga sår) och nerkortade promenader  blev det bättre.successivt med tassen och nu är han som vanligt igen.

Det blåste rejält på Öland och brevlådelocken klapprade
i vinden  som dåligt fastsatta lösgommar.
På Öland finns ca 300 kvarnar i mer eller
mindre bra skick och för olika ändamål. 

I Trollskogen på norra Öland

Mer troligt en fältsippa enl min botanikervän på Öland
På vägen hem gick det undan lite mer, Tror vi fick hemlängtan helt plötsligt. Två  övernattningar mellan Öland och Norrbotten och 20 mil bakom ratten för mig så var vi plötsligt hemma igen. Ja det var ju lite längre än 20 mil, men det var vad jag bidrog med. Nu ska jag träna mer på stadskörning med husbil och hur man parerar trottoarkanter, trafikdelare och rondeller. Men de jättestora broarna som  vi passerat (Höga-kusten-bron och Ölandsbron) tror jag inte jag vill köra över med husbil.

På väg norrut.



Fotnot: Resan gick sträckan Boden-Skellefteå-Sundsvall-Uppsala-Bålsta-Stockholm/Bredäng-Södertälje-Västervik-Blankaholm-Öland. Sen tog vi samma väg hem igen med stopp för övernattning i Bredäng och Härnösand. Vi var ute 11 dygn.

söndag 31 mars 2019

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, lördagen den 30 mars

Ja så är det, sorgen och glädjen de vandra tillsammans. Idag 30 mars, är det årsdagen av min mans död. Ett år som gått väldigt fort, med sorg och saknad, begravning, gravsättning, arvsskifte men också nya, roliga erfarenheter, nya vyer, nya bekantskaper, föreningsarbete med glädje och kamratskap men även ilska och frustration.

Åke 1946 - 2018
Sorgen, ett år sedan min man dog.
Min man Åke - så här beskrev jag honom i minnessidorna på begravningsbyråns webbplats:

Åke - passar dragspel i båt?

Åke - stockholmare som tvingades bli Eskilstunabo en tid under tonåren men återvände till Stockholm, såsmåningom frivillig bodensare.
Åke - två äktenskap och fyra barn. Omtänksam, social, glad, visslande. Hemmapappa när det var ovanligt. Fiskpinnar, pizza, pytt-i-panna från frysdisken - är det pappa som lagat mat idag?
Åke - andningsassistent i intensivvården och läkarutbildning i Stockholm, från patologi på Huddinge via lungläkare till reumatolog i Boden. Luncherna  i matsalen med kollegor lika viktiga som jobbet och fikat.
Åke - musikälskare allt från Hasse&Tage til Bach, Beethoven, Mozart och de andra stora klassikerna, körsångare från tonåren, självlärd på dragspel, piano och gitarr. Körövningar, körkonserter, körfester och körresor.
Åke - seglingsälskare med skepparexamen. Neptunkryssare till Albin 78, Stockholms skärgård och Luleå långgrunda dito. Bryggseglingar, ligga på kryss, ligga på svaj, grundstötningar, avmastningar i halvstorm. Likskär, Junkön, Kluntarna. Och alla möjliga hamnar och fjärdar i Stockholms skärgård.
Åke - du är nu på din sista seglats in i evigheten. Hoppas du får både kryssa, länsa för vinden och ligga på svaj för ankar i nån mysig hamn!

Det där sammanfattar  mycket som var min man. Jag är glad att jag skrev det då, för med tiden bleknar minnet litegrann, saker flyter ihop mer och mer tycker jag, ju äldre jag blir. En sak som jag inte skrev då var om hans humor. Min man hade ständigt en dålig historia på lut. Och han var också en person som samlade på diverse saker, eller hade svårt för att kasta bort något kanske. Det har lett till att jag ägnat en hel del tid till att rensa bort allt möjligt. "Jag är mannen som har allt - överallt", som han sa själv. 

Idag (eller egentligen igår lördag 30 mars, klockan har passerat midnatt som vanligt när jag fastnar vid datorn) har jag varit till hans grav och tänt ett ljus och lagt dit rosor. De fick en liten snöhög som vas och stöd. Ännu är det väldigt mycket snö här, men det har också tinat bort oerhört mycket de senaste dagarna då det varit plusgrader dygnet runt och blåst en hel del. Jag såg ett gäng grabbar i nedre tonåren ute på cykel nu ikväll. Det är väl ett vårtecken så gott som något! Inga hjälmar, inga lysen, inga reflexer och bara mörka kläder. Surtanten mumlade nån sur kommentar om dagens ungdomar och deras päron till föräldrar. Och hundarna höll med. Andra vårtecken som nästan är en förutsättning för cykling här är att gatorna nu har isrivits (fyra vändor med jättetraktorn till Nelssons och Kairos förskräckelse) och snöplogvallarna på de lite större vägarna är skurna på längden. 

Trots rubrikens dystra besked ser ni kanske ändå en viss ljusglimt här i texten. Man kan inte sörja hela tiden, det måste  finnas plats för annat också. Det  är jag övertygad o  att det skulle gjort för min man om våra roller varit utbytta. Jag tänker mycket på honom, fäller en tår då och då, men  mitt nuvarande liv lever jag fullt ut.

Sommaren 2010.
 Överst Nelsson, hans kullsyster Monya  och deras mamma Malva.
Mellan: Lilla Kairo ca 3 månader, Monya, Nelsson.
Nederst: Monya, Kairo och så Nelsson i sladdposition o full fart..


fredag 15 februari 2019

14 februari - Alla hjärtans dag. Till minne av min pappa.

Idag är det alla hjärtans dag - en dag fylld av hjärtan i de sociala flödena. Mina hjärtan går till de döda, och just idag särskilt till min pappa Sven. Idag är det exakt 10 år sedan han lämnade oss för evigt, 85 år gammal.  De sista åren i livet bodde han på ett demensboende, men jag tror inte att han själv förstod det för då var han sjuk.
1953

Helst minns jag min pappa som lite yngre, när han i sin krafts dagar hela somrarna gick omkring och påtade i trädgården. Med bar överkropp och jeans och träskor, en gummihink i ena handen och en spade i den andra utförde han allt tänkbart trädgårdsarbete.  Förmodligen använde han en hel del andra redskap också, eftersom han ansade rosenhäcken, klippte gräsmattan, grävde upp potatis, slipade knivar, plockade vinbär, hallon och körsbär och en massa annat. Det där påtandet stod nog mamma mest för, och sen gav hon pappa order om vad som skulle göras och han satte igång. Han var alltid riktigt solbränd om somrarna medan mamma var mer, ja jag måste säga det : grisrosa, som jag. Pappa hade ett mer svartmuskigt utseende som min syster i viss mån ärvt medan mamma hörde till den mer ljushyllta sorten liksom jag.
Mamma och pappa 1964. 

Pappa utförde det mesta arbetet för hand. Motorgräsklippare tyckte han var ett otyg. När det skulle dräneras kring delar av huset grävde han med handkraft runt tvättstugehörnet och satte upp nån form av fuktisolering. Då var han i 70-årsåldern. På 50-talet byggde han till stor del själv huset som vi sedan flyttade in i. Det var beboeligt när vi flyttade in, men inte mer än så. I vardagsrummet fanns inget golv än, där var bara sågspån och reglar. I källaren var det heller inget golv, där var "stampat jordgolv" och vi hade svamp i det som så småningom blev tvättstuga. För att ta oss in i huset gick vi på en"landgång", dvs tre långa plankor ihopsatta med tvärslåar med jämna mellanrum, som ledde från marken upp till ytterdörren. Ett äventyr för oss småungar! Vi hade heller ännu ingen trappa ner till källaren, men den kunde man gå in i direkt från markplanet ute eller via stege ner från hallen.

Sven 1964
 5 december 1923- 14 februari 2009

Jag såg häromveckan att mitt barndomshem, vårt hus som mamma och pappa byggde, var till salu igen. Det fanns ett fyrtiotal bilder från insida och utsida och  trädgården. Det var ingen rolig syn. Alla rosor var borta, inga rabatter fanns kvar, gräsmattan var delvis utbytt mot stenläggning och altanen hade fått en förfärlig överbyggnad eller rättare sagt utbyggnad med inglasning som inte alls passade ihop med huset. Inuti huset var allt vitt och toppmodernt, ett helt nytt kök var inmonterat. Vill ni se bilder? Googla Karlhovsvägen 40, Södertälje. Pappa skulle vända sig i graven om han såg det.

Där kom jag viss bort från ämnet en stund, det blir lätt så när man börjar tänka och det ena ger det andra. Hursomhelst: min pappa var uppvuxen på Sollerön under väldigt fattiga förhållanden, men han var sparsam - "man är ju som en ekorre", som han sa - och händig och tog sig fram i livet. Han jobbade med sprutlackering inom industrin, och han som hade 6-årig folkskola i grunden läste en hållfasthetslära på distans under tiden, övergick så småningom till att bli fastighetsskötare, tog körkort när huset var klart och vi köpte vår först bil kring 1962.

På fritiden var min pappa fackligt och politiskt engagerad, förutom hus och trädgård. Han och mamma var också med och startade Dalaföreningen i Södertälje i början av 1950-talet, en sammanslutning av dalfolk som ville träffa varandra och ha kul tillsammans. Föreningen levde kvar i ett antal år men det blev till slut pappa som ordnade med försäljning av den stuga föreningen byggt till sig men som inte användes längre när föreningsaktiviteterna började dö ut och föreningen somnade in på 1990talet. Som pensionär  engagerade han  sig i PRO och där höll han i promenader för den som ville. Det var nog mest tanter. De tog bussen ut nånstans som pappa bestämde och sen gick de tillbaka. Eller tvärtom

Vi som är kvar minns dig med värme, kära pappa!




söndag 20 januari 2019

I tankarnas spår, i minnenas vrår

I mitt fönster
Det  har varit lite tanketorka här i bloggen ett tag. Orsaken är inte brist på tankar, snarare brist på inspiration och tid. Men nu kanske efter en nattlig semla och en kopp te (nä jag är ingen renlevnadsmänniska, har hunnit med ett eller möjligen två glas vin också ikväll, samt gjort en och en halv pudel )  tänkte skriva nåt fyndigt, lite småtokigt eller så om mitt liv men där går jag bet  just nu.

Istället hamnade jag i minnenas vrår igen. Den  här gången berodde det på ett anteckningsblock som dök upp ur tomma intet häromdagen när jag gjorde en av mina röjningar bland diverse papper. Ett sånt där litet i typ halvt A5 - kan det heta A6? -, linjerat med en finstansad rad av hål så att man kan dra av arken vartefter. Och med sista bladet i kartong. Det har tillhört min  man, för han har skrivit sitt namn  på baksidan. Han hade en väldigt konstig handstil, en slags spretig skrivstil som liknade textat. Jag har aldrig sett nåt liknande hos nån annan.

Morgonrodnad häromdagen
Hursomhelst. Det är inte min man som skrivit i blocket, förutom baksidan med namnteckningen då. Det är jag. Ännu känner jag igen min egen handstil, men jag måste erkänna att ibland kan jag inte ens själv tyda vad det står. Det är inte ofta det händer, men vid enstaka tillfällen inträffar detta underliga. Vad kan det bero på, kan man ju undra?

Det här blocket börjar med en sida av jämförelser mellan vad jag upplever och hur jag uppfattar min man. När jag ser vad jag funderade över så förstår jag att det måste vara rätt länge sen jag skrev det. Kanske kring 2010, 2011 eller så. Det handlar om ensamhet, skuld, frustration, allt jag upplevde mig sakna eller inte få, tvivel på vad jag noterade angående min mans beteende och olika symtom på hjärnsjukdom. Tvivlen att jag såg det jag såg, att jag inte tolkade in en massa egna saker i hans beteende, att jag överdrev hans sjukdom.  Och sen det där att "alla säger att jag måste ta hand om mig själv, men det är ju jag som måste agera vad det än handlar om". Och "att mitt agerande just nu är precis tvärtemot hur man rekommenderar att demenssjuka ska bemötas". I slutet av mina funderingar har jag tänkt om framtiden, den där jag nu befinner mig: "när man blivit änka kan man efter en tid få livet att gå vidare, men jag har en man som jag sörjer fast han fortfarande lever."

Sen blir det ett tidshopp i det här blocket. När jag hör saker på radio (som jag har som bakgrundssällskap dagarna i ända, P1 alltså) som jag vill komma ihåg skriver jag ner dem på det som finns närmast. Det jag hört kan vara nästan vad som helst men nu hade jag hört Lena Nyman läsa en  dikt och några rader var nertecknade i blocket. Tur att jag hade skrivit dit författaren också för annars hade jag inte hittat den.  Den här dikten, som jag ikväll läst i sin helhet och hört framföras av en ung kvinna som också hade tonsatt den, talar direkt till tårflödet. Därför ska jag inte återge den här. Den som vill kan själv leta upp den på nätet. Sök på Harriet Löwenhjelm "Ta mig. - Håll mig. - Smek mig sakta". Det var en av hennes sista dikter, Hon levde 1887 - 1918 och dog på ett sanatorium i Småland i lungtuberkulos, som så många andra på den tiden. Jag är ganska obildad på många fronter (förstår inte hur jag fick så pass bra betyg i grundskolan), och kände förstås inte till denna Harriet. Så nu fick  jag läsa på, tur att all kunskap finns ett knapptryck bort ungefär. Undrar om det står något om henne i Nationalencyklopedin? Den har vi i alla band. Mycket kunskap att inhämta där också, tur man  är pensionär. Det finns ju så otroligt mycket att göra som inte är jobb!

96 procent måne över ett grannhus i - 25 grader
Förutom att fastna i gamla anteckningar går det att ägna sig åt himlaskådning. Det är familjens yngre förmåga, numera ung vuxen, egentligen bäst på, åtminstone den teoretiska sidan eftersom hon studerar astronomi. Ja hon kan ju en hel del stjärnor och planeter också, lite  mer faktiskt än Karlavagnen och Orions bälte som är mina paradgrenar när det gäller stjärnornas placering på himlavalvet. Jag kan månen också och ett norrsken kan jag nog känna igen om det kniper. Och nu är det ju snart dags för månförmörkelse och blodmåne samtidigt! Tror jag ska provfotografera i natt för att se var jag ska stå tidiga morgonen på måndag om jag ska lyckas fånga det på bild. Fast jag har inget teleobjektiv så några närbilder blir det inte. Och om det är 25 grader kallt blir det nog ingenting. Eller om det är mulet.....

Ja där fick ni en liten uppdatering från min tankevärld. I den verkliga världen fortsätter röjningen i källaren, i snön, i pudelpälsarna, i dammtussarna, i diskhon, i pappershögarna, i tvättkorgen - ja överallt helt enkelt. Understundom besöker jag min mans grav, han skulle ha fyllt 73 år igår och jag satte rosor på graven och tände ett ljus. Snart tar jag mig inte fram dit. Snön blir djupare och djupare. Jag skottade en liten gång dit häromdagen. Nu har de slutat skotta mellan gravarna, bara huvudgången skottas, så vill man ha det gjort får man göra det själv. Problemet är att det inte finns nånstans att göra av den uppskottade snön, jag vill ju inte lägga den på de andra gravarna. Såna där saker brottas min hjärna med.
Det är mycket mer snö nu. Det här var andra advent.

Midnatt råder inte längre här, vi är snart inne i vargtimmarna. Så nu är det dags att stänga ner för den  här gången. Godnatt, gott folk.





tisdag 18 september 2018

Efterbörd

Några dagar i kungliga huvudkommunen, tillsammans med ett par hundra andra personer. Ett antal timmar i en stor kongresshall med mjuka fåtöljliknande stolar i bänkrader, rymmandes bortåt 500 personer. Ett podium med presidium och plats för  personer som har ett planerat inlägg att framföra, plats också för personer som vill göra ett inlägg i debatten om något, eller framföra något mer personligt om sig själv inför viktiga val.

Start: i dur med sång.

Många åsikter blandas, framförs mer eller mindre tydligt, presidiet - bestående av två synnerligen mötesvana herrar - har stundtals svårt att tygla de ivriga,  de som vill göra sin röst hörd, de som vill framföra sitt budskap, de som ibland inte riktigt hänger med i svängarna. Tekniken krånglar, hjälp tillkallas men det blir ändå inte riktigt bra. Missförstånd. Tillbakahållen ilska. Tillbakahållna tårar. Applåder som avbryts av presidiet. Besvikelse hos vissa, glädje hos andra.

Någon beskriver tillställningen som två dagar av tunga, långa frågor, viktiga beslut, välorganiserat genomfört, fantastisk mat, trevligt mingel.

En annan ser mest bara kaos, motstridiga uppgifter, kotterier, lobbyverksamhet i minglet.

Mellanakt: god mat vid middagen, underhållningen anpassad till deltagarnas ålder, stämningen stiger.

Svåra frågor, personstrider, val.

Några åker därifrån nöjda med fattade beslut, tyngda av det ansvar som åvilar dem i fortsättningen men nyfikna på vad det kommer att innebära, kanske ovetande om vad de gett sig in på.

Andra är missnöjda, funderar på framtiden, besvikna över dåligt underbyggda beslut som ändå fattades, förundrade över att det är så svårt att förmedla budskap.

Avslut :Tårar, inget tack, tomhet. Beslutsamhet, börja med något nytt.


fredag 7 september 2018

Två tanter törs...

Efter mitt senaste sorgliga inlägg har tiden gått och livet fortsätter för oss som finns kvar. Sommaren närmar sig sitt slut (eller är väl slut för nu är det ju september helt plötsligt) och har som vanligt varit alltför kort. Men en hel del har jag ändå hunnit med och här kommer en resumé över mitt senaste "äventyr".


Två tanter törs ..... vadå? Jo att återuppleva lite av vad en fjällvandring kan innebära.  De gjorde det förra gången som något yngre, kanske inte direkt tanter på den tiden då 1990. Den gången hade de inte ens fyllt 40 år, nu ligger de närmare 70 än 60. Den gången gick turen till Jämtlandsfjällen med Storulvån som start och Sylarna och Blåhammaren som mål, tält, sovsäckar och stormkök var med även om det blev en natt inomhus i Sylarna efter ihållande spöregn en hel dag.  Den här gången blev det Björkliden, stormköket var med men tältet och sovsäckarna var utbytt mot boende i stuga. Sylarna och Blåhammaren byttes mot Silverfallet, Kratersjön och Nuolja/Kåppasvagge via dagsturer.

Oceaner av tid ligger mellan de här två fjällturerna. Tänk vad 28 år kan innebära! Den skrivande tanten fick en ny man, flyttade ett par gånger, tog en examen, fick barn, köpte hus, gifte sig, blev specialist i sitt nya yrke, skaffade den ena hunden efter den andra, fick nya vänner, blev pensionär, blev änka, nånstans däremellan en ny manlig vän, nya uppdrag i föreningslivet och ja - livet lever vidare. Den andra tanten har hållit kontakten med den första genom alla år och ibland har de träffats, med eller utan män, och nu var det dags att äntligen återuppleva det där med fjällvandring igen. Och så bra att det blev just i år - 50 års vänskap att fira!
Torneträsk




Tåget blev starten på resan, liksom förra gången. Då möte i Storulvån, nu gemensam tågupplevelse en halv dag i Norrbotten upp till Björkliden. Upplevelsen fortsatte sedan med uppvärmningsvandring ner längs Råkkasjåkka till Silverfallet och Torneträsk. Allt gick bra. Ingen ramlade, ingen bröt benen, inga skavsår. Bara svett och vackra vyer, forsande och porlande vatten, vågorna slog mot stenarna vid Torneträsk strand och tanterna slogs med de påträngande långvingade flygfäna som inte var myggor och visade sig finnas även uppe på kalfjället nästa dag.

Kratersjön 

Dag två började tanterna med vandring uppför. Målet var att komma upp på högplatån mot Låktatjåkka, vandra en bit på den längs den s k Färdledarleden och sedan vända och gå Sommarleden tillbaka. Vädrets makter ville dock annorlunda. Högplatån behagade ligga insvept i moln och vandrerskorna insåg att utsikten därifrån skulle mest bestå i att beskåda de egna kängorna, stigen och några stenar i närområdet och inte ge någon vacker milsvid fjällutsikt. Därför vände de i branten upp och beslutade att istället besöka Kratersjön. Sagt och gjort. Kratersjön var riktigt tjusig uppifrån betraktad, och vindskyddet där gav precis det, vindskydd vid lunchen. Här visade det sig att stormköket, som tant nummer två så frimodigt packat ner tillsammans med en liter Tenol (den nya tidens bränsle för stormkök), trilskades. Vatten skulle kokas till lunchsoppan. Men hur får man upp brännaren när locket kärvat fast för att det inte varit använt de senaste tio åren? Man vrider med sina svaga händer, gamla och trötta som de är utan kraft, man svär, man byter hand, man bänder. Inget hjälper. Men så ett slag med gaffeln och vips, Sesam Öppna Dig, locket lossnar och den söndervittrade gummipackningen ramlar ur, vatten kokas och lunchen räddades.
Vid Kratersjön

Kvanne

Fjällvandring kräver alltså utrustning. Den andra tanten hade en modern utrustning med dagsturssäck av softpack-modell, välsittande vandrarkängor och för ändamålet passande vandringsbyxor. Den här tanten hade skakat fram sin ryggsäck (med stålrörsram) med plats för en veckolång tur och Graningekängorna, allt inköpt någon gång på 1970-talet och flitigt använt fast inte de senaste 28 åren. Typ. Detta toppades med ett par nyinköpta tunnare brallor med förstärkningar här och där, anpassade för friluftsliv, 400 kr på rea. Fick vikas upp två gånger för att passa tantens inte alltför långa ben, en kortare modell hade inneburit behov av snabbantning 10 kg över buk och bak inom loppet av ett dygn. Det var lättare att vika upp benen, inte sy upp, det hanns inte med.

Den tredje dagen blev det sovmorgon för att passa ihop med bussen till Abisko. Många andra hade tänkt samma sak men det var inte så många som steg av i Abisko.  En uppförslutning i några hundra meter och där var den: linbanan upp på Nuolja. Tanterna fick hjälp av linbaneskötaren att parkera i linbanesitsen. Linbaneskötaren försäkrade också att ryggsäcken med stålrörsram skulle ligga säkert i en egen liftkorg hela vägen upp. Det gjorde den också. Efter kaffe och te i restaurangen vid linbanetoppen anträdde de två damerna, eller tanterna om man så vill, den tredje dagens fjälltur.
En av fotograferna i denna berättelse

Nuolja reste sig pampigt något till höger, dvs norr, om tanternas tänkta vandringssträcka. Den gick längs en markerad led på skrå så sakteliga uppför mot ett pass på ca 1050 m ö h. Åt andra hållet, i ostsydostlig riktning, låg långt bort den magnifika Lapporten. Det visade sig att de två tanterna, tillika ungdomsvännerna, båda hade tillbringat nån tältnatt i Lapporten nån gång under förra seklet, båda hade kommit in i Lapporten "bakifrån". Ett märkligt sammanträffande. Lika märkligt, nästan, som  den gången de möttes på en stig långt in i Padjelanta vid Staloluokta efter att inte ha setts på flera år. Underliga äro ödets vägar.

Kåppasvagge

Bloggerskan

Nåväl. De två ungdomsvännerna, nu lite till åren komna, vandrade frejdigt upp i passet och såg på håll andra vandrare som besteg Nuoljas topp, eller försvann i full fart som stengetter över fjället, med lätta steg i snabbt tempo. På andra sidan passet bredde dalgången Kåppasvagge med bäcken/vattendraget Kåppasjåkka ut sig. Tanterna började en lång nerförsvandring mot den på kartan markerade sommarbron som skulle ta dem  över den strida jokken. Men först blev det lunch med vacker utsikt över fjällsidor och vattendrag, växtligheten och nån fågel som hördes i fjärran, lite regn kom också. Inga människor syntes längre till. Jo förresten, långt därborta, på andra sidan jokken vid stugan (mer i utseende av en jordkåta när den besågs lite närmare) som på kartan betecknades som låst, gick en person som snart försvann ur synfältet.
Kåppasvagge och Kåppasjokka.
Nånstans därnere är sommarbron.

Utförslöpan blev allt brantare ju närmare de två kom jokken och ju längre ner de kom. Det blev på gränsen till klättring, och stödet av en vandringsstav var bra att ha. Till slut fanns den där iallafall, sommarbron. En modern historia i nåt lättmetallmaterial. Verkade stadig. Men krävde en viss ansats för att komma upp på, sen rakt över och så -------- den första tanten tvekade, gjorde en avancerad inre beräkning av sin egen förmåga, sin benlängd, sin motivation, sin styrka, kollade var foten skulle placeras vid landningsplatsen, kastade över staven, tvekade, tog mental sats och genomförde det mer än en meter långa hoppet som krävdes för att nå fast mark. Tant nummer två i kön kom fram till avgrundsgapet, tog en snabb överblick, tänkte att om tant nummer ett hade klarat det så borde även tant nummer två klara det, kastade över staven, gjorde troligen samma inre överväganden som tant nummer ett, tvekade i tio sekunder och tänkte sen att det går inte att tveka och så HOPP! Båda tanterna hade därmed klarat ett hopp jämförbart med det Ronja Rövardotter och Birk gjorde över Helvetesgapet. De pustade en stund och samlade ihop den mentala styrkan igen, drack vatten, tog ett kex och trängde sig sen igenom ett videsnår icke-av-denna-världen-i-storlek och längd. Plötsligt befann de sig sedan i nedre delen av liftsystemet i Björkliden, men än var strapatserna inte slut. Den på kartan välmarkerade leden var i verkligheten inte markerad alls, men det var ju inte alltför svårt att hitta till Hotellet vars flaggor fladdrade i vinden väl synliga på långt avstånd. Problemet var att hitta nästa bro, den över Rakkasjåkka nånstans uppe vid hotellbackens topp, eftersom även denna bäck var i stridaste laget för vad. Så småningom dök dock markeringen på träden upp och den här bron var som en dans att ta sig över. Sen uppskattade tanterna att de bokat en stuga med bastu, det behövdes efter de sista timmarnas vandring med brohopp och videsnår. Den middag de blev bjudna på i hotellrestaurangen blev en behaglig avslutning på dagen.
Helvetesgapet


Vad gör man inte för att fira 50 års vänskap?
Tack min bästa vän från gymnasiet för de här dagarna i Björkliden

onsdag 4 april 2018

Väntan är slut



I skuggan nånstans mellan Jerry Williams, Winnie Mandela och Lill-Babs dog min man. Lill-Babs fick 20 min i kvällens Aktuellt som första inslag. Min man fick nästan all min tid sista veckan i  mars.

Döden är inte vacker, den kom inte stillsamt. Den kom inte heller  oväntat för jag (och hans barn) bestämde att inte ge honom mer mat eller dryck när han inte längre kunde svälja det han tog in i munnen. Allt kom bara ut igen. Det är svårt att leva någon längre tid utan mat och dryck. Min man klarade det i tre dygn. Det är så vid demenssjukdomar - vi anhöriga ställs inför frågan "ska vi skicka till sjukhus?" (när det t ex inte längre går att behandla en infektion med läkemedel som tillförs via munnen), eller "ska vi fortsätta erbjuda mat och dryck?" (när det är uppenbart att det inte går att tillföra det den vanliga vägen genom munnen). Jag svarade nej på båda frågorna. Min man kunde själv inte förstå frågorna, än mindre ta ställning till dem, han hade för längesedan slutat prata. Han tillfrågades aldrig. Han var också väldigt trött sista veckorna och sista dygnet som han drack något lyckades han med stora insatser från personal och mig dricka kanske några matskedar vätska serverat i teskedsomgångar. Tycker ni det verkar omänskligt att besluta som jag gjorde? Alternativet hade varit att rycka upp honom från en känd miljö, med kända röster och ansikten till en larmande akutmiljö på sjukhus med slangar, provtagning, undersökningar, rörigt runtikring och sannolikt utan någon större vinst i tid. Frisk från den långt gångna demenssjukdomen hade ingen kunnat göra honom.

Döden kom efter tre dygn i halvdvala. Han fick läkemedel hela denna tid i injektionsform. Det gjorde honom smärtfri (hoppas jag) och utan ångest samt sovande. Andningen var rosslande, men plötsligt, efter ett par dygn, upphörde rosslandet. Sedan blev andningen allt ytligare, stundtals knappt hörbar, alltfler och djupare suckar och liknande andningsljud tills de upphörde helt kl 3.22 natten mot långfredagen.

Under den här tiden var vi där allihop, jag och hans fyra barn och äldsta barnbarnet. Inte alla samtidigt hela tiden, men ändå många timmar allihop tillsammans. Vi skrattade, pratade, åt, berättade minnen (kommer ni ihåg när pappa...), sjöng, var ledsna, allvarliga, tittade på bilder, spelade musik och väntade.

Nu har vi väntat färdigt. Livet för oss som är kvar börjar återvända. De yngre har påsklov och åker skidor eller hittar på nåt annat, jag sorterar papper och letar rätt på de viktigaste, de som behövs inför deklaration, begravning, bouppteckning, arvsskifte.Vi funderar över musik, minnesord och mat. Fika - självskrivet på minnesstunden efter en som satte fikat högst på agendan i alla sammanhang.

Min man finns inte längre, snart är inte heller hans saker kvar.