Oväder över Svartbyträsket

Oväder över Svartbyträsket

tisdag 18 september 2018

Efterbörd

Några dagar i kungliga huvudkommunen, tillsammans med ett par hundra andra personer. Ett antal timmar i en stor kongresshall med mjuka fåtöljliknande stolar i bänkrader, rymmandes bortåt 500 personer. Ett podium med presidium och plats för  personer som har ett planerat inlägg att framföra, plats också för personer som vill göra ett inlägg i debatten om något, eller framföra något mer personligt om sig själv inför viktiga val.

Start: i dur med sång.

Många åsikter blandas, framförs mer eller mindre tydligt, presidiet - bestående av två synnerligen mötesvana herrar - har stundtals svårt att tygla de ivriga,  de som vill göra sin röst hörd, de som vill framföra sitt budskap, de som ibland inte riktigt hänger med i svängarna. Tekniken krånglar, hjälp tillkallas men det blir ändå inte riktigt bra. Missförstånd. Tillbakahållen ilska. Tillbakahållna tårar. Applåder som avbryts av presidiet. Besvikelse hos vissa, glädje hos andra.

Någon beskriver tillställningen som två dagar av tunga, långa frågor, viktiga beslut, välorganiserat genomfört, fantastisk mat, trevligt mingel.

En annan ser mest bara kaos, motstridiga uppgifter, kotterier, lobbyverksamhet i minglet.

Mellanakt: god mat vid middagen, underhållningen anpassad till deltagarnas ålder, stämningen stiger.

Svåra frågor, personstrider, val.

Några åker därifrån nöjda med fattade beslut, tyngda av det ansvar som åvilar dem i fortsättningen men nyfikna på vad det kommer att innebära, kanske ovetande om vad de gett sig in på.

Andra är missnöjda, funderar på framtiden, besvikna över dåligt underbyggda beslut som ändå fattades, förundrade över att det är så svårt att förmedla budskap.

Avslut :Tårar, inget tack, tomhet. Beslutsamhet, börja med något nytt.


fredag 7 september 2018

Två tanter törs...

Efter mitt senaste sorgliga inlägg har tiden gått och livet fortsätter för oss som finns kvar. Sommaren närmar sig sitt slut (eller är väl slut för nu är det ju september helt plötsligt) och har som vanligt varit alltför kort. Men en hel del har jag ändå hunnit med och här kommer en resumé över mitt senaste "äventyr".


Två tanter törs ..... vadå? Jo att återuppleva lite av vad en fjällvandring kan innebära.  De gjorde det förra gången som något yngre, kanske inte direkt tanter på den tiden då 1990. Den gången hade de inte ens fyllt 40 år, nu ligger de närmare 70 än 60. Den gången gick turen till Jämtlandsfjällen med Storulvån som start och Sylarna och Blåhammaren som mål, tält, sovsäckar och stormkök var med även om det blev en natt inomhus i Sylarna efter ihållande spöregn en hel dag.  Den här gången blev det Björkliden, stormköket var med men tältet och sovsäckarna var utbytt mot boende i stuga. Sylarna och Blåhammaren byttes mot Silverfallet, Kratersjön och Nuolja/Kåppasvagge via dagsturer.

Oceaner av tid ligger mellan de här två fjällturerna. Tänk vad 28 år kan innebära! Den skrivande tanten fick en ny man, flyttade ett par gånger, tog en examen, fick barn, köpte hus, gifte sig, blev specialist i sitt nya yrke, skaffade den ena hunden efter den andra, fick nya vänner, blev pensionär, blev änka, nånstans däremellan en ny manlig vän, nya uppdrag i föreningslivet och ja - livet lever vidare. Den andra tanten har hållit kontakten med den första genom alla år och ibland har de träffats, med eller utan män, och nu var det dags att äntligen återuppleva det där med fjällvandring igen. Och så bra att det blev just i år - 50 års vänskap att fira!
Torneträsk




Tåget blev starten på resan, liksom förra gången. Då möte i Storulvån, nu gemensam tågupplevelse en halv dag i Norrbotten upp till Björkliden. Upplevelsen fortsatte sedan med uppvärmningsvandring ner längs Råkkasjåkka till Silverfallet och Torneträsk. Allt gick bra. Ingen ramlade, ingen bröt benen, inga skavsår. Bara svett och vackra vyer, forsande och porlande vatten, vågorna slog mot stenarna vid Torneträsk strand och tanterna slogs med de påträngande långvingade flygfäna som inte var myggor och visade sig finnas även uppe på kalfjället nästa dag.

Kratersjön 

Dag två började tanterna med vandring uppför. Målet var att komma upp på högplatån mot Låktatjåkka, vandra en bit på den längs den s k Färdledarleden och sedan vända och gå Sommarleden tillbaka. Vädrets makter ville dock annorlunda. Högplatån behagade ligga insvept i moln och vandrerskorna insåg att utsikten därifrån skulle mest bestå i att beskåda de egna kängorna, stigen och några stenar i närområdet och inte ge någon vacker milsvid fjällutsikt. Därför vände de i branten upp och beslutade att istället besöka Kratersjön. Sagt och gjort. Kratersjön var riktigt tjusig uppifrån betraktad, och vindskyddet där gav precis det, vindskydd vid lunchen. Här visade det sig att stormköket, som tant nummer två så frimodigt packat ner tillsammans med en liter Tenol (den nya tidens bränsle för stormkök), trilskades. Vatten skulle kokas till lunchsoppan. Men hur får man upp brännaren när locket kärvat fast för att det inte varit använt de senaste tio åren? Man vrider med sina svaga händer, gamla och trötta som de är utan kraft, man svär, man byter hand, man bänder. Inget hjälper. Men så ett slag med gaffeln och vips, Sesam Öppna Dig, locket lossnar och den söndervittrade gummipackningen ramlar ur, vatten kokas och lunchen räddades.
Vid Kratersjön

Kvanne

Fjällvandring kräver alltså utrustning. Den andra tanten hade en modern utrustning med dagsturssäck av softpack-modell, välsittande vandrarkängor och för ändamålet passande vandringsbyxor. Den här tanten hade skakat fram sin ryggsäck (med stålrörsram) med plats för en veckolång tur och Graningekängorna, allt inköpt någon gång på 1970-talet och flitigt använt fast inte de senaste 28 åren. Typ. Detta toppades med ett par nyinköpta tunnare brallor med förstärkningar här och där, anpassade för friluftsliv, 400 kr på rea. Fick vikas upp två gånger för att passa tantens inte alltför långa ben, en kortare modell hade inneburit behov av snabbantning 10 kg över buk och bak inom loppet av ett dygn. Det var lättare att vika upp benen, inte sy upp, det hanns inte med.

Den tredje dagen blev det sovmorgon för att passa ihop med bussen till Abisko. Många andra hade tänkt samma sak men det var inte så många som steg av i Abisko.  En uppförslutning i några hundra meter och där var den: linbanan upp på Nuolja. Tanterna fick hjälp av linbaneskötaren att parkera i linbanesitsen. Linbaneskötaren försäkrade också att ryggsäcken med stålrörsram skulle ligga säkert i en egen liftkorg hela vägen upp. Det gjorde den också. Efter kaffe och te i restaurangen vid linbanetoppen anträdde de två damerna, eller tanterna om man så vill, den tredje dagens fjälltur.
En av fotograferna i denna berättelse

Nuolja reste sig pampigt något till höger, dvs norr, om tanternas tänkta vandringssträcka. Den gick längs en markerad led på skrå så sakteliga uppför mot ett pass på ca 1050 m ö h. Åt andra hållet, i ostsydostlig riktning, låg långt bort den magnifika Lapporten. Det visade sig att de två tanterna, tillika ungdomsvännerna, båda hade tillbringat nån tältnatt i Lapporten nån gång under förra seklet, båda hade kommit in i Lapporten "bakifrån". Ett märkligt sammanträffande. Lika märkligt, nästan, som  den gången de möttes på en stig långt in i Padjelanta vid Staloluokta efter att inte ha setts på flera år. Underliga äro ödets vägar.

Kåppasvagge

Bloggerskan

Nåväl. De två ungdomsvännerna, nu lite till åren komna, vandrade frejdigt upp i passet och såg på håll andra vandrare som besteg Nuoljas topp, eller försvann i full fart som stengetter över fjället, med lätta steg i snabbt tempo. På andra sidan passet bredde dalgången Kåppasvagge med bäcken/vattendraget Kåppasjåkka ut sig. Tanterna började en lång nerförsvandring mot den på kartan markerade sommarbron som skulle ta dem  över den strida jokken. Men först blev det lunch med vacker utsikt över fjällsidor och vattendrag, växtligheten och nån fågel som hördes i fjärran, lite regn kom också. Inga människor syntes längre till. Jo förresten, långt därborta, på andra sidan jokken vid stugan (mer i utseende av en jordkåta när den besågs lite närmare) som på kartan betecknades som låst, gick en person som snart försvann ur synfältet.
Kåppasvagge och Kåppasjokka.
Nånstans därnere är sommarbron.

Utförslöpan blev allt brantare ju närmare de två kom jokken och ju längre ner de kom. Det blev på gränsen till klättring, och stödet av en vandringsstav var bra att ha. Till slut fanns den där iallafall, sommarbron. En modern historia i nåt lättmetallmaterial. Verkade stadig. Men krävde en viss ansats för att komma upp på, sen rakt över och så -------- den första tanten tvekade, gjorde en avancerad inre beräkning av sin egen förmåga, sin benlängd, sin motivation, sin styrka, kollade var foten skulle placeras vid landningsplatsen, kastade över staven, tvekade, tog mental sats och genomförde det mer än en meter långa hoppet som krävdes för att nå fast mark. Tant nummer två i kön kom fram till avgrundsgapet, tog en snabb överblick, tänkte att om tant nummer ett hade klarat det så borde även tant nummer två klara det, kastade över staven, gjorde troligen samma inre överväganden som tant nummer ett, tvekade i tio sekunder och tänkte sen att det går inte att tveka och så HOPP! Båda tanterna hade därmed klarat ett hopp jämförbart med det Ronja Rövardotter och Birk gjorde över Helvetesgapet. De pustade en stund och samlade ihop den mentala styrkan igen, drack vatten, tog ett kex och trängde sig sen igenom ett videsnår icke-av-denna-världen-i-storlek och längd. Plötsligt befann de sig sedan i nedre delen av liftsystemet i Björkliden, men än var strapatserna inte slut. Den på kartan välmarkerade leden var i verkligheten inte markerad alls, men det var ju inte alltför svårt att hitta till Hotellet vars flaggor fladdrade i vinden väl synliga på långt avstånd. Problemet var att hitta nästa bro, den över Rakkasjåkka nånstans uppe vid hotellbackens topp, eftersom även denna bäck var i stridaste laget för vad. Så småningom dök dock markeringen på träden upp och den här bron var som en dans att ta sig över. Sen uppskattade tanterna att de bokat en stuga med bastu, det behövdes efter de sista timmarnas vandring med brohopp och videsnår. Den middag de blev bjudna på i hotellrestaurangen blev en behaglig avslutning på dagen.
Helvetesgapet


Vad gör man inte för att fira 50 års vänskap?
Tack min bästa vän från gymnasiet för de här dagarna i Björkliden

onsdag 4 april 2018

Väntan är slut



I skuggan nånstans mellan Jerry Williams, Winnie Mandela och Lill-Babs dog min man. Lill-Babs fick 20 min i kvällens Aktuellt som första inslag. Min man fick nästan all min tid sista veckan i  mars.

Döden är inte vacker, den kom inte stillsamt. Den kom inte heller  oväntat för jag (och hans barn) bestämde att inte ge honom mer mat eller dryck när han inte längre kunde svälja det han tog in i munnen. Allt kom bara ut igen. Det är svårt att leva någon längre tid utan mat och dryck. Min man klarade det i tre dygn. Det är så vid demenssjukdomar - vi anhöriga ställs inför frågan "ska vi skicka till sjukhus?" (när det t ex inte längre går att behandla en infektion med läkemedel som tillförs via munnen), eller "ska vi fortsätta erbjuda mat och dryck?" (när det är uppenbart att det inte går att tillföra det den vanliga vägen genom munnen). Jag svarade nej på båda frågorna. Min man kunde själv inte förstå frågorna, än mindre ta ställning till dem, han hade för längesedan slutat prata. Han tillfrågades aldrig. Han var också väldigt trött sista veckorna och sista dygnet som han drack något lyckades han med stora insatser från personal och mig dricka kanske några matskedar vätska serverat i teskedsomgångar. Tycker ni det verkar omänskligt att besluta som jag gjorde? Alternativet hade varit att rycka upp honom från en känd miljö, med kända röster och ansikten till en larmande akutmiljö på sjukhus med slangar, provtagning, undersökningar, rörigt runtikring och sannolikt utan någon större vinst i tid. Frisk från den långt gångna demenssjukdomen hade ingen kunnat göra honom.

Döden kom efter tre dygn i halvdvala. Han fick läkemedel hela denna tid i injektionsform. Det gjorde honom smärtfri (hoppas jag) och utan ångest samt sovande. Andningen var rosslande, men plötsligt, efter ett par dygn, upphörde rosslandet. Sedan blev andningen allt ytligare, stundtals knappt hörbar, alltfler och djupare suckar och liknande andningsljud tills de upphörde helt kl 3.22 natten mot långfredagen.

Under den här tiden var vi där allihop, jag och hans fyra barn och äldsta barnbarnet. Inte alla samtidigt hela tiden, men ändå många timmar allihop tillsammans. Vi skrattade, pratade, åt, berättade minnen (kommer ni ihåg när pappa...), sjöng, var ledsna, allvarliga, tittade på bilder, spelade musik och väntade.

Nu har vi väntat färdigt. Livet för oss som är kvar börjar återvända. De yngre har påsklov och åker skidor eller hittar på nåt annat, jag sorterar papper och letar rätt på de viktigaste, de som behövs inför deklaration, begravning, bouppteckning, arvsskifte.Vi funderar över musik, minnesord och mat. Fika - självskrivet på minnesstunden efter en som satte fikat högst på agendan i alla sammanhang.

Min man finns inte längre, snart är inte heller hans saker kvar.




måndag 5 februari 2018

Ester Williams, släng dig i väggen!

Tänk er en badmössa i de här färgerna

 - Å så tar vi i liiite mer, liite snabbare och ta ut rörelserna!  Glöm inte att andas (inte under vattnet, drunkna inte, nej du behöver inte dyka)!
- Trampa vatten, fortsätt! Trampa! Ta med armarna och trampa med dem också! Situps, benen upp, ska kännas i magen!
- Hantlarna! Freesbeen! Skumplastormen!
- Jenka!
- Magdödaren! Nu gör vi en loop, en till, gör den genom att springa flytande i vattnet, å sträck utåt framåt och sen bakåt, spring loopen framåt och bakåt, sträck ut ordentligt, fortsätt. Ja det ska kännas i magen. Nu kör vi åt sidan, sträck ut åt vänster och sen åt höger. KOM IGEN, fortsätt, än är det inte slut!
- Kom fram till kanten! Ta tag i kanten och spring uppför väggen och ner till botten, igen och igen, spreta med benen åt sidorna, jaaa lite bredare och nu kör vi snabbare fast kortare. Kom Igen! Å sträck ut benen bakåt och pendla upp och ner med dem, större rörelser! Snabbare! Snabbare! Ja håll ut!
-Cykla! Ja med plastormen mellan benen. Ta i! Kom igen, fortare kan ni! Å så cyklar vi baklänges (va, kan du inte lilla vän - står du alldeles still? På´t igen ba´!)
------
Från vår baksida. Rödvinbärsbusken i förgrunden,.

Efter vattengympa nästan varje söndag i fyra terminer funderar jag på att skaffa en sån där snygg badmössa i nåt gummiliknande material, kanske är det plast(?), som smiter åt ordentligt runt huvudet och gärna är översållad med blommor i samma material. Kanske rosa, eller babyblå, med blommor i avvikande färg. Sen skulle jag kunna konkurrera med Ester Williams och bli en graciös undervattensartist tillsammans med de andra damerna i vattengympan. Herrarna lyser ännu så länge  med sin frånvaro.

------
Huset och snön, -20 grader.


Vatten fast i frusen form har jag närkontakt med i stort sett varje dag den här vintern. Det snöar, och snöar och snöar och snöar. Sen är det kallt, kallare och ännu kallare. Jag skottar och skottar och skottar mer och ännu mer. Vi fryser lite lätt utomhus och de fyrbenta skuttar på tre ben när vi är ute. Jag funderar varje dag på om det är dags att skotta garagetaket eller inte. Häromdagen bestämde jag mig för att befria äppelträden från lite snö. Det var svårt - jag tog en lång snöraka och fastnade i stort sett omedelbart med den. Lite som med sågen häromåret när jag skulle såga av en gren. Men vackert är det med all snö.
Inbäddad i snö. 


Undrar ni över cliffhangern? Ja det är inte så mycket att skryta om men som en del har sett i lokalpressen (jag kan numer presentera mig som känd från massmedia) är jag numera uppgraderad till förbundsstyrelseledamot. Vilket förbund? Det får ni räkna ut själva. Det är inte i simhopparförbundet kan jag avslöja. Inte undervattensimmarna eller snöskottarna heller.
Snöberget brer ut sig där på toppen vid "vägskälet".


Lev väl till nästa gång. Det är spridda skurar i den här bloggen numera, ingen vet när jag återkommer nästa gång. Men jag kan ge er en ny cliffhanger - framöver kommer jag att pröva på ännu en ny gren i mitt liv.Återkommer.

lördag 14 oktober 2017

Livet på en pinne...

....eller kanske snarare på en gren med en massa kvistar och pinnar som sticker ut här och där, löv som är i varierande grad av förfall, blommor som är överblommade och för längesen har gått över i frön eller frukt som också börjar sjunga på sista versen. Men så nästa år börjar allt om igen, så än finns det hopp.

Det har ju gått ett antal år sedan den här surtanten föddes, närmare bestämt 65. På den tiden har det hänt en hel del, bra, lärorikt, kul,  roligt, intressant, irriterande, uppseendeväckande, trist,  tråkigt rentav sorgligt, ännu mer sorgligt och ja så där håller det på. Tiden och allt som hänt har förhoppningsvis gjort att jag blivit tryggare, stadigare förankrad som ett träd stadigt i jorden med alla rötter. Även om jag är mer flyttbar än ett träd, fast rötter har jag ju. De har jag letat efter (och hittat en del av) de senaste somrarna med kussen. 

Vad jag menar är att det finns så mycket olika i livet, att allt är inte svart eller vitt, rätt eller fel, ja eller nej, att det finns många grenar och pinnar man kan kravla sig ut på och sitta kvar ett tag, ibland falla handlöst till marken och ibland bli kvar längre än man trodde. Ibland kanske det t o m är själva grenen som är jag, så sitter jag kvar, fast förankrad i trädet tills en snötung vinter bryter mig loss, men jag kanske inte ger mig ändå utan envist hänger kvar.

Oj vad klurigt det här blev. Egentligen tänkte jag på det här med sjukdom och elände, att vara gift med en partner som är mycket sjuk som min man. Han har inte cancer eller hjärtsvikt, inte diabetes  eller ALS, inte en hjärntumör och inte en svår lungsjukdom. Men han kan inte gå, inte stå, inte vända sig själv, inte äta själv, inte sköta om sig själv, inte be om hjälp, knappt prata, inte ge uttryck för vad han vill, känner, upplever annat än med ljud som är svåra att förstå. Han har en demenssjukdom som lett till alla dessa svårigheter. Det han fortfarande kan är att le lite åt tokiga skämt som jag kommer med, att hejdlöst gråta åt viss musik och att sjunga enstaka ord till något han verkligen känner igen. För mig är det numera svårt att hitta min man -  den man jag en gång gifte mig med och som jag skaffade barn med - bakom det som sjukdomen gjort honom till. Jag försöker, jag försöker varje gång jag besöker honom. Men det är inte lätt.



Med tiden har jag skaffat mig nya rutiner, rutiner som bara är mina, inte min mans. Han ingår visserligen i rutinerna men där ingår också nya vänner som han inte vet något om för han kan inte ta till sig när jag berättar om vad jag gör, vilka jag träffar. Åtminstone är det så jag uppfattar det. Jag har efter ett antal år som anhörig i den här situationen insett (numera inte bara med förståndet) att min man blir inte friskare, han blir bara sjukare och förstår allt mindre , kommunicerar allt mindre, ger allt mindre kontakt trots att han är vaken. Jag har bara ett liv och det tänker jag leva. Vår gemensamma historia finns ändå alltid där, även om jag skapar en egen ny nu.

Jag har också fått en annan ny utmaning här i livet, möjligen är jag på väg ut på för djupt vatten och kanske berättar jag mer om det längre fram (ha, där fick ni en cliffhanger.....).



måndag 4 september 2017

Sommaren var kort, inget regna´ bort, men nu är den slut, solen skiner idag.

Long time no see, så skulle det här inlägget faktiskt kunna börja och det gör det också. Längesen sist, inget att skylla på förutom att tiden inte räcker till. Så här kommer en exposé över de senaste fem månaderna. Eller inte. Det blir snarare några axplock. Ni slipper min fördjupade betraktelse med tillhörande bilder över kyrkogården i Södertälje sista maj, mitt skryt med tillhörande videoklipp över min numera vuxna dotters bejublade sångframträdande i kommunala musikskolan i en av Stockholms förorter 1 juni, miljoner bilder på pudlingarna och allt de inte har gjort, en inblick i trädgårdens förfall och en del annat. Den här gången ska jag heller inte fastna i det förgångna eller i äldrevårdens mysterier och sjukdomar och elände. Det finns kvar, min man är lika sjuk, men för stunden fokuserar jag på det övriga livet.

Här är iallafall rubrikerna för detta inlägg:
- Torpgärdan
- Norra Sverige och Finland
- Götaland
- Storforsen
- Dusseldorf

Ni ser - jag har i stort sett täckt in hela Norden och halva kontinenten (om man bortser från småländerna Danmark, Norge och Island samt länderna kring Medelhavet och några till)  när det här inlägget är klart.




Torpgärdan
Nu har blommorna blivit äpplen.

Det är där dvs här jag bor. Här har trädgården fått sig en uppiffning i sommar. Vi pratar tyngre grejer såsom husfotplattor. Vänlig bekant visade sin styrka och och tillsammans med mina egna superkrafter lyfte vi alla plattor och rensade bort all kvickrot, detta trädgårdens otyg men pudlingarnas favoritogräs. Nu är det snyggt och prydligt närmast huset. Äppelträden väntar nu på en insats med sågen, de dignar av små äpplen och det är ett evinnerligt kryssande när man ska in med bilen, mellan äppelkarten alltså. De som tynger ner äppelgrenarna. Och äppelgrenarna är alldeles för många de med.


Äppelträden och häggen blommade samtidigt i juni.
För övrigt har några stackars växter blommat även denna sommar. Det är konstigt att något fortfarande lever egentligen med tanke på hur snål jag varit med gödsel de senaste 20 åren.
Allium
Norra Sverige och Finland
Vänlig bekant lyfter inte bara husfotplattor utan äger även husbil. Så nu har jag gjort debut som co-driver i husbilsbranschen unde en resa på våra nordliga breddgrader. Det finns mycket att se här uppe i norr. Vet ni t ex att på andra sidan Bottenviken har Finland rena Rivieran med långa sandstränder och jättestora campingplatser som väl kan mäta sig med de jag sett tidigare i södra Europa. Och Pite Havsbad - släng dig i väggen!
Kalajoki, Finland

Kukkolaforsen i Tornedalen


Götaland
Tänk vad långt man kan hinna i vårt avlånga land på bara en dag om man anstränger sig lite grann! Det gjorde jag till det yttersta när jag steg upp en morgon i somras kl 3.45 för att äta lite frukost och sedan transporteras med bil till Kallax, storflygplatsen i Luleå. Därifrån gick den s k Fakiren kl 6.05 och efter ett snabbt byte på Arlanda och en stund till i det blå befann jag mig plötsligt på Landvetter utanför Göteborg kl 9. Det ni! Där väntade kära kussen med Toyotan, nu vit variant mot tidigare svart. Efter lite kringelikrokar i Mölnlycke ställde vi kosan söderut längs E6an och nådde såsmåningom Helsingborg. Lunch där på Hamnkrogen men sen blev vi plötsligt trötta och bestämde oss för att inte leta efter vår mormors hus som inte längre finns. Istället tryckte vi, eller snarare kussen, pedalen i botten och snart hade vi kommit fram till Sveriges sydligaste plats - Smygehuk.

Från Smygehuk ser man långt. Den skarpsynte kan se tre båtar. Minst.
I Smygehuk blev kussen väldigt trött och jag anförtroddes ratten. Vi snirklade runt i Ystad och efter viss felkörning som inte berodde på mig kom vi till Ale stenar. En verkligt magisk plats som jag gärna skulle besöka en tidig morgon eller sen kväll under lågsäsong  för att få uppleva ett annat lugn och utan folk.

Kronovalls vinslott
Boden-Kallax-Arlanda-Landvetter-Helsingborg-Smygehuk-Ale stenar,  allt på en dag, vårt natthärbärge blev i Kronovalls Vinslott nånstans på Österlen. Vi bodde i annexet och hoppade över vinet.
Ale stenar


Dag två på denna Götalandstripp tog oss ut på Österlen igen, och via  Kivik tog vi oss sedan upp i de småländska skogarna för att hälsa på kussens bror (tillika min kusin) och hans fru. De hade ett mysigt litet ställe på gränsen mot Blekinge. Där blev vi kvar en natt och sedan ställde vi kompassen mot norr igen och vårt huvudresemål - Västervik.
Ryd, Småland



Våra mammor tillbringade några sommarlov på 1930-talet hos sina morföräldrar i Västervik. Målet för vår resa nu var att hitta sommarhuset Medero som de besökte de där somrarna. Vi hade ganska diffusa begrepp om var det låg. Kussen hade varit utanför nån gång för 40 år sen men var den gången mest inställd på att få låna bilen hon körde och hade synnerligen dimmiga minnesbilder av huset och var det låg. En kusin till våra mammor hade skickat en beskrivning men den var inte heller helt klar, och det blev inte bättre av att försöka få en guidning per telefon. "Det ligger på vägen ut mot Gränsö, har en järngrind, gräsmatta ner mot sjön och vi såg det från segelbåten för många år sen", enligt släktingen. "Det ligger andra hus runtomkring, som ett villaområde" enligt kussen. Som vi letade! Den där vägen mot Gränsö körde vi säkert tio gånger och så runt i alla villaområden i närheten, stannade på ett antal platser, frågade folk, ringde till och med på i ett hus två gånger. Vi var helt säkra på att det var det huset, men nej. Däremot fick vi där den avgörande beskrivningen av en som verkligen visste var det låg. Vi hade stått utanför den platsen minst två gånger... De nuvarande husägarna var vänliga och lät oss komma in i trädgården och se huset från havet och berättade det de visste. Intressant!
Villa Medero

Betydligt enklare än att hitta Villa Medero var det att hitta vår mormors förldrars familjegrav i Västervik. Där hade vi fått en glasklar beskrivning av den äldre släktingen.





 Efter att vi efter allt letande nått målet för resan drog vi iväg tvärs över landet tillbaka till Göteborg där jag stannade ett par dygn hos kusinen . Vi hann med en tur upp mot Dalsland och ett fika vid Vänern i dånande blåst som låg på från Vänerflaket (eller vad det kan heta) som värsta havsorkanen. Fast vi satt inomhus när vi fikade.





Storforsen skapar dimma
Storforsen
Husbilar kan användas till mycket. Även hundar kan färdas i dem, om de har säkerhetsbälten. Så väl bältade fick de följa med på en tur med övernattning vid Storforsen, Europas största obundna vattenfall med en fallhöjd på 80 m. Det blev en härlig tur upp genom skogen och på välspångade stigar, över klippor och vid jättegrytorna och med forsen dånande invid oss.
Storforsen


Dusseldorf

Här fanns allt, från minsta lilla hopfällbara, uppblåsbara minicamping-
vagn, till värsta breda, långa, totalutrustade husbil.
På dryga två dygn hinner man också mycket. Och husbilar finns även i Dusseldorf på en av världens största mässanläggningar. Jag och min vänlige bekant med husbil lämnade husbilen men for med vältajmat flyg till Dusseldorf nu nyligen. Även denna gång start med Fakiren från Kallax kl 6.05, den här gången landade vi i Dusseldorf  fyra och en halv timme senare efter byte på Arlanda. Vilken härlig stad! Dit åker jag gärna igen. Dessutom bjöd den på kanonväder, nästan väl så varmt med över 30 grader fram på eftermiddagen. Kul med husbilsmässan och mysigt att äta middag utomhus vid Rhen på kvällen, se flodpråmarna passera i maklig takt och solen gå ner i väst.


En av broarna över Rhen
Nästan fullmåne över TV-tornet till vänster, bropelaren i mitten,
den andra av de två broarna vi såg från vår middagsplats vid Rhen.
Bloggerskan

söndag 2 april 2017

Timbalkost

Timbalkost - vilket konstigt namn. Det var i alla fall nytt för mig till häromdagen. Det är finfördelad mat till personer som har svårt att svälja, för att underlätta processen. Och den moderna timbalkosten är i princip samma mat som den som står på matsedeln för dem som äter vanlig kost. Den är bara processad på ett annat sätt. Dessutom upplagd på ett tilltalande sätt på tallriken. Min man fick häromdagen potatismos, köttfärsbiff i finfördelad konsistens men formad som en biff, och broccoli också i timbalkonsistens men rätt färg, äggformad och typisk broccolidoft. Således tilltalande utseende, doft och uppläggning samt betydligt enklare att svälja. 


Det här är jag och min man. Fotot är taget med självutlösare (jag har alltid gillat det sättet att fotografera, att gillra upp kameran på något lämpligt, ställa in bilden och reglagen - det här var före digitalkamerans tid- slå på timern på 10 sekunder och sen kasta sig tillbaka till sin plats och se ut som om man varit där hela tiden tills kameran klickar in bilden) under en cykeltur längs Fyrisån i Uppsala troligen 1992.

Det här fotot tog jag alltså för 25 år sedan. Tiden har gått, mycket har hänt. Vi fick barn, köpte hus, gifte oss, skaffade hund - och då ungefär, med hunden, började jag märka att det var något som inte stämde i vår familj. Med tiden förstod jag att min man var sjuk, ingen vanlig sjukdom utan en sjukdom som förändrar personligheten, påverkar minnet, förmågan att tänka, att förstå, att planera sin vardag och skalar bort mer och mer av den person man känner. Samtidigt som allt detta mentala hände blev min man också allt stelare, fick svårare att gå och började ramla omkull, tappa saker till synes utan anledning.

Min man med sina vackra ögon och fina röst har nu nästan helt slutat tala, bara enstaka ja och nej kommer fram,  Han som alltid haft en dålig historia att berätta, han kan knappt tala. Han som sjungit i kör sen tonåren  sjunger inte längre. Han som haft ett akademiskt yrke och som kunde allt när vi spelade TP i nyårsgänget,  har sen länge svårt att förstå. Han som älskat att fika och alltid uppskattat en kaffestund, han har slutat dricka kaffe. Han som haft en skalad nödapelsin i ryggsäcken vid skidåkning har nu svårt att tugga och svälja sådant och har börjat med timbalkost. Han som ensam hanterat segelbåten och nästan tagit flygcertifikat blir nu flyttad från säng till rullstol med hjälp av taklift och två personal.

Jag saknar min friske, glade, visslande, sjungande, omtänksamme, allmänbildade man.

Som ni förstår har det gått några år mellan att jag märkte att något var fel till där vi är nu. Under de åren har vi både hunnit resa inom landet och utomlands, firat nyårsaftnar och träffat släkt, vänner och bekanta. Men under tiden har min man försämrats mer och mer, sakta men säkert har det bara gått åt ett håll. Utför.

Det är svårt att förklara vad jag känner och hur det är att vara anhörig. Vi som är anhöriga är också olika och har olika sätt att hantera svårigheter. Det som är rätt för den ene är fel för den andre. Jag hoppas att jag under de här åren har blivit mer tolerant mot dem som handskas med svårigheterna på ett annat sätt än vad jag gör. Jag har läst mycket, böcker, bloggar, faktasidor på internet osv. Jag har skrivit en del för skrivbordslådan, en del i bloggen. Jag fick från början, innan någon egentligen visste vad det handlade om, mycket stöd från särskilt ett par arbetskamrater som orkade lyssna till mina utläggningar och kom med kloka synpunkter. Det här har varit mitt sätt att klara av att leva med en demenssjuk make, att fatta alla beslut - stora såväl som små - själv fastän vi varit två, att numera leva ensam med hundarna sedan min man flyttat till ett särskilt boende och tonåringen blivit vuxen och flyttat hemifrån för att stå på egna ben.

Jag skriver det här, och andra inlägg tidigare, för att jag gillar att skriva. Det är också ett sätt att hantera mina egna tankar, bringa en smula ordning i tillvaron, skriva av sig helt enkelt. Jag behöver inte medlidande eller käcka tillrop. Nej det jag behöver är att andra förstår eller kanske snarare ges en chans att förstå vilka svåra sjukdomar alla demenssjukdomar är. Ja,  demenssjukdomar,   det finns så många. Alzheimer har de flesta hört talas om, kanske även vaskulär (eller kärl-) demens. Sen har vi LBD, frontallobsdemens, demens vid Parkinsons sjukdom och en lång rad andra, bortåt hundratalet. Demenssjukdomarna är olika, ger olika symtom men är ändå lika. Ju sjukare personen blir, desto svårare att skilja de olika sjukdomarna åt. Den ena demenssjuke är inte heller den andra lik. Var och en har ju i alla fall i början och en bra bit in i sjukdomen sin egen personlighet, innan sjukdomen tar över alltmer. Det finns ingen bot för demens och alla demenssjukdomar leder till döden i en långsam, utdragen process som kan pågå i flera år.