Oväder över Svartbyträsket

Oväder över Svartbyträsket

lördag 14 oktober 2017

Livet på en pinne...

....eller kanske snarare på en gren med en massa kvistar och pinnar som sticker ut här och där, löv som är i varierande grad av förfall, blommor som är överblommade och för längesen har gått över i frön eller frukt som också börjar sjunga på sista versen. Men så nästa år börjar allt om igen, så än finns det hopp.

Det har ju gått ett antal år sedan den här surtanten föddes, närmare bestämt 65. På den tiden har det hänt en hel del, bra, lärorikt, kul,  roligt, intressant, irriterande, uppseendeväckande, trist,  tråkigt rentav sorgligt, ännu mer sorgligt och ja så där håller det på. Tiden och allt som hänt har förhoppningsvis gjort att jag blivit tryggare, stadigare förankrad som ett träd stadigt i jorden med alla rötter. Även om jag är mer flyttbar än ett träd, fast rötter har jag ju. De har jag letat efter (och hittat en del av) de senaste somrarna med kussen. 

Vad jag menar är att det finns så mycket olika i livet, att allt är inte svart eller vitt, rätt eller fel, ja eller nej, att det finns många grenar och pinnar man kan kravla sig ut på och sitta kvar ett tag, ibland falla handlöst till marken och ibland bli kvar längre än man trodde. Ibland kanske det t o m är själva grenen som är jag, så sitter jag kvar, fast förankrad i trädet tills en snötung vinter bryter mig loss, men jag kanske inte ger mig ändå utan envist hänger kvar.

Oj vad klurigt det här blev. Egentligen tänkte jag på det här med sjukdom och elände, att vara gift med en partner som är mycket sjuk som min man. Han har inte cancer eller hjärtsvikt, inte diabetes  eller ALS, inte en hjärntumör och inte en svår lungsjukdom. Men han kan inte gå, inte stå, inte vända sig själv, inte äta själv, inte sköta om sig själv, inte be om hjälp, knappt prata, inte ge uttryck för vad han vill, känner, upplever annat än med ljud som är svåra att förstå. Han har en demenssjukdom som lett till alla dessa svårigheter. Det han fortfarande kan är att le lite åt tokiga skämt som jag kommer med, att hejdlöst gråta åt viss musik och att sjunga enstaka ord till något han verkligen känner igen. För mig är det numera svårt att hitta min man -  den man jag en gång gifte mig med och som jag skaffade barn med - bakom det som sjukdomen gjort honom till. Jag försöker, jag försöker varje gång jag besöker honom. Men det är inte lätt.



Med tiden har jag skaffat mig nya rutiner, rutiner som bara är mina, inte min mans. Han ingår visserligen i rutinerna men där ingår också nya vänner som han inte vet något om för han kan inte ta till sig när jag berättar om vad jag gör, vilka jag träffar. Åtminstone är det så jag uppfattar det. Jag har efter ett antal år som anhörig i den här situationen insett (numera inte bara med förståndet) att min man blir inte friskare, han blir bara sjukare och förstår allt mindre , kommunicerar allt mindre, ger allt mindre kontakt trots att han är vaken. Jag har bara ett liv och det tänker jag leva. Vår gemensamma historia finns ändå alltid där, även om jag skapar en egen ny nu.

Jag har också fått en annan ny utmaning här i livet, möjligen är jag på väg ut på för djupt vatten och kanske berättar jag mer om det längre fram (ha, där fick ni en cliffhanger.....).



måndag 4 september 2017

Sommaren var kort, inget regna´ bort, men nu är den slut, solen skiner idag.

Long time no see, så skulle det här inlägget faktiskt kunna börja och det gör det också. Längesen sist, inget att skylla på förutom att tiden inte räcker till. Så här kommer en exposé över de senaste fem månaderna. Eller inte. Det blir snarare några axplock. Ni slipper min fördjupade betraktelse med tillhörande bilder över kyrkogården i Södertälje sista maj, mitt skryt med tillhörande videoklipp över min numera vuxna dotters bejublade sångframträdande i kommunala musikskolan i en av Stockholms förorter 1 juni, miljoner bilder på pudlingarna och allt de inte har gjort, en inblick i trädgårdens förfall och en del annat. Den här gången ska jag heller inte fastna i det förgångna eller i äldrevårdens mysterier och sjukdomar och elände. Det finns kvar, min man är lika sjuk, men för stunden fokuserar jag på det övriga livet.

Här är iallafall rubrikerna för detta inlägg:
- Torpgärdan
- Norra Sverige och Finland
- Götaland
- Storforsen
- Dusseldorf

Ni ser - jag har i stort sett täckt in hela Norden och halva kontinenten (om man bortser från småländerna Danmark, Norge och Island samt länderna kring Medelhavet och några till)  när det här inlägget är klart.




Torpgärdan
Nu har blommorna blivit äpplen.

Det är där dvs här jag bor. Här har trädgården fått sig en uppiffning i sommar. Vi pratar tyngre grejer såsom husfotplattor. Vänlig bekant visade sin styrka och och tillsammans med mina egna superkrafter lyfte vi alla plattor och rensade bort all kvickrot, detta trädgårdens otyg men pudlingarnas favoritogräs. Nu är det snyggt och prydligt närmast huset. Äppelträden väntar nu på en insats med sågen, de dignar av små äpplen och det är ett evinnerligt kryssande när man ska in med bilen, mellan äppelkarten alltså. De som tynger ner äppelgrenarna. Och äppelgrenarna är alldeles för många de med.


Äppelträden och häggen blommade samtidigt i juni.
För övrigt har några stackars växter blommat även denna sommar. Det är konstigt att något fortfarande lever egentligen med tanke på hur snål jag varit med gödsel de senaste 20 åren.
Allium
Norra Sverige och Finland
Vänlig bekant lyfter inte bara husfotplattor utan äger även husbil. Så nu har jag gjort debut som co-driver i husbilsbranschen unde en resa på våra nordliga breddgrader. Det finns mycket att se här uppe i norr. Vet ni t ex att på andra sidan Bottenviken har Finland rena Rivieran med långa sandstränder och jättestora campingplatser som väl kan mäta sig med de jag sett tidigare i södra Europa. Och Pite Havsbad - släng dig i väggen!
Kalajoki, Finland

Kukkolaforsen i Tornedalen


Götaland
Tänk vad långt man kan hinna i vårt avlånga land på bara en dag om man anstränger sig lite grann! Det gjorde jag till det yttersta när jag steg upp en morgon i somras kl 3.45 för att äta lite frukost och sedan transporteras med bil till Kallax, storflygplatsen i Luleå. Därifrån gick den s k Fakiren kl 6.05 och efter ett snabbt byte på Arlanda och en stund till i det blå befann jag mig plötsligt på Landvetter utanför Göteborg kl 9. Det ni! Där väntade kära kussen med Toyotan, nu vit variant mot tidigare svart. Efter lite kringelikrokar i Mölnlycke ställde vi kosan söderut längs E6an och nådde såsmåningom Helsingborg. Lunch där på Hamnkrogen men sen blev vi plötsligt trötta och bestämde oss för att inte leta efter vår mormors hus som inte längre finns. Istället tryckte vi, eller snarare kussen, pedalen i botten och snart hade vi kommit fram till Sveriges sydligaste plats - Smygehuk.

Från Smygehuk ser man långt. Den skarpsynte kan se tre båtar. Minst.
I Smygehuk blev kussen väldigt trött och jag anförtroddes ratten. Vi snirklade runt i Ystad och efter viss felkörning som inte berodde på mig kom vi till Ale stenar. En verkligt magisk plats som jag gärna skulle besöka en tidig morgon eller sen kväll under lågsäsong  för att få uppleva ett annat lugn och utan folk.

Kronovalls vinslott
Boden-Kallax-Arlanda-Landvetter-Helsingborg-Smygehuk-Ale stenar,  allt på en dag, vårt natthärbärge blev i Kronovalls Vinslott nånstans på Österlen. Vi bodde i annexet och hoppade över vinet.
Ale stenar


Dag två på denna Götalandstripp tog oss ut på Österlen igen, och via  Kivik tog vi oss sedan upp i de småländska skogarna för att hälsa på kussens bror (tillika min kusin) och hans fru. De hade ett mysigt litet ställe på gränsen mot Blekinge. Där blev vi kvar en natt och sedan ställde vi kompassen mot norr igen och vårt huvudresemål - Västervik.
Ryd, Småland



Våra mammor tillbringade några sommarlov på 1930-talet hos sina morföräldrar i Västervik. Målet för vår resa nu var att hitta sommarhuset Medero som de besökte de där somrarna. Vi hade ganska diffusa begrepp om var det låg. Kussen hade varit utanför nån gång för 40 år sen men var den gången mest inställd på att få låna bilen hon körde och hade synnerligen dimmiga minnesbilder av huset och var det låg. En kusin till våra mammor hade skickat en beskrivning men den var inte heller helt klar, och det blev inte bättre av att försöka få en guidning per telefon. "Det ligger på vägen ut mot Gränsö, har en järngrind, gräsmatta ner mot sjön och vi såg det från segelbåten för många år sen", enligt släktingen. "Det ligger andra hus runtomkring, som ett villaområde" enligt kussen. Som vi letade! Den där vägen mot Gränsö körde vi säkert tio gånger och så runt i alla villaområden i närheten, stannade på ett antal platser, frågade folk, ringde till och med på i ett hus två gånger. Vi var helt säkra på att det var det huset, men nej. Däremot fick vi där den avgörande beskrivningen av en som verkligen visste var det låg. Vi hade stått utanför den platsen minst två gånger... De nuvarande husägarna var vänliga och lät oss komma in i trädgården och se huset från havet och berättade det de visste. Intressant!
Villa Medero

Betydligt enklare än att hitta Villa Medero var det att hitta vår mormors förldrars familjegrav i Västervik. Där hade vi fått en glasklar beskrivning av den äldre släktingen.





 Efter att vi efter allt letande nått målet för resan drog vi iväg tvärs över landet tillbaka till Göteborg där jag stannade ett par dygn hos kusinen . Vi hann med en tur upp mot Dalsland och ett fika vid Vänern i dånande blåst som låg på från Vänerflaket (eller vad det kan heta) som värsta havsorkanen. Fast vi satt inomhus när vi fikade.





Storforsen skapar dimma
Storforsen
Husbilar kan användas till mycket. Även hundar kan färdas i dem, om de har säkerhetsbälten. Så väl bältade fick de följa med på en tur med övernattning vid Storforsen, Europas största obundna vattenfall med en fallhöjd på 80 m. Det blev en härlig tur upp genom skogen och på välspångade stigar, över klippor och vid jättegrytorna och med forsen dånande invid oss.
Storforsen


Dusseldorf

Här fanns allt, från minsta lilla hopfällbara, uppblåsbara minicamping-
vagn, till värsta breda, långa, totalutrustade husbil.
På dryga två dygn hinner man också mycket. Och husbilar finns även i Dusseldorf på en av världens största mässanläggningar. Jag och min vänlige bekant med husbil lämnade husbilen men for med vältajmat flyg till Dusseldorf nu nyligen. Även denna gång start med Fakiren från Kallax kl 6.05, den här gången landade vi i Dusseldorf  fyra och en halv timme senare efter byte på Arlanda. Vilken härlig stad! Dit åker jag gärna igen. Dessutom bjöd den på kanonväder, nästan väl så varmt med över 30 grader fram på eftermiddagen. Kul med husbilsmässan och mysigt att äta middag utomhus vid Rhen på kvällen, se flodpråmarna passera i maklig takt och solen gå ner i väst.


En av broarna över Rhen
Nästan fullmåne över TV-tornet till vänster, bropelaren i mitten,
den andra av de två broarna vi såg från vår middagsplats vid Rhen.
Bloggerskan

söndag 2 april 2017

Timbalkost

Timbalkost - vilket konstigt namn. Det var i alla fall nytt för mig till häromdagen. Det är finfördelad mat till personer som har svårt att svälja, för att underlätta processen. Och den moderna timbalkosten är i princip samma mat som den som står på matsedeln för dem som äter vanlig kost. Den är bara processad på ett annat sätt. Dessutom upplagd på ett tilltalande sätt på tallriken. Min man fick häromdagen potatismos, köttfärsbiff i finfördelad konsistens men formad som en biff, och broccoli också i timbalkonsistens men rätt färg, äggformad och typisk broccolidoft. Således tilltalande utseende, doft och uppläggning samt betydligt enklare att svälja. 


Det här är jag och min man. Fotot är taget med självutlösare (jag har alltid gillat det sättet att fotografera, att gillra upp kameran på något lämpligt, ställa in bilden och reglagen - det här var före digitalkamerans tid- slå på timern på 10 sekunder och sen kasta sig tillbaka till sin plats och se ut som om man varit där hela tiden tills kameran klickar in bilden) under en cykeltur längs Fyrisån i Uppsala troligen 1992.

Det här fotot tog jag alltså för 25 år sedan. Tiden har gått, mycket har hänt. Vi fick barn, köpte hus, gifte oss, skaffade hund - och då ungefär, med hunden, började jag märka att det var något som inte stämde i vår familj. Med tiden förstod jag att min man var sjuk, ingen vanlig sjukdom utan en sjukdom som förändrar personligheten, påverkar minnet, förmågan att tänka, att förstå, att planera sin vardag och skalar bort mer och mer av den person man känner. Samtidigt som allt detta mentala hände blev min man också allt stelare, fick svårare att gå och började ramla omkull, tappa saker till synes utan anledning.

Min man med sina vackra ögon och fina röst har nu nästan helt slutat tala, bara enstaka ja och nej kommer fram,  Han som alltid haft en dålig historia att berätta, han kan knappt tala. Han som sjungit i kör sen tonåren  sjunger inte längre. Han som haft ett akademiskt yrke och som kunde allt när vi spelade TP i nyårsgänget,  har sen länge svårt att förstå. Han som älskat att fika och alltid uppskattat en kaffestund, han har slutat dricka kaffe. Han som haft en skalad nödapelsin i ryggsäcken vid skidåkning har nu svårt att tugga och svälja sådant och har börjat med timbalkost. Han som ensam hanterat segelbåten och nästan tagit flygcertifikat blir nu flyttad från säng till rullstol med hjälp av taklift och två personal.

Jag saknar min friske, glade, visslande, sjungande, omtänksamme, allmänbildade man.

Som ni förstår har det gått några år mellan att jag märkte att något var fel till där vi är nu. Under de åren har vi både hunnit resa inom landet och utomlands, firat nyårsaftnar och träffat släkt, vänner och bekanta. Men under tiden har min man försämrats mer och mer, sakta men säkert har det bara gått åt ett håll. Utför.

Det är svårt att förklara vad jag känner och hur det är att vara anhörig. Vi som är anhöriga är också olika och har olika sätt att hantera svårigheter. Det som är rätt för den ene är fel för den andre. Jag hoppas att jag under de här åren har blivit mer tolerant mot dem som handskas med svårigheterna på ett annat sätt än vad jag gör. Jag har läst mycket, böcker, bloggar, faktasidor på internet osv. Jag har skrivit en del för skrivbordslådan, en del i bloggen. Jag fick från början, innan någon egentligen visste vad det handlade om, mycket stöd från särskilt ett par arbetskamrater som orkade lyssna till mina utläggningar och kom med kloka synpunkter. Det här har varit mitt sätt att klara av att leva med en demenssjuk make, att fatta alla beslut - stora såväl som små - själv fastän vi varit två, att numera leva ensam med hundarna sedan min man flyttat till ett särskilt boende och tonåringen blivit vuxen och flyttat hemifrån för att stå på egna ben.

Jag skriver det här, och andra inlägg tidigare, för att jag gillar att skriva. Det är också ett sätt att hantera mina egna tankar, bringa en smula ordning i tillvaron, skriva av sig helt enkelt. Jag behöver inte medlidande eller käcka tillrop. Nej det jag behöver är att andra förstår eller kanske snarare ges en chans att förstå vilka svåra sjukdomar alla demenssjukdomar är. Ja,  demenssjukdomar,   det finns så många. Alzheimer har de flesta hört talas om, kanske även vaskulär (eller kärl-) demens. Sen har vi LBD, frontallobsdemens, demens vid Parkinsons sjukdom och en lång rad andra, bortåt hundratalet. Demenssjukdomarna är olika, ger olika symtom men är ändå lika. Ju sjukare personen blir, desto svårare att skilja de olika sjukdomarna åt. Den ena demenssjuke är inte heller den andra lik. Var och en har ju i alla fall i början och en bra bit in i sjukdomen sin egen personlighet, innan sjukdomen tar över alltmer. Det finns ingen bot för demens och alla demenssjukdomar leder till döden i en långsam, utdragen process som kan pågå i flera år.

söndag 26 mars 2017

Den ofrivilliga hemmapolisen. Eller: Varför kan inte folk göra rätt, helt enkelt?

Ta till exempel det här med hundar. Det finns en massa regler att hålla sig till, eller om man så vill förhållningssätt som underlättar (eller gör att man undviker) kontakten med hunden, andra hundar, andra hundars ägare och förare. Det kan även gälla katter och fåglar. Ja t o m ibland igelkottar och säkert finns det en lång rad andra möjliga intressenter. Nu tänkte jag inte så mycket på hur just jag uppfostrar och tränar mina hundar, eller för den delen deras egna åsikter om det. Det ventileras  i hundbloggen Matten och Nelsson när andan faller på.
Är inte vi i fel blogg nu? Hallå hemmapolisen -
du har gjort fel!


Nä, jag tänkte mer på det här med hundmöten. Varför kan folk helt enkelt inte bara ta hunden på sin vänstra sida och hålla sin kurs framåt? Så gör jag likadant med mina fyrbenta och alla är glada och nöjda i själva mötet. Eller så kan folket helt enkelt gå över på andra sidan gatan med sin fyrbening. Då får vi på min sida lite mer space så att säga. Eller varför tar de inte bara byrackan runt ett annat kvarter så vi slipper hela grejen? Hur svårt kan det vara?

En helt annan sak som inte har med hundar att göra är det här med hur folk stavar. Då menar jag alltså i det skrivna språket, inte några stavar som råkar följa med ut på promenaden och dunkar i marken när personen (kan förekomma att jag gjort det själv i en svunnen forntid) tar sig framåt. Ett dunkande som förresten också går att reta sig på ibland, det kan vara väldigt enerverande för att inte säga påfrestande och rentav otäckt när någon stavgångare taktfast närmar sig så man kan tro att det är en hel armé som kommer, vilket faktiskt skulle kunna uppstå i vår lilla stad. Åtminstone en pluton, eller kanske en bataljon.

Åter till det skrivna ordet. Redan i småskolan, det som numera sen många år tillbaka heter lågstadiet, får vi lära oss att stava. Och sen får vi träna på det genom hela skolgången ända upp i gymnasiet. Ändå kan folk inte stava. Jag menar bara:  hur svårt kan det vara? Noggrann, följaktligen, fåtölj, dubblett osv, ni fattar, ord som vi använder dagligdags, eller nästan, eller iallfall ibland.Ta fram SAOL, Svenska Akademins Ordlista, om det kniper. Den har väl varenda kotte i bokhyllan? Utom jag då kanske. Men en sak som varenda kotte har  är mobilen. I den har åtminstone varannan kotte Google, och Google brukar vara villigt att hjälpa till med både det ena och det andra. Sen ska vi inte tala om alla särskrivningar, och där är jag inte så säker på att  Google är så bra. Jag tror t o m att det kan vara kanske inte Googles fel, men datorer och mobiler (åtminstone min) har ett konstigt sätt att stava, avstava och hitta på egna ord i det s k autocorrect. Det, särskrivningen alltså,  är fult och skapar förståelseproblem. Fast ibland får man skratta.
Ebb nånstans i Skottland

Det måste ha varit ett snirklande utan dess like
att ta sig ut med båt från den här hamnen  någonstans i Skottland.

Det finns en del folk som kör snöskoter här i våra omgivningar. Ja, jag kallar dem folk, fast en del är nog mer att betrakta som tonåringar om man nu med folk menar de som är över 18 år och i dagligt tal kallas vuxna. Frågan är om de är vuxna till mer än åldern.De drar fram på sina fartvidunder över snö och is så det står härliga till. Eller egentligen är det ju mer ohärligt, låter mycket och en annan stackare får hoppa undan från skoterspåret när de närmar sig. Att de alltid måste köra skoter i skoterspår som nån annan gjort, det förstår jag inte. Var ska då vi som inte har skoter gå nånstans? Utanför spåret kanske? Och sjunka ner till midjan i snö? Eller ska vi bli tvungna åka skidor kanske? Eller kanske investera i snöskor? Eller ska vi hålla oss till plogade och sandade gång- och cykelvägar? Hur kul är det? Nää, hur svårt kan det vara för skoterförare att hålla undan från skoterspåren? Det undrar jag verkligen! Och jag har stöd av mina fyrbenta.

Ja, det finns mycket att göra för en idog hemmapolis. Är det inte felstavare, felgångare, skotertrafik eller hundägare som behöver rättas till så kan en hemmapolis också ägna sig åt att hålla reda på vad grannarna gör och inte gör, att posten kommer som den ska och om den inte gör det kontakta något av de fyra olika postdistributörsföretagen som står för servicen (eller bristen på) i området. Den idoga hemmapolisen kan också hålla koll på alla s k EPA-traktorer i området, ett inte föraktligt antal. De är säkert till stor glädje för sina förare och passagerare men till stor förtret för all andra som försöker ta sig fram på gatorna. Sen har vi ju alla felparkerare och alla p-nissar (hehe, där fick jag till det) som gör livet surt för oss som ibland (ytterst sällan) glömmer att sätta p-skivan i framrutan alternativt i brådskan får hjärnsläpp och ställer in fel tid dvs förmodad avgångstid istället för ankomsttid till priset av kontrollavgift på 150 kr. Allt för att handla en liten stund på COOP i centrala stan, det som med p-skivan rätt inställd och rätt monterad i framrutan kostar ingenting i två timmar.
God mat på ett slott i skotska lågländerna.

Andra gäster här på slottet var de som
medverkade i Den ofrivillige golfaren,
som spelades in bl a här.

Även efterrätten var väldigt god.

Jag stör mig också på att det nu har blivit sommartid. En timme bara till spillo så där i ett litet tjillevipp. Verkligen inte kul, särskilt inte när det är dags att kliva upp i morgon bitti, eller kanske det snarare ska kallas förmiddagen. Vad är för mening med att stjäla min tid nu i natt? Fast det är klart - i oktober är det jätteskönt att få tillbaka en timme en söndagsnatt. Men ändå. Just nu känns det bara helt fel.

Och sist men inte minst så förstår jag om ni alla stört er på att bloggerskan här inte kan hålla sig till ett ämne, nämligen den ofrivilliga hemmapolisen, utan absolut måste blanda in bilder från en resa genom Skottland från i månadsskiftet augusti-september 2016.



söndag 12 februari 2017

Följetongen källaren.

Alternativ ett, kort inlägg: Jag har börjat städa den så kallade matkällaren. Den är innehållsrik. Se även på bilderna, scrolla ner till slutet för att se bild nummer tre.

Alternativ två, långt inlägg: Fortsätt bara läsa, om ni orkar. Annars hänvisar jag till de två raderna ovan här .



Häromnatten var det norrsken, jag tränar vidare med kameran.

Nu har klockan passerat midnatt igen, men idag, dvs iförrgår fredag, har jag återupptagit den stora rensningen i källaren. Det har varit stagnation under en längre tid i det projektet. Men de här rackarnas krukväxterna, som jag började med häromdagen, tvingade mig att ta itu med det minsta förrådet i källaren. Det som jag så storslaget kallar matkällaren. Det är stort som en större garderob eller mindre toalett. Det har ventil ut och är svinkallt så fort det är minusgrader ute. Men det ligger mot söder så på somrarna blir det varmt, fattar inte hur de tänkte när de planerade in det där, finns ju massor med plats åt norr. Men så är det.

Tänk vad en så kallad  matkällare kan rymma! I just den här matkällaren fanns t o m mat, ett mindre förråd av varor som passerat bäst före-datum för flera år sen. Längst bort på en hylla stod några små flaskor "MorMors", illrött innehåll, bäst före oktober 2005. De där skulle användas att göra saft på, nåt extrakt med en massa smakämnen i som skulle förvandlas till körsbärssaft och jordgubbssaft med hjälp av socker och vatten. Jag minns mycket väl hur fruktansvärt dåligt det smakade! Allt kastades som vi gjorde, tror jag hade köpt sex såna där småflaskor. Det var på den tiden när den yngre generationen spelade handboll en period. Ständiga försäljningar för att dra in pengar till laget, och jag har aldrig varit nån säljare och inte heller maken eller dottern så vi köpte in och försökte konsumera själva istället. Och av allt vi köpt är den här saften verkligen det jag INTE kan rekommendera till nån annan, även om maken drack av den i nyare utgåva när vi var på ett av stans fik häromveckan. De är återförsäljare såg jag,  och har den själva i sitt utbud av dryckesvaror och när nu maken har backat alltmer från kaffe så blev det saft till honom istället. Två glas av den illrosa drycken svepte han lätt som en plätt ur pipmuggen. Kaffet tar allt längre tid att dricka upp.

Förutom saftkoncentrat fanns där i matkällaren en liter bordsvatten i oöppnad plastflaska, som börjat implodera eller vad det kan heta när plasten liksom sugs in i flaskan. Den måste vara väldigt gammal för det är Konsums Blåvitt, ett märke som jag inte sett i butiken på många år. Och jag handlar nästan allt på COOP så det är inte det att jag bytt butik. I vattnets sällskap fanns också ädlare drycker, eller vad sägs om äkta polsk vodka? Långsmal snygg flaska, halvfull. Oklart hur länge den stått där, men det är väl mer än tolv-tretton år sen maken var i Polen med kören. En öppnad lättglögg med nån deciliter kvar längst ner stod också att finna. Den hade sedimenterat.

När jag läser vad jag nyss skrivit verkar det som att matkällaren snarare är ett dryckesförråd. Men förtvivla ej, även synnerligen gammal mat på burk stod att finna. Om nu krossad ananas, chilisås, ajvar relish, inlagda rödbetor, grötris, soltorkade tomater i olja, honung o lite annat smått och gott (?) kan räknas dit. Allt av obestämbar ålder, men eftersom ingen har ställt ner nåt ätbart där de senaste fyra åren så är det äldre än så. 

Nu undrar vän av ordning vad krukväxterna har med det här matförrådet att göra. Jo, det är väldigt enkelt. Alla krukor som inte innehåller krukväxter förvaras på hyllorna i matkällaren, tillsammans med jordpåsar och lecakulor som står på golvet, gamla överblommade hyacinter och påskliljor som skulle ha planterats ut i trädgården men fastnat på mellanstationen i matförrådet, små burkar och väl tillslutna plastpåsar med frön av oklar ålder och sort, fat till krukorna, några hundra små plastkrukor avsedda för drivning av frön till småplantor, minidrivhus i plast, och ja jag vet inte allt som hör ihop med krukväxter, frösådd och lökar. 

Det här lilla matförrådet visade sig också härbärgera två uttjänta rakapparater, en bucklig gammal ståltermos, två gamla strykjärn och en gammal väggtelefon som jag minns mycket väl att jag fick från dåvarande Sparbanken av någon anledning. Det var på Uppsalatiden och den funkade bra, säkert duger den fortfarande om nån skulle vilja pröva. Där fanns också ett par plastpåsar modell större, snarast att beteckna som jättestora och jag vet nog vem som knölat ihop dem till små bollar där på hyllan. Min käre make, han "gömde" dem nog där nån gång eftersom han visste att jag inte tyckte det var någon idé att spara såna jättepåsar, man har liksom ingen nytta av dem. Men han har alltid tyckt att det mesta kan sparas för det "kan vara bra att ha". Ja, jag vet, jag sparar också - men inte lika mycket som han samlat på sig under åren.

Golvytan i den så kallade matkällaren var fram till idag helt täckt av diverse krukor, jord och liknande. Nu har jag frilagt den yttre halvan. På den inre halvan ligger ett antal påsar och kartonger med obekant innehåll. De tillhör min man, han pulade in dem där när vi nyss hade flyttat in här, tror jag. Kanske är det hans minnesarkiv (som han brukade säga när han var frisk), saker och dokument han sparat för att ha som minne t ex från barnens skolgång. Det blir spännande att fortsätta röjningen nästa vecka, man vet inte vad som väntar. Men en sak vet jag: den gamla trearmade taklampan i trä och med tygskärmar som också ligger där, den är min från en svunnen tid. Den inhandlades ca 40 år bakåt i tiden. Den lampan ska nu kastas. Även om den har varit med länge och lyst upp vardagsrummet i sex olika bostäder i både glädje och sorg. Många minnen när man tänker tillbaka. Men när jag såg de dammtäckta tygskärmarna som legat nedanför ventilen där i matförrådet i mer än tio år så bestämde jag mig - återvinningen nästa.  

Jag tittar på alla krukorna. De som var orsaken till att jag satte igång med matkällaren, de stod ju där huller om buller på tre hyllor och på golvet och trängdes med allt det andra i en enda röra. De är många, från minsta lilla 5 cm-i-diameterkruka till största 50-60 cm-i-diameter. Plast, lera, metall, glas, diverse färger, en del mönstrade, en hel del ytterkrukor men också många med hål i botten. Krukor för fönsterbrädorna och krukor för utomhusbruk. Och när jag nu tänkt plantera om alla krukväxter så måste jag ha nya krukor till en del. Och det ÄR lättare att hitta om det är någorlunda i ordning. Även krukorna döljer minnen. Det räcker att jag tittar på de äldsta så minns jag krukväxter som jag haft i åratal förr, men som inte är kvar längre. Jag minns mamma, alla hennes krukor som pappa tog med sig en del av från huset när han flyttade därifrån fem år efter hennes död. Jag hittade en liten emaljerad kastrull utan lock, brun med blommönster. Den fick jag en gång av min f d svärmor och har alltid använt som ytterkruka. Hon blev 90 år, jag hade en del kontakt med henne även efter att jag och min förste man gått skilda vägar. Hon skickade en present till mig när  jag o min nuvarande man fick barn. 

Den så kallade matkällaren i sig själv väcker också minnen även om jag inte bott i det här huset hela tiden sen det byggdes. Men mattkällaren kallar jag så för vi hade matkällare "hemma i Södertälje", i huset som mamma och (mest) pappa byggde och som vi flyttade in i när jag var sex år. Där är jag uppvuxen. I matkällaren, som för övrigt var väldigt lik den vi har här - en långvägg med hyllor, och målat betonggolv, svalt - förvarade mamma massor med hemgjord saft, burkar med inläggningar, nån gång hade vi en kruka med mjölk som vi köpt hos en bonde några km bort, det var grädde på ytan minns jag. Glasburkarna med äppelmos och sylt hade gummiringspackning, glaslock och metallspänne över. Mamma hade nån konstig mackapär som hon använde för denna produktion, en tryck-kokare kanske?

Jag berättade för min man om mina fynd i matkällaren. Han säger just ingenting numera, men min berättelse lockade fram en riktig skrattattack hos honom. Särskilt när jag undrade om det var han eller jag som var ägare till de två rakapparaterna.

Det återstår en hel del att göra i detta lilla utrymme. Och när allt är tömt kommer det extremt fula golvet att synas. Resten av källargolven har fått en ansiktslyftning, men det där skrymslet har sluppit undan. Väggarna är också fula. Jag får väl ringa min eminente hantverkare från Bagdad för åtgärd.
Det här är fejk. Färgfejk.
Jag testar datorns bildbehandlingsprogram.
Norrskenet är iaf äkta.

Ja godnatt då, ni som eventuellt orkade ända hit. Själv var jag tvungen att dela upp skrivandet på två nätter.


måndag 12 december 2016

Vatten upp till halsen

Har ni någonsin försökt att dansa twist i en badbassäng med vatten upp till halsen? Eller testat att cykla baklänges utan cykel men med en ca två meter lång och ca 8 cm i diameter plastgrunkeslang mellan benen i den djupa delen av bassängen?  Eller att i den grundare delen av bassängen stå på samma plastgrunkeslang och göra knäböj/hoppa jämfota ( utan att slangen flyger upp ur vattnet som skjuten ur en kanon och ledaren vrålar "på den igen bara!!!")? Eller för den delen att springa  på bassängbotten med vatten upp till halsen?

Allt detta och mer därtill har jag nu tränat på varje söndagkväll i snart ett år. Njae, kanske inte riktigt varje söndagkväll men ganska många. Tillsammans med ett gäng kvinnor i ungefär samma ålder som jag har jag utfört ett stort antal gymnastiska övningar i vatten under ledning av en mycket entusiastisk ledare som stått på bassängkanten och visat rörelserna. Tänk att det ser så enkelt ut, och jag vet ju hur enkelt det är också. På land, i en gympasal med närmaste vatten i duscharna vid omklädningsrummet. Det är en helt annan sak när man har vatten upp till halsen eller så. Simma kan jag, både på rygg och bröstsim, jag törs hoppa i från kanten och svikten om det behövs. Jag är inte rädd för kallsupar, jag är ingen dykare och jag flyter som en kork när jag försöker simma under vatten. Men nu är jag på god väg att bli en vattengymnast. För efter en och en halv termins tragglande med den eländiga plastgrundeslangen har jag äntligen kommit på hur jag ska göra för att faktiskt stå på eländet utan att den skjuter upp ur vattnet hela tiden. Att cykla baklänges är fortfarande svårt, men det beror inte på slangen utan måste ha något med koordinationsförmågan att göra. Andra rörelser är cykla utan slang, runt, runt, runt. Sitta i vattnet (ej på botten) och göra grodrörelser. Alternera mellan magläge och ryggläge typ 500 gånger eller så, benen sen åt sidan istället. Hopp, hopp, hopp. Boxa framåt, neråt, sidledes, bakåt, om igen och om igen. Och så vidare. Jag tror ni förstår, i alla fall om ni nån gång har deltagit i ett gympapass senare än under skolåren.


Det finns andra hjälpmedel för vattengymnastik än plastgrunkeslangar. Vi har t ex hantlar och freesbees. Hantlar skyfflar man vatten med, i undervattensläge (nej, huvudet ovanför ytan i alla övningar). F ö utförs alla rörelser i undervattensläge utom avslappningen på slutet där huvudet hålls över ytan när man med långsamma rörelser vrider och böjer det hit och dit. Men innan dess är det strechning för alla muskler i benen, de som man aldrig annars märker att man har. Då används fötterna mot den tallrikslika freesbeen för att föra den i olika riktningar tryckt mot bassängkanten, benen raka. Ni kan pröva själva så får ni se hur enkelt det är!

Jag har också lagt märke till att förbättringen med slangen kom ungefär samtidigt som jag började använda min nya baddräkt. Det är ett väldigt konstigt samband, jag har ännu inte kommit på hur det kan hänga ihop förutom tidsmässigt, eller möjligen att baddräktens ränder i någon mån påminner om plastgrunkeslangormen. Särskilt den gula och rosa.

Nu ett hopp till något helt annat: just när sommaren gick över i höst var jag i Skottland några dagar. Kanske dyker det upp en reseskildring därifrån här i bloggen såsmåningom, vi får se. I vä
ntan på det så presenterar jag här en bild från den lilla orten Plockton på Skottlands nordvästra kust. Det fanns vatten även där, men tidvattenskillnaderna var påtaglig.


Nu är det ju snart jullov, och jag kommer att vara ledig! Så nu kan jag ta itu med julbaket och skinkan och kanske ställa fram en tomte eller två. Om jag hinner.


lördag 10 december 2016

Kolsvart.

Det var nästan lite spännande och lätt obehagligt när strömmen plötsligt försvann igår eftermiddag strax före kl 16. Jag insåg snabbt att jag knappt varit med om detta i vuxen ålder någon gång. Visst har det varit strömavbrott många gånger förut men då för det mesta bara i vårt hus pga av att jordfelsbrytaren har gjort sitt jobb och stängt av allt av någon anledning. Då har det ändå varit ljus från gatlyktorna, grannarna har haft ström, bara vi som blivit strömlösa, Men det här gången blev allt svart.  Ja utom datorn då, den var påslagen och gick direkt över på batteridrift. En egendomlig upplevelse att se den lilla rektangulära skärmen lysa lite blåaktigt som den enda ljuskällan på flera mils avstånd. Det stod ju snabbt klart att hela stan så långt jag kunde se åt alla håll var strömlös.

En gång förut har jag varit med om något liknande här i vår lilla stad. Det var en påskafton när vi såg en spännande film på TV på kvällen, en man höll ett vapen mot tinningen på en annan man och man såg hur ett finger långsamt förde avtryckaren allt närmare ett skott. Och precis när skottet gick av slocknade TVn och inte bara den utan även allt annat blev mörkt, inne såväl som ute. Mycket dramatiskt det hela. Dock lyste det längre bort mot stan så det var inte lika mörkt som igår.


När det blir strömavbrott så där oväntat mitt i vardagen så uppstår genast en osäkerhetsfaktor att förhålla sig till, nämligen hur länge skall detta pågå? Är det bara några minuter eller talar vi om flera timmar, kanske dygn? Efter den första överraskande minuten tänkte jag att man får väl ändå utgå från att det här kan ta tid, flera timmar eller mer kanske. Då gäller att hushålla med det man har.  Stängde alltså ner datorn direkt. Sen hittade jag lilla ljusstarka ficklampan och pannlampan, båda batteridrivna, på rätt ställe - dvs i höstolen. Vilken lycka att kunna se vad man gör  helt plötsligt. Även hundarna verkade uppskatta att det blev lite ljusare. Så här i december är det ju redan en del ljus framme så de var inte svåra att hitta, värre var det med tändsticksasken men den dök upp ganska fort. Mobilen var halvladdad så där bestämde jag direkt att den får inte användas. Och så insåg jag att det hade varit bra med en laddstation (eller vad det heter, de där som laddar laddaren utan att sitta i eluttaget, alltså batteridriven).

Lilla batteridrivna radion hittade jag också direkt. Tackar min man som investerat i den för länge sen, och att han alltid varit en person med mycket bra-att-ha-grejer, nu kom i alla fall en av dem till nytta. Hans överlevnadskit har jag dock inte letat efter, men det finns säkert nånstans i källaren bland alla andra prylar. Det är en grej som man har nytta av ute i skogen när det verkligen handlar om överlevnad på riktigt, tror att det finns eldstål (heter det så?) med där som kan användas för att göra upp eld om man saknar tändstickor. Och vattenreningstabletter så man kan använda även smutsigt vatten för sin överlevnad. Fast nog har jag varit ute mycket förr i Norrbottens skogar och fjäll och alltid använt vattnet som funnits i bäckar o sjöar utan att bli sjuk, utan vattenreningstabletter.

Undrar ni vad man behöver en batteridriven radio till när strömmen gått? Ja dels kan den ju bidra till underhållningen om man nu inte kan fixa det själv, men den utgör också en möjliget att få information när man inte längre är uppkopplad på femtielva olika enheter.

Jag hann även börja överväga att leta mig ner i källarens mörker och ta upp Trangiaköket, tror mig kunna hitta det ganska enkelt därnere särskilt när jag har ficklampa att lysa upp mörkret med. Nu hade jag precis ätit när strömmen gick, men om det hade blivit långvarigt så skulle jag haft nytta av Trangian. Alltid hade man väl kunnat koka te-vatten och steka ett ägg o lite pyttipanna eller nåt.

Hundarna var lika förundrade som jag. De åt sin middag under tystnad i stearinljussken från en femarmad kandelaber. Sedan förklarade jag för dem att vi kunde roa oss med gitarrspelning eller nån form av mörkerträning i hallen. Men först skulle vi ut.

Det intressanta (och lätt skrämmande) med det här strömavbrottet var att det var så stort. Större delen av stan lagd i mörker, endast ljus från trafiken lyste upp ibland. Jag förberedde mig på kvällspromenad i totalmörker utomhus, endast upplyst av stjärnor och nymåne. Och med pannlampa. Såg verkligen fram emot den promenaden. Så egendomligt att gå där i mörkret med en ljusstråle från pannan, kanske möta någon annan stackars hundägare utan pannlampa men med hundar.  Och tänk vad bra man skulle kunnat se eventuellt norrsken utan att behöva åka ut i skogen.

Egendomligt var det också med tystnaden som bredde ut sig, eller snarare tvärt slog till, när strömmen gick. Akvariepumpen stannade (jag funderade en stund över hur länge invånarna i akvariet skulle överleva om dess temperatur skulle sjunka mycket under +25 grader och kom fram till att det nog skulle ta ett tag, flera timmar eller mer),  kylskåpets kompressor tystnade, bakgrundssurr försvann, radion knäpptyst, t o m hundarna blev tysta.

En stund hann jag också fundera över om jag borde kasta mig iväg i bilen (där skulle jag förresten få både belysning och fungerande radio) till makens boende och erbjuda mina tjänster, åtminstone för att kunna ta hand om honom. Tänkte att det måste bli fullkomligt kaos på ett särskilt boende med 15 äldre mer eller mindre handikappade fysiskt och/eller mentalt och tvärutan ström mitt i middagsstarten.  Jag gjorde inte det, men hade strömavbrottet blivit längre hade jag nog dragit iväg dit. Det hade ändå fungerat oväntat bra hörde jag av personalen  idag när jag var dit, även om de hade upptäckt en del brister i organisationen.

Nåväl, innan jag hade tänkt alla mina tankar till slut var den här delen av världen plötsligt upplyst igen. radion drog igång, alla adventsstjärnor och ljusstakar i fönstren lyste ikapp med alla utomhusprydnadsbelysningar i alla trädgårdar (min med), gatubelysningen tävlade med den stackars månen och stjärnorna förvisades till ett liv i skymundan igen. Jag packade ner pannlampan o ficklampan i höstolen, ställde undan batteriradion, var glad att jag inte hade letat rätt på Trangiaköket och klädde på mig och hundarna reflexvästarna och så tog vi en kvällspromenad som vanligt.

Häromnatten var det inte strömavbrott, så
dessa ljuspelare bildades i kylan av iskristaller i luften
och med artificiella ljuskällor på marken.