Oväder över Svartbyträsket

Oväder över Svartbyträsket

fredag 15 februari 2019

14 februari - Alla hjärtans dag. Till minne av min pappa.

Idag är det alla hjärtans dag - en dag fylld av hjärtan i de sociala flödena. Mina hjärtan går till de döda, och just idag särskilt till min pappa Sven. Idag är det exakt 10 år sedan han lämnade oss för evigt, 85 år gammal.  De sista åren i livet bodde han på ett demensboende, men jag tror inte att han själv förstod det för då var han sjuk.
1953

Helst minns jag min pappa som lite yngre, när han i sin krafts dagar hela somrarna gick omkring och påtade i trädgården. Med bar överkropp och jeans och träskor, en gummihink i ena handen och en spade i den andra utförde han allt tänkbart trädgårdsarbete.  Förmodligen använde han en hel del andra redskap också, eftersom han ansade rosenhäcken, klippte gräsmattan, grävde upp potatis, slipade knivar, plockade vinbär, hallon och körsbär och en massa annat. Det där påtandet stod nog mamma mest för, och sen gav hon pappa order om vad som skulle göras och han satte igång. Han var alltid riktigt solbränd om somrarna medan mamma var mer, ja jag måste säga det : grisrosa, som jag. Pappa hade ett mer svartmuskigt utseende som min syster i viss mån ärvt medan mamma hörde till den mer ljushyllta sorten liksom jag.
Mamma och pappa 1964. 

Pappa utförde det mesta arbetet för hand. Motorgräsklippare tyckte han var ett otyg. När det skulle dräneras kring delar av huset grävde han med handkraft runt tvättstugehörnet och satte upp nån form av fuktisolering. Då var han i 70-årsåldern. På 50-talet byggde han till stor del själv huset som vi sedan flyttade in i. Det var beboeligt när vi flyttade in, men inte mer än så. I vardagsrummet fanns inget golv än, där var bara sågspån och reglar. I källaren var det heller inget golv, där var "stampat jordgolv" och vi hade svamp i det som så småningom blev tvättstuga. För att ta oss in i huset gick vi på en"landgång", dvs tre långa plankor ihopsatta med tvärslåar med jämna mellanrum, som ledde från marken upp till ytterdörren. Ett äventyr för oss småungar! Vi hade heller ännu ingen trappa ner till källaren, men den kunde man gå in i direkt från markplanet ute eller via stege ner från hallen.

Sven 1964
 5 december 1923- 14 februari 2009

Jag såg häromveckan att mitt barndomshem, vårt hus som mamma och pappa byggde, var till salu igen. Det fanns ett fyrtiotal bilder från insida och utsida och  trädgården. Det var ingen rolig syn. Alla rosor var borta, inga rabatter fanns kvar, gräsmattan var delvis utbytt mot stenläggning och altanen hade fått en förfärlig överbyggnad eller rättare sagt utbyggnad med inglasning som inte alls passade ihop med huset. Inuti huset var allt vitt och toppmodernt, ett helt nytt kök var inmonterat. Vill ni se bilder? Googla Karlhovsvägen 40, Södertälje. Pappa skulle vända sig i graven om han såg det.

Där kom jag viss bort från ämnet en stund, det blir lätt så när man börjar tänka och det ena ger det andra. Hursomhelst: min pappa var uppvuxen på Sollerön under väldigt fattiga förhållanden, men han var sparsam - "man är ju som en ekorre", som han sa - och händig och tog sig fram i livet. Han jobbade med sprutlackering inom industrin, och han som hade 6-årig folkskola i grunden läste en hållfasthetslära på distans under tiden, övergick så småningom till att bli fastighetsskötare, tog körkort när huset var klart och vi köpte vår först bil kring 1962.

På fritiden var min pappa fackligt och politiskt engagerad, förutom hus och trädgård. Han och mamma var också med och startade Dalaföreningen i Södertälje i början av 1950-talet, en sammanslutning av dalfolk som ville träffa varandra och ha kul tillsammans. Föreningen levde kvar i ett antal år men det blev till slut pappa som ordnade med försäljning av den stuga föreningen byggt till sig men som inte användes längre när föreningsaktiviteterna började dö ut och föreningen somnade in på 1990talet. Som pensionär  engagerade han  sig i PRO och där höll han i promenader för den som ville. Det var nog mest tanter. De tog bussen ut nånstans som pappa bestämde och sen gick de tillbaka. Eller tvärtom

Vi som är kvar minns dig med värme, kära pappa!




söndag 20 januari 2019

I tankarnas spår, i minnenas vrår

I mitt fönster
Det  har varit lite tanketorka här i bloggen ett tag. Orsaken är inte brist på tankar, snarare brist på inspiration och tid. Men nu kanske efter en nattlig semla och en kopp te (nä jag är ingen renlevnadsmänniska, har hunnit med ett eller möjligen två glas vin också ikväll, samt gjort en och en halv pudel )  tänkte skriva nåt fyndigt, lite småtokigt eller så om mitt liv men där går jag bet  just nu.

Istället hamnade jag i minnenas vrår igen. Den  här gången berodde det på ett anteckningsblock som dök upp ur tomma intet häromdagen när jag gjorde en av mina röjningar bland diverse papper. Ett sånt där litet i typ halvt A5 - kan det heta A6? -, linjerat med en finstansad rad av hål så att man kan dra av arken vartefter. Och med sista bladet i kartong. Det har tillhört min  man, för han har skrivit sitt namn  på baksidan. Han hade en väldigt konstig handstil, en slags spretig skrivstil som liknade textat. Jag har aldrig sett nåt liknande hos nån annan.

Morgonrodnad häromdagen
Hursomhelst. Det är inte min man som skrivit i blocket, förutom baksidan med namnteckningen då. Det är jag. Ännu känner jag igen min egen handstil, men jag måste erkänna att ibland kan jag inte ens själv tyda vad det står. Det är inte ofta det händer, men vid enstaka tillfällen inträffar detta underliga. Vad kan det bero på, kan man ju undra?

Det här blocket börjar med en sida av jämförelser mellan vad jag upplever och hur jag uppfattar min man. När jag ser vad jag funderade över så förstår jag att det måste vara rätt länge sen jag skrev det. Kanske kring 2010, 2011 eller så. Det handlar om ensamhet, skuld, frustration, allt jag upplevde mig sakna eller inte få, tvivel på vad jag noterade angående min mans beteende och olika symtom på hjärnsjukdom. Tvivlen att jag såg det jag såg, att jag inte tolkade in en massa egna saker i hans beteende, att jag överdrev hans sjukdom.  Och sen det där att "alla säger att jag måste ta hand om mig själv, men det är ju jag som måste agera vad det än handlar om". Och "att mitt agerande just nu är precis tvärtemot hur man rekommenderar att demenssjuka ska bemötas". I slutet av mina funderingar har jag tänkt om framtiden, den där jag nu befinner mig: "när man blivit änka kan man efter en tid få livet att gå vidare, men jag har en man som jag sörjer fast han fortfarande lever."

Sen blir det ett tidshopp i det här blocket. När jag hör saker på radio (som jag har som bakgrundssällskap dagarna i ända, P1 alltså) som jag vill komma ihåg skriver jag ner dem på det som finns närmast. Det jag hört kan vara nästan vad som helst men nu hade jag hört Lena Nyman läsa en  dikt och några rader var nertecknade i blocket. Tur att jag hade skrivit dit författaren också för annars hade jag inte hittat den.  Den här dikten, som jag ikväll läst i sin helhet och hört framföras av en ung kvinna som också hade tonsatt den, talar direkt till tårflödet. Därför ska jag inte återge den här. Den som vill kan själv leta upp den på nätet. Sök på Harriet Löwenhjelm "Ta mig. - Håll mig. - Smek mig sakta". Det var en av hennes sista dikter, Hon levde 1887 - 1918 och dog på ett sanatorium i Småland i lungtuberkulos, som så många andra på den tiden. Jag är ganska obildad på många fronter (förstår inte hur jag fick så pass bra betyg i grundskolan), och kände förstås inte till denna Harriet. Så nu fick  jag läsa på, tur att all kunskap finns ett knapptryck bort ungefär. Undrar om det står något om henne i Nationalencyklopedin? Den har vi i alla band. Mycket kunskap att inhämta där också, tur man  är pensionär. Det finns ju så otroligt mycket att göra som inte är jobb!

96 procent måne över ett grannhus i - 25 grader
Förutom att fastna i gamla anteckningar går det att ägna sig åt himlaskådning. Det är familjens yngre förmåga, numera ung vuxen, egentligen bäst på, åtminstone den teoretiska sidan eftersom hon studerar astronomi. Ja hon kan ju en hel del stjärnor och planeter också, lite  mer faktiskt än Karlavagnen och Orions bälte som är mina paradgrenar när det gäller stjärnornas placering på himlavalvet. Jag kan månen också och ett norrsken kan jag nog känna igen om det kniper. Och nu är det ju snart dags för månförmörkelse och blodmåne samtidigt! Tror jag ska provfotografera i natt för att se var jag ska stå tidiga morgonen på måndag om jag ska lyckas fånga det på bild. Fast jag har inget teleobjektiv så några närbilder blir det inte. Och om det är 25 grader kallt blir det nog ingenting. Eller om det är mulet.....

Ja där fick ni en liten uppdatering från min tankevärld. I den verkliga världen fortsätter röjningen i källaren, i snön, i pudelpälsarna, i dammtussarna, i diskhon, i pappershögarna, i tvättkorgen - ja överallt helt enkelt. Understundom besöker jag min mans grav, han skulle ha fyllt 73 år igår och jag satte rosor på graven och tände ett ljus. Snart tar jag mig inte fram dit. Snön blir djupare och djupare. Jag skottade en liten gång dit häromdagen. Nu har de slutat skotta mellan gravarna, bara huvudgången skottas, så vill man ha det gjort får man göra det själv. Problemet är att det inte finns nånstans att göra av den uppskottade snön, jag vill ju inte lägga den på de andra gravarna. Såna där saker brottas min hjärna med.
Det är mycket mer snö nu. Det här var andra advent.

Midnatt råder inte längre här, vi är snart inne i vargtimmarna. Så nu är det dags att stänga ner för den  här gången. Godnatt, gott folk.





tisdag 18 september 2018

Efterbörd

Några dagar i kungliga huvudkommunen, tillsammans med ett par hundra andra personer. Ett antal timmar i en stor kongresshall med mjuka fåtöljliknande stolar i bänkrader, rymmandes bortåt 500 personer. Ett podium med presidium och plats för  personer som har ett planerat inlägg att framföra, plats också för personer som vill göra ett inlägg i debatten om något, eller framföra något mer personligt om sig själv inför viktiga val.

Start: i dur med sång.

Många åsikter blandas, framförs mer eller mindre tydligt, presidiet - bestående av två synnerligen mötesvana herrar - har stundtals svårt att tygla de ivriga,  de som vill göra sin röst hörd, de som vill framföra sitt budskap, de som ibland inte riktigt hänger med i svängarna. Tekniken krånglar, hjälp tillkallas men det blir ändå inte riktigt bra. Missförstånd. Tillbakahållen ilska. Tillbakahållna tårar. Applåder som avbryts av presidiet. Besvikelse hos vissa, glädje hos andra.

Någon beskriver tillställningen som två dagar av tunga, långa frågor, viktiga beslut, välorganiserat genomfört, fantastisk mat, trevligt mingel.

En annan ser mest bara kaos, motstridiga uppgifter, kotterier, lobbyverksamhet i minglet.

Mellanakt: god mat vid middagen, underhållningen anpassad till deltagarnas ålder, stämningen stiger.

Svåra frågor, personstrider, val.

Några åker därifrån nöjda med fattade beslut, tyngda av det ansvar som åvilar dem i fortsättningen men nyfikna på vad det kommer att innebära, kanske ovetande om vad de gett sig in på.

Andra är missnöjda, funderar på framtiden, besvikna över dåligt underbyggda beslut som ändå fattades, förundrade över att det är så svårt att förmedla budskap.

Avslut :Tårar, inget tack, tomhet. Beslutsamhet, börja med något nytt.


fredag 7 september 2018

Två tanter törs...

Efter mitt senaste sorgliga inlägg har tiden gått och livet fortsätter för oss som finns kvar. Sommaren närmar sig sitt slut (eller är väl slut för nu är det ju september helt plötsligt) och har som vanligt varit alltför kort. Men en hel del har jag ändå hunnit med och här kommer en resumé över mitt senaste "äventyr".


Två tanter törs ..... vadå? Jo att återuppleva lite av vad en fjällvandring kan innebära.  De gjorde det förra gången som något yngre, kanske inte direkt tanter på den tiden då 1990. Den gången hade de inte ens fyllt 40 år, nu ligger de närmare 70 än 60. Den gången gick turen till Jämtlandsfjällen med Storulvån som start och Sylarna och Blåhammaren som mål, tält, sovsäckar och stormkök var med även om det blev en natt inomhus i Sylarna efter ihållande spöregn en hel dag.  Den här gången blev det Björkliden, stormköket var med men tältet och sovsäckarna var utbytt mot boende i stuga. Sylarna och Blåhammaren byttes mot Silverfallet, Kratersjön och Nuolja/Kåppasvagge via dagsturer.

Oceaner av tid ligger mellan de här två fjällturerna. Tänk vad 28 år kan innebära! Den skrivande tanten fick en ny man, flyttade ett par gånger, tog en examen, fick barn, köpte hus, gifte sig, blev specialist i sitt nya yrke, skaffade den ena hunden efter den andra, fick nya vänner, blev pensionär, blev änka, nånstans däremellan en ny manlig vän, nya uppdrag i föreningslivet och ja - livet lever vidare. Den andra tanten har hållit kontakten med den första genom alla år och ibland har de träffats, med eller utan män, och nu var det dags att äntligen återuppleva det där med fjällvandring igen. Och så bra att det blev just i år - 50 års vänskap att fira!
Torneträsk




Tåget blev starten på resan, liksom förra gången. Då möte i Storulvån, nu gemensam tågupplevelse en halv dag i Norrbotten upp till Björkliden. Upplevelsen fortsatte sedan med uppvärmningsvandring ner längs Råkkasjåkka till Silverfallet och Torneträsk. Allt gick bra. Ingen ramlade, ingen bröt benen, inga skavsår. Bara svett och vackra vyer, forsande och porlande vatten, vågorna slog mot stenarna vid Torneträsk strand och tanterna slogs med de påträngande långvingade flygfäna som inte var myggor och visade sig finnas även uppe på kalfjället nästa dag.

Kratersjön 

Dag två började tanterna med vandring uppför. Målet var att komma upp på högplatån mot Låktatjåkka, vandra en bit på den längs den s k Färdledarleden och sedan vända och gå Sommarleden tillbaka. Vädrets makter ville dock annorlunda. Högplatån behagade ligga insvept i moln och vandrerskorna insåg att utsikten därifrån skulle mest bestå i att beskåda de egna kängorna, stigen och några stenar i närområdet och inte ge någon vacker milsvid fjällutsikt. Därför vände de i branten upp och beslutade att istället besöka Kratersjön. Sagt och gjort. Kratersjön var riktigt tjusig uppifrån betraktad, och vindskyddet där gav precis det, vindskydd vid lunchen. Här visade det sig att stormköket, som tant nummer två så frimodigt packat ner tillsammans med en liter Tenol (den nya tidens bränsle för stormkök), trilskades. Vatten skulle kokas till lunchsoppan. Men hur får man upp brännaren när locket kärvat fast för att det inte varit använt de senaste tio åren? Man vrider med sina svaga händer, gamla och trötta som de är utan kraft, man svär, man byter hand, man bänder. Inget hjälper. Men så ett slag med gaffeln och vips, Sesam Öppna Dig, locket lossnar och den söndervittrade gummipackningen ramlar ur, vatten kokas och lunchen räddades.
Vid Kratersjön

Kvanne

Fjällvandring kräver alltså utrustning. Den andra tanten hade en modern utrustning med dagsturssäck av softpack-modell, välsittande vandrarkängor och för ändamålet passande vandringsbyxor. Den här tanten hade skakat fram sin ryggsäck (med stålrörsram) med plats för en veckolång tur och Graningekängorna, allt inköpt någon gång på 1970-talet och flitigt använt fast inte de senaste 28 åren. Typ. Detta toppades med ett par nyinköpta tunnare brallor med förstärkningar här och där, anpassade för friluftsliv, 400 kr på rea. Fick vikas upp två gånger för att passa tantens inte alltför långa ben, en kortare modell hade inneburit behov av snabbantning 10 kg över buk och bak inom loppet av ett dygn. Det var lättare att vika upp benen, inte sy upp, det hanns inte med.

Den tredje dagen blev det sovmorgon för att passa ihop med bussen till Abisko. Många andra hade tänkt samma sak men det var inte så många som steg av i Abisko.  En uppförslutning i några hundra meter och där var den: linbanan upp på Nuolja. Tanterna fick hjälp av linbaneskötaren att parkera i linbanesitsen. Linbaneskötaren försäkrade också att ryggsäcken med stålrörsram skulle ligga säkert i en egen liftkorg hela vägen upp. Det gjorde den också. Efter kaffe och te i restaurangen vid linbanetoppen anträdde de två damerna, eller tanterna om man så vill, den tredje dagens fjälltur.
En av fotograferna i denna berättelse

Nuolja reste sig pampigt något till höger, dvs norr, om tanternas tänkta vandringssträcka. Den gick längs en markerad led på skrå så sakteliga uppför mot ett pass på ca 1050 m ö h. Åt andra hållet, i ostsydostlig riktning, låg långt bort den magnifika Lapporten. Det visade sig att de två tanterna, tillika ungdomsvännerna, båda hade tillbringat nån tältnatt i Lapporten nån gång under förra seklet, båda hade kommit in i Lapporten "bakifrån". Ett märkligt sammanträffande. Lika märkligt, nästan, som  den gången de möttes på en stig långt in i Padjelanta vid Staloluokta efter att inte ha setts på flera år. Underliga äro ödets vägar.

Kåppasvagge

Bloggerskan

Nåväl. De två ungdomsvännerna, nu lite till åren komna, vandrade frejdigt upp i passet och såg på håll andra vandrare som besteg Nuoljas topp, eller försvann i full fart som stengetter över fjället, med lätta steg i snabbt tempo. På andra sidan passet bredde dalgången Kåppasvagge med bäcken/vattendraget Kåppasjåkka ut sig. Tanterna började en lång nerförsvandring mot den på kartan markerade sommarbron som skulle ta dem  över den strida jokken. Men först blev det lunch med vacker utsikt över fjällsidor och vattendrag, växtligheten och nån fågel som hördes i fjärran, lite regn kom också. Inga människor syntes längre till. Jo förresten, långt därborta, på andra sidan jokken vid stugan (mer i utseende av en jordkåta när den besågs lite närmare) som på kartan betecknades som låst, gick en person som snart försvann ur synfältet.
Kåppasvagge och Kåppasjokka.
Nånstans därnere är sommarbron.

Utförslöpan blev allt brantare ju närmare de två kom jokken och ju längre ner de kom. Det blev på gränsen till klättring, och stödet av en vandringsstav var bra att ha. Till slut fanns den där iallafall, sommarbron. En modern historia i nåt lättmetallmaterial. Verkade stadig. Men krävde en viss ansats för att komma upp på, sen rakt över och så -------- den första tanten tvekade, gjorde en avancerad inre beräkning av sin egen förmåga, sin benlängd, sin motivation, sin styrka, kollade var foten skulle placeras vid landningsplatsen, kastade över staven, tvekade, tog mental sats och genomförde det mer än en meter långa hoppet som krävdes för att nå fast mark. Tant nummer två i kön kom fram till avgrundsgapet, tog en snabb överblick, tänkte att om tant nummer ett hade klarat det så borde även tant nummer två klara det, kastade över staven, gjorde troligen samma inre överväganden som tant nummer ett, tvekade i tio sekunder och tänkte sen att det går inte att tveka och så HOPP! Båda tanterna hade därmed klarat ett hopp jämförbart med det Ronja Rövardotter och Birk gjorde över Helvetesgapet. De pustade en stund och samlade ihop den mentala styrkan igen, drack vatten, tog ett kex och trängde sig sen igenom ett videsnår icke-av-denna-världen-i-storlek och längd. Plötsligt befann de sig sedan i nedre delen av liftsystemet i Björkliden, men än var strapatserna inte slut. Den på kartan välmarkerade leden var i verkligheten inte markerad alls, men det var ju inte alltför svårt att hitta till Hotellet vars flaggor fladdrade i vinden väl synliga på långt avstånd. Problemet var att hitta nästa bro, den över Rakkasjåkka nånstans uppe vid hotellbackens topp, eftersom även denna bäck var i stridaste laget för vad. Så småningom dök dock markeringen på träden upp och den här bron var som en dans att ta sig över. Sen uppskattade tanterna att de bokat en stuga med bastu, det behövdes efter de sista timmarnas vandring med brohopp och videsnår. Den middag de blev bjudna på i hotellrestaurangen blev en behaglig avslutning på dagen.
Helvetesgapet


Vad gör man inte för att fira 50 års vänskap?
Tack min bästa vän från gymnasiet för de här dagarna i Björkliden

onsdag 4 april 2018

Väntan är slut



I skuggan nånstans mellan Jerry Williams, Winnie Mandela och Lill-Babs dog min man. Lill-Babs fick 20 min i kvällens Aktuellt som första inslag. Min man fick nästan all min tid sista veckan i  mars.

Döden är inte vacker, den kom inte stillsamt. Den kom inte heller  oväntat för jag (och hans barn) bestämde att inte ge honom mer mat eller dryck när han inte längre kunde svälja det han tog in i munnen. Allt kom bara ut igen. Det är svårt att leva någon längre tid utan mat och dryck. Min man klarade det i tre dygn. Det är så vid demenssjukdomar - vi anhöriga ställs inför frågan "ska vi skicka till sjukhus?" (när det t ex inte längre går att behandla en infektion med läkemedel som tillförs via munnen), eller "ska vi fortsätta erbjuda mat och dryck?" (när det är uppenbart att det inte går att tillföra det den vanliga vägen genom munnen). Jag svarade nej på båda frågorna. Min man kunde själv inte förstå frågorna, än mindre ta ställning till dem, han hade för längesedan slutat prata. Han tillfrågades aldrig. Han var också väldigt trött sista veckorna och sista dygnet som han drack något lyckades han med stora insatser från personal och mig dricka kanske några matskedar vätska serverat i teskedsomgångar. Tycker ni det verkar omänskligt att besluta som jag gjorde? Alternativet hade varit att rycka upp honom från en känd miljö, med kända röster och ansikten till en larmande akutmiljö på sjukhus med slangar, provtagning, undersökningar, rörigt runtikring och sannolikt utan någon större vinst i tid. Frisk från den långt gångna demenssjukdomen hade ingen kunnat göra honom.

Döden kom efter tre dygn i halvdvala. Han fick läkemedel hela denna tid i injektionsform. Det gjorde honom smärtfri (hoppas jag) och utan ångest samt sovande. Andningen var rosslande, men plötsligt, efter ett par dygn, upphörde rosslandet. Sedan blev andningen allt ytligare, stundtals knappt hörbar, alltfler och djupare suckar och liknande andningsljud tills de upphörde helt kl 3.22 natten mot långfredagen.

Under den här tiden var vi där allihop, jag och hans fyra barn och äldsta barnbarnet. Inte alla samtidigt hela tiden, men ändå många timmar allihop tillsammans. Vi skrattade, pratade, åt, berättade minnen (kommer ni ihåg när pappa...), sjöng, var ledsna, allvarliga, tittade på bilder, spelade musik och väntade.

Nu har vi väntat färdigt. Livet för oss som är kvar börjar återvända. De yngre har påsklov och åker skidor eller hittar på nåt annat, jag sorterar papper och letar rätt på de viktigaste, de som behövs inför deklaration, begravning, bouppteckning, arvsskifte.Vi funderar över musik, minnesord och mat. Fika - självskrivet på minnesstunden efter en som satte fikat högst på agendan i alla sammanhang.

Min man finns inte längre, snart är inte heller hans saker kvar.




måndag 5 februari 2018

Ester Williams, släng dig i väggen!

Tänk er en badmössa i de här färgerna

 - Å så tar vi i liiite mer, liite snabbare och ta ut rörelserna!  Glöm inte att andas (inte under vattnet, drunkna inte, nej du behöver inte dyka)!
- Trampa vatten, fortsätt! Trampa! Ta med armarna och trampa med dem också! Situps, benen upp, ska kännas i magen!
- Hantlarna! Freesbeen! Skumplastormen!
- Jenka!
- Magdödaren! Nu gör vi en loop, en till, gör den genom att springa flytande i vattnet, å sträck utåt framåt och sen bakåt, spring loopen framåt och bakåt, sträck ut ordentligt, fortsätt. Ja det ska kännas i magen. Nu kör vi åt sidan, sträck ut åt vänster och sen åt höger. KOM IGEN, fortsätt, än är det inte slut!
- Kom fram till kanten! Ta tag i kanten och spring uppför väggen och ner till botten, igen och igen, spreta med benen åt sidorna, jaaa lite bredare och nu kör vi snabbare fast kortare. Kom Igen! Å sträck ut benen bakåt och pendla upp och ner med dem, större rörelser! Snabbare! Snabbare! Ja håll ut!
-Cykla! Ja med plastormen mellan benen. Ta i! Kom igen, fortare kan ni! Å så cyklar vi baklänges (va, kan du inte lilla vän - står du alldeles still? På´t igen ba´!)
------
Från vår baksida. Rödvinbärsbusken i förgrunden,.

Efter vattengympa nästan varje söndag i fyra terminer funderar jag på att skaffa en sån där snygg badmössa i nåt gummiliknande material, kanske är det plast(?), som smiter åt ordentligt runt huvudet och gärna är översållad med blommor i samma material. Kanske rosa, eller babyblå, med blommor i avvikande färg. Sen skulle jag kunna konkurrera med Ester Williams och bli en graciös undervattensartist tillsammans med de andra damerna i vattengympan. Herrarna lyser ännu så länge  med sin frånvaro.

------
Huset och snön, -20 grader.


Vatten fast i frusen form har jag närkontakt med i stort sett varje dag den här vintern. Det snöar, och snöar och snöar och snöar. Sen är det kallt, kallare och ännu kallare. Jag skottar och skottar och skottar mer och ännu mer. Vi fryser lite lätt utomhus och de fyrbenta skuttar på tre ben när vi är ute. Jag funderar varje dag på om det är dags att skotta garagetaket eller inte. Häromdagen bestämde jag mig för att befria äppelträden från lite snö. Det var svårt - jag tog en lång snöraka och fastnade i stort sett omedelbart med den. Lite som med sågen häromåret när jag skulle såga av en gren. Men vackert är det med all snö.
Inbäddad i snö. 


Undrar ni över cliffhangern? Ja det är inte så mycket att skryta om men som en del har sett i lokalpressen (jag kan numer presentera mig som känd från massmedia) är jag numera uppgraderad till förbundsstyrelseledamot. Vilket förbund? Det får ni räkna ut själva. Det är inte i simhopparförbundet kan jag avslöja. Inte undervattensimmarna eller snöskottarna heller.
Snöberget brer ut sig där på toppen vid "vägskälet".


Lev väl till nästa gång. Det är spridda skurar i den här bloggen numera, ingen vet när jag återkommer nästa gång. Men jag kan ge er en ny cliffhanger - framöver kommer jag att pröva på ännu en ny gren i mitt liv.Återkommer.

lördag 14 oktober 2017

Livet på en pinne...

....eller kanske snarare på en gren med en massa kvistar och pinnar som sticker ut här och där, löv som är i varierande grad av förfall, blommor som är överblommade och för längesen har gått över i frön eller frukt som också börjar sjunga på sista versen. Men så nästa år börjar allt om igen, så än finns det hopp.

Det har ju gått ett antal år sedan den här surtanten föddes, närmare bestämt 65. På den tiden har det hänt en hel del, bra, lärorikt, kul,  roligt, intressant, irriterande, uppseendeväckande, trist,  tråkigt rentav sorgligt, ännu mer sorgligt och ja så där håller det på. Tiden och allt som hänt har förhoppningsvis gjort att jag blivit tryggare, stadigare förankrad som ett träd stadigt i jorden med alla rötter. Även om jag är mer flyttbar än ett träd, fast rötter har jag ju. De har jag letat efter (och hittat en del av) de senaste somrarna med kussen. 

Vad jag menar är att det finns så mycket olika i livet, att allt är inte svart eller vitt, rätt eller fel, ja eller nej, att det finns många grenar och pinnar man kan kravla sig ut på och sitta kvar ett tag, ibland falla handlöst till marken och ibland bli kvar längre än man trodde. Ibland kanske det t o m är själva grenen som är jag, så sitter jag kvar, fast förankrad i trädet tills en snötung vinter bryter mig loss, men jag kanske inte ger mig ändå utan envist hänger kvar.

Oj vad klurigt det här blev. Egentligen tänkte jag på det här med sjukdom och elände, att vara gift med en partner som är mycket sjuk som min man. Han har inte cancer eller hjärtsvikt, inte diabetes  eller ALS, inte en hjärntumör och inte en svår lungsjukdom. Men han kan inte gå, inte stå, inte vända sig själv, inte äta själv, inte sköta om sig själv, inte be om hjälp, knappt prata, inte ge uttryck för vad han vill, känner, upplever annat än med ljud som är svåra att förstå. Han har en demenssjukdom som lett till alla dessa svårigheter. Det han fortfarande kan är att le lite åt tokiga skämt som jag kommer med, att hejdlöst gråta åt viss musik och att sjunga enstaka ord till något han verkligen känner igen. För mig är det numera svårt att hitta min man -  den man jag en gång gifte mig med och som jag skaffade barn med - bakom det som sjukdomen gjort honom till. Jag försöker, jag försöker varje gång jag besöker honom. Men det är inte lätt.



Med tiden har jag skaffat mig nya rutiner, rutiner som bara är mina, inte min mans. Han ingår visserligen i rutinerna men där ingår också nya vänner som han inte vet något om för han kan inte ta till sig när jag berättar om vad jag gör, vilka jag träffar. Åtminstone är det så jag uppfattar det. Jag har efter ett antal år som anhörig i den här situationen insett (numera inte bara med förståndet) att min man blir inte friskare, han blir bara sjukare och förstår allt mindre , kommunicerar allt mindre, ger allt mindre kontakt trots att han är vaken. Jag har bara ett liv och det tänker jag leva. Vår gemensamma historia finns ändå alltid där, även om jag skapar en egen ny nu.

Jag har också fått en annan ny utmaning här i livet, möjligen är jag på väg ut på för djupt vatten och kanske berättar jag mer om det längre fram (ha, där fick ni en cliffhanger.....).