Med bilen som bostad, eller, se Sverige i snålblåst, småkallt(?) och snöglopp

I Norrköpings utkanter

Som vanligt har jag svårt att stoppa ordflödet när det väl rinner till, så ni erbjuds - också som vanligt - två varianter av detta inlägg.

1. Kortvarianten. Vi åkte husbil med två hundar tur och retur till Öland, såg en massa och träffade en massa folk.

2. Långvarianten (tag fram kaffe eller te, nåt gott att äta, kissa om det behövs, sen kan  ni börja läsa)
Tisdagen den 30 april styrde jag och min vän L kosan söderut för att lufta vingarna lite, träffa släkt, vänner och bekanta, eller kanske försöka fly några sorgliga minnen, eller var det för att möta våren? Vi missade (med flit kanske) i alla fall alla upptänkliga valborgsmässoeldar och eventuella fyrverkerier. De stackars fyrbenta tvingades följa med, väl förankrade i husbilens passagerarsätes säkerhetsbälten med egna säkerhetsselar. Nelsson lät mer eller mindre som en mistlur de första 60 milen, sen avtog hans röstuppvisningar allteftersom under loppet av några dagar. Den sista veckan var han i stort sett tyst under alla restimmar. Kairo sa inte flasklock under hela tiden, förutom när det fanns skäl att skälla som t ex när andra fyrbenta eller suspekta tvåbenta befann sig alltför nära bilen.

Med husbil har man bostaden  tillgänglig hela tiden var man än befinner sig. Lite compact living så att säga. Påminner lite om livet i en segelbåt, som jag också har viss erfarenhet av, fast betydligt mer bekvämt och med tillgång till det mesta som man har hemma. Eller det kanske man har i moderna segelbåtar med moderna ägare också, men inte i den Albin 78 som lystrade till namnet Pingvin, som jag färdades en del i när den ägdes av min man som också framförde den.

Husbil - jag kan inte låta bli att hela tiden i mitt huvud nynna på "man ska ha husvagn.." om ni minns den. Det gör jag, just de orden. Nu tror jag ju, utan egna upplevelser i ämnet husvagn, att det är en viss skillnad mellan husbil och husvagn. T ex att man under färd sitter i sin bostad i husbilen. Det gör man inte med husvagn. Om man inte är Långben och Kalle Anka och visar upp sig i julaftonsTV i Sverige åtminstone för den lite äldre generationen som inte är uppvuxna med smarta telefoner, datorer och hundratals TV-kanaler att välja mellan. Vi som kommer från den svart-vita tiden , för att tala ett språk som min salige makes äldre barn förstår. De är också lite till åren komna nu, börjar närma sig 40årsåldern, de som inte redan passerat den.

Man kan ju ha roligare, tyckte de nog.

Åter till husbilen. Den tog oss längs hela ostkusten från Norrbotten ner till Öland och hem igen. Ett jättetankutrymme gjorde att antal besök på bensinmackar minimerades. Kylskåp med frys, gasolspis, välfylld vattentank m m gjorde att vi knappt behövde gå utanför bilen för att handla. Fast ut var vi ju ett antal gånger, dagligen. Det såg om inte annat hundarna till även om de anpassade sig förvånansvärt bra till husbilslivet.

När man som jag är 50-talist kan det råka sig så att man tagit körkort i tidernas begynnelse, dvs i början på 70-talet. På den tiden ansågs man kunna framföra tung motorcykel om man klarade uppkörning och teoriprov för personbil, även om man ens aldrig hade sett en motorcykel på bild. Därför har jag ett AB-körkort. Det är utfärdat före 1996 och har aldrig varit återkallat. Då anses jag även kapabel att framföra personbil klass II, vägandes mer än 3,5 ton,  vilket innebär en personbil med plats för högst åtta passagerare utöver föraren och utrustad för att kunna bo i. Även kallad husbil. Således har jag nu debuterat som husbilsförare. Men lugn nu ni som hukar bakom era Volvobilar och terrängcyklar i förskräckelse och oro: jag hade en väldigt kompetent lärare som inte blev rädd vid mina manövrer, aldrig skrek eller hojtade uppmanande. Bara små konstateranden att du kunde hållit lite längre ut från diket (men det var på nästan inhägnat område före själva resan), och sedan tog han fram tidningen och studerade troligen sportsidorna. Vad vet jag, jag kollade vägen, backspeglarna och trafiken. Det blev sammanlagt 20 mil för min del bakom ratten, min kompetente lärare körde väl bortåt 300.

Sverige i början av maj 2019 var en upplevelse. Jag trodde vi skulle möta värmen och våren, jag uppmanades av L att packa shorts och baddräkt, lättare plagg och kanske en tjocktröja. Jag tog med lite mer än så och lämnade baddräkten hemma. Tur var det, för regnet stod visserligen inte som spön i backen annat än i Uppsala under några kvälls- och natt-timmar då det även snöade lite, men termometern visade mestadels  5-10 grader dagtid och strax över noll nattetid. Naturen hade dock inte förstått att det var kallt utan det var faktiskt en hel del träd i olika gröna nyanser och som blommade, mer ju längre söderut vi kom. Tussilagon blommade i dikesrenarna från Skellefteå ungefär tror jag, överblommad längre söderut, här i Boden finns de bara på vissa ställen.Vitsippsbackar från Sundsvall, gulsippsängar i Ekolsund, orkidéer på Öland där fältsippan också visade upp sig och blåsippan uti backarna stod (i Trollskogen). Slånbärsbuskar blommade i stora samlingar  i skogsbrynen i Uppland, Stockholmstrakten och hela vägen ner längs Ostkusten och på Öland. Det är verkligen vackert med dessa skyar av vita blommor i ögonhöjd. Men stickiga är de, slånbärsbuskarna.

Slånbärsblom. Blankaholm.

Gulsippor. Ekolsund

På tal om slånbär kom jag just ihåg den gången jag plockade en hel del slånbär i Uppsalaområdet. Man kunde liksom inte låta blir, de fanns  ju överallt och var stora och snabbplockade. Men ack så taggiga, buskarna alltså. Sen kom jag på den briljanta idéen som höll på att bli slutet för min hushållsassistent (ni vet en alltiallo-maskin från 70-talet eller tidigare som kan göra det mesta i ett kök utom att diska och dammsuga.).  Slånbär har en ganska stor och  hård kärna. Jag tänkte att istället för att kärna ur så kunde man använda även kärnorna i mald form, så jag tryckte ner alltihop i  hushållsassistentens  köttkvarn och satte igång hela härligheten. Behöver jag säga att det stockade igen tämligen  omedelbart, och köttkvarnen blev plötsligt helt omöjlig att plocka isär. Allt satt ihop som berg. Till slut tog jag i ren desperation fram hammaren  och drämde till på lämpligt ställe. Och se där  - problemet var löst. Och assistenten med köttkvarn fungerar ännu, 40  år senare!

Blåbärsris. Bredäng.

Nu har jag spårat ur från ämnet tror jag, husbilen som bostad eller Sverige i snålblåst och så vidare. Åter till ordningen.

Domkyrkan och Fyrisån, Uppsala

När man lever i en husbil och understundom färdas längs vägarna i den kan man inte göra som man vill. Det är t ex inte förbjudet att stanna och övernatta lite varsomhelst (allemansrätten  tror jag gäller) men det är väldigt praktiskt att stanna på en campingplats. Det gjorde vi. Där har man tillgång till elektricitet, kan fylla i vatten i vattentanken, det finns diskutrymmen och toaletter och duschar. Livet blir liksom lite enklare när man har allt det där. (Här skulle jag kunna ge er en exposé över campingplatser i Europa som de såg ut på det glada 80-talet i mitt dåvarande liv med fjälltält, trangiakök och BMW, ja det var visst en man med då också, hehe. Tre veckor i fjälltält genom Europa ger också en viss erfarenhet särskilt när det görs två somrar i rad. Men jag besparar er den berättelsen, det får kanske bli ett eget inlägg. Om ni skriver i kommentarerna att ni helt enkelt inte klarar er utan den berättelsen så k a n s k e den kommer, vem vet).

Sverige är ganska långt, så vi stannade för övernattning på ett antal ställen. Ja även för att träffa släktingar, vänner  och bekanta och se oss om lite. Tre campingplatser vill jag framhålla lite extra. Först Fyrishov i Uppsala, kanske inte för att den var särskilt outstanding i standard eller så, men det var lite speciellt att vara i Uppsala och bo så nära (bara några meter) Fyrisån.

Läget var också perfekt med hund som resesällskap. Ca 2 km in till centrala stan längs ån på promenadstigen Ändes Ån. Och där hundtillåtet fik inne i en galleria där vi mötte vänner för fika och prat en stund. Vi lyckades undvika det myckna regnandet som mest ägde rum nattetid. Nästa dag blev det en promenad ut mot det gigantiska kolonistugeområdet som visade sig vara närmaste granne till Fyrishov. Där möttes vi minsann av en jättelik valborgsmässoeld som precis tändes av ett fåtal "pangsjos". Det rådde nämligen eldningsförbud och bevatttninsförbud  i Uppsala före regnet.

Ekolsund

Mellan Uppsala och Stockholm blev det en avstickare för släktingar i Bålsta. Vägen dit gick via Ekolsund, en oerhört vacker plats med massor av vitsippor och gulsippor, kulturhistoria och fägelreservat. Tänk att jag bott i Uppsala i så många år men missat Ekolsund!

Stockholm har säkert många campingplatser men vi valde Bredäng av flera orsaker och det ångrar vi inte. Dottern bor i Bredäng och det var praktiskt att ha 1,5 km till henne. Vänner inne  i centrala Stockholm var också enkla att nå via tunnelbanan. Campingen låg 700 m från T-banan. Och utanför det strora campingområdet ligger Sätraskogens naturreservat - också en underbar plats med gamla träd, ängar, gles skog och ett stort antal stigar, några belysta, kors och tvärs genom området. Mälaren med badplats och fiket Lyran inom promenadavstånd och bäst av allt: stor välinhägnad hundrastgård precis  utanför campingen. Så praktiskt det också var att dottern och hennes kille var hundvakter när vi åkte T-bana in till stan för middag på restaurant med Ls vänner. En trevlig kväll.

Nelsson, Kairo. Belinda. Zally, Vira, Tore.

Trevligt var det också att träffa dottern och ännu mer upphaussat blev det för pudelgubbarna när Nelssons uppfödare med vidhängande pudelflock dök upp. Ett kärt återseende, fast jag tror att Nelsson var mer intresserad av de ljuvligt doftande fyrbenta damerna än av urmodern herself, så att säga.

Söderut från Stockholm och planen var en supercamping i Västervik. Där missade vi receptionens öppethållade med tio minuter och de hade totalt missat att på ett enkelt sätt upplysa besökare om var recptionen var och vilka tider de hade öppet. Lite googlande gav mig telefonnumret och en automatröst upplyste att receptionen stängde kl 18. Det går i och för sig att förstå eftersom det fortfarande är lågsäsong och det är säkert dyrt att bemanna på udda tider för ett fåtal gäster. Men tydlig, lättillgänglig och adekvat  information är inte svårt att ordna.

Blankaholm. Utsikt från parkerad husbil.

 Vi började bli trötta och  avgjorde att vi stannar på första bästa ställe som är öppet och så hamnade vi i Blankaholm ett par mil söder om Västervik. Vis av erfarenheten kollade jag deras hemsida innan vi svängde av mot kusten. "Anmäl dig i receptionen. Den är öppen jämt, om ingen är där - välj en plats, installera dig, skriv en lapp med namn och bilens reg nr och stoppa i lådan så kommer vi sen och kollar" . Perfekt!!! Ett underbart ställe med en pratsam ägare. Lugnt och tyst, kolsvart natt med stjärnhimmel, sjöfågel med ödsliga ljud i den svarta natten, Kan verkligen rekommenderas.  Även här fanns förresten ett naturreservat som granne.

Blankaholms camping

Morgonpromenad  på Blankaholms camping

Ölandsbron från fastlandssidan

Nästa dag nådde vi målet, mina vänner på Öland. 30 år sen sist jag var där. Bron fanns även då, men min kompis hade sålt sin lilla stuga och de hade byggt en ny, större. Så kul det är att träffa gamla vänner för mig, nya för L. Vi såg delar av norra Öland i kyligt och blåsigt väder, samtidigt som jag hade en viss oro för pudelherrn N , som plötsligt inte ville sätta ner ett av benen. Samt alla fästingar vi plockade från hundarna. Baksidan av att vistas i Östra Svealand med fyrbenta vänner några dagar. Nåväl, med lite handpåläggning, sårtvätt  (utan synliga sår) och nerkortade promenader  blev det bättre.successivt med tassen och nu är han som vanligt igen.

Det blåste rejält på Öland och brevlådelocken klapprade
i vinden  som dåligt fastsatta lösgommar.

På Öland finns ca 300 kvarnar i mer eller
mindre bra skick och för olika ändamål. 

I Trollskogen på norra Öland

Mer troligt en fältsippa enl min botanikervän på Öland

På vägen hem gick det undan lite mer, Tror vi fick hemlängtan helt plötsligt. Två  övernattningar mellan Öland och Norrbotten och 20 mil bakom ratten för mig så var vi plötsligt hemma igen. Ja det var ju lite längre än 20 mil, men det var vad jag bidrog med. Nu ska jag träna mer på stadskörning med husbil och hur man parerar trottoarkanter, trafikdelare och rondeller. Men de jättestora broarna som  vi passerat (Höga-kusten-bron och Ölandsbron) tror jag inte jag vill köra över med husbil.

På väg norrut.

Fotnot: Resan gick sträckan Boden-Skellefteå-Sundsvall-Uppsala-Bålsta-Stockholm/Bredäng-Södertälje-Västervik-Blankaholm-Öland. Sen tog vi samma väg hem igen med stopp för övernattning i Bredäng och Härnösand. Vi var ute 11 dygn.

Sommaren var kort, inget regna´ bort, men nu är den slut, solen skiner idag.

Long time no see, så skulle det här inlägget faktiskt kunna börja och det gör det också. Längesen sist, inget att skylla på förutom att tiden inte räcker till. Så här kommer en exposé över de senaste fem månaderna. Eller inte. Det blir snarare några axplock. Ni slipper min fördjupade betraktelse med tillhörande bilder över kyrkogården i Södertälje sista maj, mitt skryt med tillhörande videoklipp över min numera vuxna dotters bejublade sångframträdande i kommunala musikskolan i en av Stockholms förorter 1 juni, miljoner bilder på pudlingarna och allt de inte har gjort, en inblick i trädgårdens förfall och en del annat. Den här gången ska jag heller inte fastna i det förgångna eller i äldrevårdens mysterier och sjukdomar och elände. Det finns kvar, min man är lika sjuk, men för stunden fokuserar jag på det övriga livet.

Här är iallafall rubrikerna för detta inlägg:
- Torpgärdan
- Norra Sverige och Finland
- Götaland
- Storforsen
- Dusseldorf

Ni ser - jag har i stort sett täckt in hela Norden och halva kontinenten (om man bortser från småländerna Danmark, Norge och Island samt länderna kring Medelhavet och några till)  när det här inlägget är klart.

Torpgärdan

Nu har blommorna blivit äpplen.

Det är där dvs här jag bor. Här har trädgården fått sig en uppiffning i sommar. Vi pratar tyngre grejer såsom husfotplattor. Vänlig bekant visade sin styrka och och tillsammans med mina egna superkrafter lyfte vi alla plattor och rensade bort all kvickrot, detta trädgårdens otyg men pudlingarnas favoritogräs. Nu är det snyggt och prydligt närmast huset. Äppelträden väntar nu på en insats med sågen, de dignar av små äpplen och det är ett evinnerligt kryssande när man ska in med bilen, mellan äppelkarten alltså. De som tynger ner äppelgrenarna. Och äppelgrenarna är alldeles för många de med.

Äppelträden och häggen blommade samtidigt i juni.

För övrigt har några stackars växter blommat även denna sommar. Det är konstigt att något fortfarande lever egentligen med tanke på hur snål jag varit med gödsel de senaste 20 åren.

Allium

Norra Sverige och Finland
Vänlig bekant lyfter inte bara husfotplattor utan äger även husbil. Så nu har jag gjort debut som co-driver i husbilsbranschen unde en resa på våra nordliga breddgrader. Det finns mycket att se här uppe i norr. Vet ni t ex att på andra sidan Bottenviken har Finland rena Rivieran med långa sandstränder och jättestora campingplatser som väl kan mäta sig med de jag sett tidigare i södra Europa. Och Pite Havsbad - släng dig i väggen!

Kalajoki, Finland

Kukkolaforsen i Tornedalen

Götaland
Tänk vad långt man kan hinna i vårt avlånga land på bara en dag om man anstränger sig lite grann! Det gjorde jag till det yttersta när jag steg upp en morgon i somras kl 3.45 för att äta lite frukost och sedan transporteras med bil till Kallax, storflygplatsen i Luleå. Därifrån gick den s k Fakiren kl 6.05 och efter ett snabbt byte på Arlanda och en stund till i det blå befann jag mig plötsligt på Landvetter utanför Göteborg kl 9. Det ni! Där väntade kära kussen med Toyotan, nu vit variant mot tidigare svart. Efter lite kringelikrokar i Mölnlycke ställde vi kosan söderut längs E6an och nådde såsmåningom Helsingborg. Lunch där på Hamnkrogen men sen blev vi plötsligt trötta och bestämde oss för att inte leta efter vår mormors hus som inte längre finns. Istället tryckte vi, eller snarare kussen, pedalen i botten och snart hade vi kommit fram till Sveriges sydligaste plats - Smygehuk.

Från Smygehuk ser man långt. Den skarpsynte kan se tre båtar. Minst.

I Smygehuk blev kussen väldigt trött och jag anförtroddes ratten. Vi snirklade runt i Ystad och efter viss felkörning som inte berodde på mig kom vi till Ale stenar. En verkligt magisk plats som jag gärna skulle besöka en tidig morgon eller sen kväll under lågsäsong  för att få uppleva ett annat lugn och utan folk.

Kronovalls vinslott

Boden-Kallax-Arlanda-Landvetter-Helsingborg-Smygehuk-Ale stenar,  allt på en dag, vårt natthärbärge blev i Kronovalls Vinslott nånstans på Österlen. Vi bodde i annexet och hoppade över vinet.

Ale stenar

Dag två på denna Götalandstripp tog oss ut på Österlen igen, och via  Kivik tog vi oss sedan upp i de småländska skogarna för att hälsa på kussens bror (tillika min kusin) och hans fru. De hade ett mysigt litet ställe på gränsen mot Blekinge. Där blev vi kvar en natt och sedan ställde vi kompassen mot norr igen och vårt huvudresemål - Västervik.

Ryd, Småland

Våra mammor tillbringade några sommarlov på 1930-talet hos sina morföräldrar i Västervik. Målet för vår resa nu var att hitta sommarhuset Medero som de besökte de där somrarna. Vi hade ganska diffusa begrepp om var det låg. Kussen hade varit utanför nån gång för 40 år sen men var den gången mest inställd på att få låna bilen hon körde och hade synnerligen dimmiga minnesbilder av huset och var det låg. En kusin till våra mammor hade skickat en beskrivning men den var inte heller helt klar, och det blev inte bättre av att försöka få en guidning per telefon. "Det ligger på vägen ut mot Gränsö, har en järngrind, gräsmatta ner mot sjön och vi såg det från segelbåten för många år sen", enligt släktingen. "Det ligger andra hus runtomkring, som ett villaområde" enligt kussen. Som vi letade! Den där vägen mot Gränsö körde vi säkert tio gånger och så runt i alla villaområden i närheten, stannade på ett antal platser, frågade folk, ringde till och med på i ett hus två gånger. Vi var helt säkra på att det var det huset, men nej. Däremot fick vi där den avgörande beskrivningen av en som verkligen visste var det låg. Vi hade stått utanför den platsen minst två gånger... De nuvarande husägarna var vänliga och lät oss komma in i trädgården och se huset från havet och berättade det de visste. Intressant!

Villa Medero

Betydligt enklare än att hitta Villa Medero var det att hitta vår mormors förldrars familjegrav i Västervik. Där hade vi fått en glasklar beskrivning av den äldre släktingen.

 Efter att vi efter allt letande nått målet för resan drog vi iväg tvärs över landet tillbaka till Göteborg där jag stannade ett par dygn hos kusinen . Vi hann med en tur upp mot Dalsland och ett fika vid Vänern i dånande blåst som låg på från Vänerflaket (eller vad det kan heta) som värsta havsorkanen. Fast vi satt inomhus när vi fikade.

Storforsen skapar dimma

Storforsen
Husbilar kan användas till mycket. Även hundar kan färdas i dem, om de har säkerhetsbälten. Så väl bältade fick de följa med på en tur med övernattning vid Storforsen, Europas största obundna vattenfall med en fallhöjd på 80 m. Det blev en härlig tur upp genom skogen och på välspångade stigar, över klippor och vid jättegrytorna och med forsen dånande invid oss.

Storforsen

Dusseldorf

Här fanns allt, från minsta lilla hopfällbara, uppblåsbara minicamping-
vagn, till värsta breda, långa, totalutrustade husbil.

På dryga två dygn hinner man också mycket. Och husbilar finns även i Dusseldorf på en av världens största mässanläggningar. Jag och min vänlige bekant med husbil lämnade husbilen men for med vältajmat flyg till Dusseldorf nu nyligen. Även denna gång start med Fakiren från Kallax kl 6.05, den här gången landade vi i Dusseldorf  fyra och en halv timme senare efter byte på Arlanda. Vilken härlig stad! Dit åker jag gärna igen. Dessutom bjöd den på kanonväder, nästan väl så varmt med över 30 grader fram på eftermiddagen. Kul med husbilsmässan och mysigt att äta middag utomhus vid Rhen på kvällen, se flodpråmarna passera i maklig takt och solen gå ner i väst.

En av broarna över Rhen

Nästan fullmåne över TV-tornet till vänster, bropelaren i mitten,
den andra av de två broarna vi såg från vår middagsplats vid Rhen.

Bloggerskan

Den ofrivilliga hemmapolisen. Eller: Varför kan inte folk göra rätt, helt enkelt?

Ta till exempel det här med hundar. Det finns en massa regler att hålla sig till, eller om man så vill förhållningssätt som underlättar (eller gör att man undviker) kontakten med hunden, andra hundar, andra hundars ägare och förare. Det kan även gälla katter och fåglar. Ja t o m ibland igelkottar och säkert finns det en lång rad andra möjliga intressenter. Nu tänkte jag inte så mycket på hur just jag uppfostrar och tränar mina hundar, eller för den delen deras egna åsikter om det. Det ventileras  i hundbloggen Matten och Nelsson när andan faller på.

Är inte vi i fel blogg nu? Hallå hemmapolisen -
du har gjort fel!

Nä, jag tänkte mer på det här med hundmöten. Varför kan folk helt enkelt inte bara ta hunden på sin vänstra sida och hålla sin kurs framåt? Så gör jag likadant med mina fyrbenta och alla är glada och nöjda i själva mötet. Eller så kan folket helt enkelt gå över på andra sidan gatan med sin fyrbening. Då får vi på min sida lite mer space så att säga. Eller varför tar de inte bara byrackan runt ett annat kvarter så vi slipper hela grejen? Hur svårt kan det vara?

En helt annan sak som inte har med hundar att göra är det här med hur folk stavar. Då menar jag alltså i det skrivna språket, inte några stavar som råkar följa med ut på promenaden och dunkar i marken när personen (kan förekomma att jag gjort det själv i en svunnen forntid) tar sig framåt. Ett dunkande som förresten också går att reta sig på ibland, det kan vara väldigt enerverande för att inte säga påfrestande och rentav otäckt när någon stavgångare taktfast närmar sig så man kan tro att det är en hel armé som kommer, vilket faktiskt skulle kunna uppstå i vår lilla stad. Åtminstone en pluton, eller kanske en bataljon.

Åter till det skrivna ordet. Redan i småskolan, det som numera sen många år tillbaka heter lågstadiet, får vi lära oss att stava. Och sen får vi träna på det genom hela skolgången ända upp i gymnasiet. Ändå kan folk inte stava. Jag menar bara:  hur svårt kan det vara? Noggrann, följaktligen, fåtölj, dubblett osv, ni fattar, ord som vi använder dagligdags, eller nästan, eller iallfall ibland.Ta fram SAOL, Svenska Akademins Ordlista, om det kniper. Den har väl varenda kotte i bokhyllan? Utom jag då kanske. Men en sak som varenda kotte har  är mobilen. I den har åtminstone varannan kotte Google, och Google brukar vara villigt att hjälpa till med både det ena och det andra. Sen ska vi inte tala om alla särskrivningar, och där är jag inte så säker på att  Google är så bra. Jag tror t o m att det kan vara kanske inte Googles fel, men datorer och mobiler (åtminstone min) har ett konstigt sätt att stava, avstava och hitta på egna ord i det s k autocorrect. Det, särskrivningen alltså,  är fult och skapar förståelseproblem. Fast ibland får man skratta.

Ebb nånstans i Skottland

Det måste ha varit ett snirklande utan dess like
att ta sig ut med båt från den här hamnen  någonstans i Skottland.

Det finns en del folk som kör snöskoter här i våra omgivningar. Ja, jag kallar dem folk, fast en del är nog mer att betrakta som tonåringar om man nu med folk menar de som är över 18 år och i dagligt tal kallas vuxna. Frågan är om de är vuxna till mer än åldern.De drar fram på sina fartvidunder över snö och is så det står härliga till. Eller egentligen är det ju mer ohärligt, låter mycket och en annan stackare får hoppa undan från skoterspåret när de närmar sig. Att de alltid måste köra skoter i skoterspår som nån annan gjort, det förstår jag inte. Var ska då vi som inte har skoter gå nånstans? Utanför spåret kanske? Och sjunka ner till midjan i snö? Eller ska vi bli tvungna åka skidor kanske? Eller kanske investera i snöskor? Eller ska vi hålla oss till plogade och sandade gång- och cykelvägar? Hur kul är det? Nää, hur svårt kan det vara för skoterförare att hålla undan från skoterspåren? Det undrar jag verkligen! Och jag har stöd av mina fyrbenta.

Ja, det finns mycket att göra för en idog hemmapolis. Är det inte felstavare, felgångare, skotertrafik eller hundägare som behöver rättas till så kan en hemmapolis också ägna sig åt att hålla reda på vad grannarna gör och inte gör, att posten kommer som den ska och om den inte gör det kontakta något av de fyra olika postdistributörsföretagen som står för servicen (eller bristen på) i området. Den idoga hemmapolisen kan också hålla koll på alla s k EPA-traktorer i området, ett inte föraktligt antal. De är säkert till stor glädje för sina förare och passagerare men till stor förtret för all andra som försöker ta sig fram på gatorna. Sen har vi ju alla felparkerare och alla p-nissar (hehe, där fick jag till det) som gör livet surt för oss som ibland (ytterst sällan) glömmer att sätta p-skivan i framrutan alternativt i brådskan får hjärnsläpp och ställer in fel tid dvs förmodad avgångstid istället för ankomsttid till priset av kontrollavgift på 150 kr. Allt för att handla en liten stund på COOP i centrala stan, det som med p-skivan rätt inställd och rätt monterad i framrutan kostar ingenting i två timmar.

God mat på ett slott i skotska lågländerna.

Andra gäster här på slottet var de som
medverkade i Den ofrivillige golfaren,
som spelades in bl a här.

Även efterrätten var väldigt god.

Jag stör mig också på att det nu har blivit sommartid. En timme bara till spillo så där i ett litet tjillevipp. Verkligen inte kul, särskilt inte när det är dags att kliva upp i morgon bitti, eller kanske det snarare ska kallas förmiddagen. Vad är för mening med att stjäla min tid nu i natt? Fast det är klart - i oktober är det jätteskönt att få tillbaka en timme en söndagsnatt. Men ändå. Just nu känns det bara helt fel.

Och sist men inte minst så förstår jag om ni alla stört er på att bloggerskan här inte kan hålla sig till ett ämne, nämligen den ofrivilliga hemmapolisen, utan absolut måste blanda in bilder från en resa genom Skottland från i månadsskiftet augusti-september 2016.

50 nyanser

...av semester,  eller ja, nej, kanske inte. Ledigheten har i alla fall inneburit olika former av aktiviteter, allt från att rädda övriga akvarieinvånare från den massdöd bland rödmunstetrorna som inträffade en natt till att begrunda livet som spindel på toaletten i den lilla stuga jag o kusinen hyrde i Ludvika.

Lilla, lilla, lilla stugan är den bortre delen med blå dörr.

Det var huvudmålet för årets semesterresa, att resa runt i Dalarna med Ludvika som bas. På schemat fanns ett besök hos min 87-åriga faster i Gesunda, vilket kombinerades med att träffa en ännu äldre bekant till min kusin, den 94-åriga damen i Orsa.

Orsasjön skymtar.

Såna här lite äldre damer är härliga att träffa,var o en på sitt sätt. Men jag kan inte låta bli att fundera över min egen ålder och undra lite försiktigt över hur länge jag får hänga med, så många är borta i alldeles för unga år. Våra döda mammor var dock påtagligt närvarande när vi raggade runt i Ludvika i den svarta Toyotan och letade hus även denna sommar. Det började i centrala stan där vi lokaliserade det gula hyreshus som våra kära mammor tillbringade sin första del av barndomen  i. Min mamma åt murbruk från väggarna i trapphuset, min moster bands fast av mormor (som inte visste bättre) för att inte rymma.

Centralt i Ludvika finns denna gula byggnad.

Så småningom flyttade familjen till Magnetområdet,  till personalbostäderna ASEA 60. Det visade sig vara ett välhållet hus, åtminstone vad vi kunde konstatera från utsidan. Där bodde de tills de var vuxna och flyttade hemifrån. Mamma smygläste böcker nattetid med ficklampa under täcket. Ende sonen i familjen, min morbror, var den som fick gå i gymnasiet, flickorna fick realskola.

ASEA 60, på -30talet personalbostäder för
anställda på ASEA, stor industri i Ludvika.

När barnen var utflugna ansåg sig mormor o morfar ha råd med att bygga eget hus. Det uppfördes nån gång på 1940talet och då dög det inte att bygga villa med en våning. Nej, det rådde bostadsbrist och villabyggare fick vackert finna sig i att bygga för två familjer. Därför hade mormor och morfar hyresgäster på övervåningen. Jag minns det som ett stort hus, särskilt väl minns jag dörrarna till köket - de var skjutdörrar som sköts direkt in i väggen, dels dörröppningen mot hallen dels mot "matsalen"/vardagsrummet. Det var också en väldigt speciell balkong. Den låg strax över marknivå och kunde väl egentligen lika gärna varit en terrass, men hade istället en liten trapp med ett par trappsteg ner till marken. Räcket/balkongens inramning hade en öppningsbar del mot trappen. I trädgården på baksidan fanns ett bärbuskar och fruktträd, gräsmatta, nedfart till garaget som låg under huset på dess baksida.

Valhallavägen, på 50- och 60-talet var vi mycket där.
Nu syntes bristen på underhåll, förfallet syntes både på byggnaden och
i trädgården, den som förr var så prunkande och allt så välhållet.

Så småningom behövde mormor och morfar ha lite mindre att ta hand om och sålde villan och köpte istället en lägenhet i centrala stan igen, väldigt nära ursprungshuset där de bodde när barnen var små. Cirkeln var sluten. Där var jag också många gånger.

Eriksgatan, trevligare inomhus (åtminstone på 60- och 70-talet)
 och mot bakgården än vad fasaden skvallrar om. Ser i a f välhållet ut.

...av grönt. Det blir det när man reser runt och ser Dalarna från bilfönstret. Horisonten ligger blånande efter alla nyanser av grönt på ängar och skogklädda berg. Eller förresten räckte det med att titta ut genom fönstret i vår lilla stuga. Där låg gräsmattan praktgrön och välklippt upp mot huvudbyggnaden. Grönt var det också i alla möjliga nyanser speglade i det lätta regn som föll när jag och kusinens bror (och därmed också min kusin) och hans fru besökte Dan Anderssons Skattlösberg. Där kändes också närvaron av Helgdagskväll i timmerkojan, Minnet och andra av hans dikter. 50 nyanser av känslor kanske. Grangärde, Nyhammar, Ställberget. Skäret, Magnet, Blötberget, Väsman, Haggen. Gonäs. Orter och sjöar med namn som klingar min barndom och unga vuxenhet.

Skattlösberg

...av rött. Kusinen råkade ut för en eländig infektion i foten som gjorde att huden skiftade i alla nyanser av rött mot blått och lila. Den lyste ikapp med alla röda stugor som vi tågade förbi i den svarta automatlådeförsedda Toyotan med mig bakom ratten. Röd var däremot inte vårdcentralen i Mora, som hade en väl fungerande akutverksamhet för oss resenärer. En bra akutverksamhet för bilar hade också Toyota i Borlänge. De fick också ett besök av oss eftersom avgassystemet hotade att lämna övriga delen av bilen. Snabb tid, snabb bedömning och provisorisk lagning - kostade ingenting. Men vi hann med att se alla snygga nya Toyotor och nästan köpa en blå. Men så tänkte jag på den gamla röda trotjänarvolvon och hade inte hjärta att lämna den för en nyare bil.

Annorlunda väggdekorationer, liknande hade vi hemma
när jag var barn, åtminstone till jul och påsk.

De här pappersbonaderna fanns till salu i caféet vid Långsjön.

...av blått. Förutom blå Toyotor och alla blånande berg såg vi mycket vatten i alla möjliga blåa nyanser. Väsman låg där som ett innanhav med segelbåtar som kryssade i vinden medan vi åt lunch på Restaurang Piren med utsikt lång upp över sjön.  Lika blå var den lilla bit av sjön vi såg från andra hållet när vi tog turen Väsman runt och hamnade på en mysig liten hotell- och konferensanläggning i Sunnansjö. Siljan och Orsasjön var lika blåa de.

Väsman - Restaurang Piren. 

Morhagen fäbodhotell,Sunnansjö. Även här ser vi Väsman.

Blått var också den dominerande färgen i den lilla, lilla, lilla stugan vi bebodde. Dalablått närmare bestämt, både panelen på väggarna, porslinet i det något opraktiska skåpet ovanför den ännu mer opraktiska diskbänken och andra små detaljer. Kylskåpet var inte blått, men väldigt litet. TVn var blå när den visade program med blått i, i övrigt var den otymplig, liten, felplacerad och med för kort sladd. Å andra sidan såg vi inte särskilt mycket på den. Desto mer såg vi på våra mobiler, kusinens padda och på varandra eftersom vi hade väldigt mycket att prata om, minnas och skratta åt.

Sovrumsfönstret

Hemresan innehöll alla nyanser av alla färger samt alla nyanser av känslor, ja åtminstone min hemresa som gick med bil, tåg, buss, flyg, buss och buss. Bytet tåg-buss i Västerås blev en spännande historia där jag fick träna några av mina fobier och trots allt lyckades undvika paniken och hjärtinfarkten. Spänningen hängde mest på den minimala tid för byte som återstod sedan tåget hade stannat pga röd signal strax utanför stationsområdet och minuterna, de viktiga för ett byte i  någorlunda sansat tempo, snabbt krympte i antal. Med ryggsäck, handväska och inte alltför modern men ganska tung resväska på hjul maxade jag farten uppför trappen, genom gången, nerför rulltrappen och slog personligt rekord på 100 m resväskelopp fram till bussen. Den gick sedan E18 men vek av och tog genvägen över Erikssunds stuteri och Märsta till Arlanda. En vacker bit av Uppland som punkt efter Dalarna.

Från bussfönstret, sydvästra Uppland.

Upptakten till Dalaresan måste jag också orda lite om. Den ägde rum i min gamla hemstad med besök hos praktpudeln Vippe och supersöta labradåran Selma samt deras flöjtistmatte. En härlig eftermiddag som följdes av en dag med en gammal bekant från en fjällsemester för länge sen. Vi studerade Södertörn ur olika vinklar och mest kring Kagghamra och Sturehovs slott.

Selma och Vippson

I Kagghamra

Och nu börjar snart vardagen igen med arbete och tider att passa. Ännu kan jag dock njuta av ledighet och tillbringa nätterna med datorn och radion, dagarna med hundarna och trädgården och lite socialiserande med folk av olika sort.