Oväder över Svartbyträsket

Oväder över Svartbyträsket

onsdag 30 september 2020

Historien om en tant och en grind




Under några års tid har jag ibland passerat en gammal och i mitt tycke vacker grind. Jag brukar kommentera det när jag passerar med mitt sällskap "titta vad fin den där grinden är egentligen, synd att den inte är uppfräschad och används". Huset som tillhörde grinden har bytt ägare ett par gånger. Nu med nya husägare så placerade de grinden på släpet tillsammans med annan skrot som skulle till soptippen.  En fråga "ska ni slänga allt det där, grinden också?" "Ja, vill du ha den så kan du ta den". Så blev jag med en 50-60 år eller mer gammal smidesgrind, 3 + 1 m bred. Min vän körde hem den till mig och här har jag börjat uppfräschningen. Ni anar inte vad en gammal grind bär på! Det rent fysiska förstås,  med den flagnande färgen, i det här fallet blyertsgrå, därunder en grönaktig rostskyddsfärg bortflagnad på sina ställen, därunder metallen med mer eller mindre rost. Och så en massa hål i överliggaren och underliggaren. Mycket arbete insåg jag efter att ha börjat ta bort gammal färg manuellt och faktiskt gjort en hel del. Men jag insåg att hålen vet jag inte hur man åtgärdar och tänkte direkt på min eminente snickare från Bagdad, han som kan det mesta om husbyggnad, renoveringar o
ch smidesjobb. Från tanke till handling. Ett mail med ett nödrop "kan du åtgärda hålen, fixa rostet,  
Före renoveringen

tänka till kring monteringen och även montera?" Självklart, var svaret.


Men under det här praktiska arbetet och processen med att inse att jag inte skulle orka med, kunna, hinna allt arbete så började jag fundera på grindens historia. Det var när jag upptäckte bokstäverna HZ och FZ lite diskret men fullt synliga i grindens konstruktion, men först trodde jag det var siffror. Vad betydde detta? Insåg så småningom att HZ var initialerna för grindens första och mest långvariga ägare, kvinnan som byggde huset som hörde till grinden. Men vem var hon? Grannarna hade känt henne i många år innan hon flyttade från sitt lilla hus. De beskrev henne som lite annorlunda, barsk kanske och inte alltid så lätt att komma överens med. FZ var uppenbarligen hennes make, som ingen av de grannar hon haft i 30 år hade träffat.

Jag blev så nyfiken på denna H att jag började googla. Jag visste att hon blev väldigt gammal, och hade bott kvar i sitt lilla hus långt upp i åren. Så förvånad jag blev när jag fick flera träffar på henne och även nån enstaka träff på hennes man. HZ hade fått en hel artikel i den lokala medlemstidskriften Öfre Gäldet för några hembygdsföreningar i Dalarna och här nedan återger jag fritt lite av dess innehåll. PO Tidholm heter författaren som skrev i Öfre Gäldet.

H kom från Lima i Dalarna, född 1913. Där var hon  fäbodkulla på somrarna men som ung vuxen var hon väldigt rastlös och längtade förmodligen bort, ut till äventyret. Hon skaffade ett tält och ett stormkök, packade lämpliga kläder och tog sin cykel ut på en lång tur i Sverige. Hon åkte norrut, kom ända upp till Kiruna. Hon cyklade även i Finland och ända bort till St Petersburg var hon. Så kom andra världskriget och hon for till Stockholm där hon hamnade i Lottakåren. Utifrån det anlände hon såsmåningom till vår lilla stad där hon bosatte sig. Hon fortsatte cykla mycket och for på turer i närområdet. Då hittade hon platsen för en sommarstuga och tänkte bygga. Men sen ändrade hon sig och beslöt att istället bygga ett riktigt hus. Hon beställde ett s k Kataloghus på postorder. Det anlände med järnvägstransport. H ordnade på något vis transport av delarna upp till byggplatsen. Där anställde hon ett antal män som skulle utföra bygget. Och den som inte följde hennes order, som bråkade, var hon tydlig med att informera om vad som gällde: "Om ni inte håller käft får ni sluta", sa hon. Jag tror inte att nån satte sig på H när hon bestämt sig för nåt. Jag tänker mig henne som en krutkvinna, som nog egentligen inte behövde någon annan än sig själv, men hon träffade ändå maken och deras relation finns ju bevarad i initialerna i grinden. Maken dog dock redan 1976, hur länge de var gifta vet jag inte. H själv levde många fler år och blev över 100 år gammal. 

Nu har ju grinden flyttat hem till mig. Uppfräschningen blev ju mer omfattande än jag hade räknat med men vad jag är nöjd! Grinden bär sin historia, nu har den fått ny färg (jag har målat alltihop, två gånger till och med), därunder är rosthålen lagade av ett proffs, rostskyddsfärg pålagd och en del upprätningar är gjorda. Grinden är på sin nya plats. Den var blyertsgrå, men nu svart. Det är jobbigt när det regnar och markens sand och diverse studsar upp och smutsar ner. Där går jag med torktrasan när vattnet torkat och smusten syns. Det är nästan lite jobbigt att vara smidesgrindsägare - men det är jag skyldig HZ.