Man blir ju fundersam. På vägen till Norra Europas Modernaste Sjukhus (jag har börjat tvivla på om det verkligen är det, men reklamen då 1999 när det slog upp portarna första gången påstod det) åkte vi således sjuktransportbuss. Ett förträffligt hjälpmedel (trodde jag) när man är rullstolsburen som maken är numer vid längre sträckor än några meter. Man kör in hela ekipaget och allt spänns fast efter konstens alla regler. Inklusive passageraren i sin rullstol. Vi andra satt i vanliga säten med bältena väl fastspända som man brukar. Med rejäla nackstöd. Men där bak satt maken i rullstolen, utan tillstymmelse till nackstöd. Och där fram satt chauffören och jag var glad att inget av allt det skrot som fanns i den öppna packhyllan ovanför solskydden där fram inte ramlade ner och slog föraren medvetslös. Och på hemvägen (i en annan buss med en annan förare) var det lika dåligt med nackstöd för rullstolspassagerarna som dessutom hade sina bilbälten spända strax ovanför armbågen. "Men ska jag beställa en annan buss då?" fick jag till svar när jag klagade. ARG, är jag! Dessutom fick vi tre damer i varierande åldrar låta våra fötter trängas med en bälteskudde för barn och nåt annat krafs som låg slängt där på golvet i den lindrigt städade bussen.
Mellan de två sjuktransportbussturerna tillbringade vi dagen på sjukhuset. Maken skulle genomgå en mindre, enklare operation som skulle ta ca 20 min att utföra i lokalbedövning. Dessa 20 min blev i själva verket 5 timmar när man räknade in all väntetid före och efter. Och bristen på information om hur länge vi skulle vänta var skriande. Så där fick jag chansen igen - inte bara 12-åriga killar på järnvägsspåret råkar ut för den här surtantens ilska och ifrågasättande. Idag var det personalens tur på sjukhuset. De hade väl inte gjort något ont, men nån måste ju ta emot klagomålen. Litet tips till alla opererande specialiteter: skriftlig information före om beräknad väntetid (inte bara att "ta gärna med något att läsa") och en förklaring till varför, hur det går till och en enklare information efteråt skriftlig om skötsel av operationsområdet hade inte skadat. Jag hör visserligen bra och är inte helt korkad men att efteråt kunna läsa det doktorn sa muntligt skulle underlätta när informationen ska föras vidare till andra.
Nu är jag trött på att vara arg. Men jag kommer att framföra mina klagomål skriftligt i annan form än den här, och ge tips på förbättringar både till sjukvården och till taxi som kör sjuktransporter. Och själv är jag felfri....nästan, tror jag, kanske lite grann i alla fall.
Och maken - ja han har nog glömt dagens vedermödor vid det här laget. Det är väl enda gången det kan vara skönt att inte behöva minnas.
