Oväder över Svartbyträsket

Oväder över Svartbyträsket

onsdag 25 december 2019

Kudden

Så har julafton passerat och alla julklappar är utdelade och inhämtade. Varje år känns det som om jag förberett ännu sämre och ännu senare i tid än året innan. Det stämmer in även på det här årets julfirande. Och jag vet inte varför. Jo i år kan jag skylla på den extremt ovanliga händelsen att jag faktiskt är sjuk. Decenniets snuva har drabbat mig som ett åsknedslag. Jag är faktiskt ytterst sällan sjuk, de flesta förkylningar och magsjukor brukar passera förbi mig utan att slå till. Ja nåt litet kan jag väl få, misstänkt halsont en kväll och några nysningar men sen blir det liksom inget mer. När man tänker efter så var den senaste gången när jag verkligen var sjuk 1994, när Estonia sjönk. Annars skulle jag nog inte kommit ihåg det. Jag låg där i soffan och snörvlade och såg på det hemska räddningsarbetet därute på Östersjön en tidig morgon i slutet på september. Då var jag gravid med mitt första och enda barn. Ja sen fick jag en magsjuka en jul när alla andra också var sjuka, men det var ju en annan historia.

Den här förkylningen började en torsdag och borde ha varit över på söndagen. Allra senast. Men den håller fortfarande i sig och imorgon är det torsdag igen. Jag har nog t o m haft lite feber. Idag låter jag som en en gammal whiskeygubbe i rösten. Alltså så som jag tror att slika gubbar låter: lite knarriga, beslöjad, djup basröst, ganska svag. Och den som talar får anstränga sig till det yttersta för varje ord. Det får den som lyssnar också göra. Det är lättare att viska än att tala. Men alla som vet nåt säger att det ska man inte göra. Därför försöker jag prata när jag måste. Min syster som ringde i morse och var den som först hörde mig uttala något idag, hörde direkt att något var fel. Min dotter som är tillfälligt hemma just nu, erbjöd sig att inhandla diverse medikamenter. Inget hjälper, sa jag då. "Jag behöver bara få sitta vid köksbordet, tyst som en mus, och inte göra nåt annat än stirra i mobilen, trycka tangenter på datorn och försöka lösa DNs svåra sudoku"." Det kan hända att det hjälper, förresten har jag redan inhalerat min astmamedicin, det borde räcka". Hon fann sig i detta och bistod i stället med inte mindre än två hundpromenader på denna dag. Och hennes kille tog den första. Se där vad lite självömkan, röstsvårigheter och gnäll kan åstadkomma!

I november tog jag influensasprutan och även pneumokockvaccinationen. Så det är nog därför jag är sjuk nu, Det säger sig ju sälvt: förut när jag aldrig tagit nåt sånt där har jag ju varit frisk. Nu när jag äntligen krupit till korset och vaccinerat mig mot allsköns åkommer blir jag däckad av en sketen, vanlig förkylning! Fast jag anser ju att man ABSOLUT ska vaccinera sig, tro inget annat. Jag är ingen vaccinationsmotståndare om nu nån till äventyrs trodde det.
Titta noga så ser ni knapparna och bröst-
fickan i kudden. Bilden är på min man
när han fyllde 70. 


"Ja men KUDDEN då, varför skriver du KUDDEN i rubriken och sen bara svamlar om snuva och hosta, ontihalsen och vaccinationer?"

KUDDEN fick jag i julklapp av min dotter. En hemmasydd i allra högsta hemlighet, här på köksbordet medan jag tömde och fyllde diskmaskinen. Vi skakade till och med fram nya symaskinen från 2010 som både jag och dottern glömt hur den fungerade. Kudden med stort K (orkar inte skriva alla versaler längre) syddes i alla fall på detta moderna under. "Det är en julklapp", sa hon. "En som vi pratat om och som du ville ha". Det klingade inga klockor i mitt inre av detta budskap men när jag öppnat paketet och studerat Kudden lite närmare samt fått en inledande förklaring av dottern gick ljuset upp. Kudden, eller rättare sagt kuddöverdraget, är sydd av en skjorta som min käre make använde många gånger sina sista år i livet. Det kändes på nåt sätt fel att kasta den när vi städade ur han lägenhet på boendet. Den var inte i skick att lämnas till insamling för kragen var väldigt sliten. Dottern tog hand om skjortan och sa att hon skulle sy nåt av den. Och här fyller den nu sin plats i soffan bland oss vanliga dödliga och hundarna. Det känns väldigt bra. Som om han är här lite grann i alla fall, fast jag vet mycket väl att han stoft ligger väl förankrat på kyrkogården. Där är djupfryst och fullt med snö. Vi var dit vid midnatt och tände ett ljus till. Fridfullt och vackert.

Nu försöker jag blir frisk. Det är inte lätt för en som är van att vara just det, frisk. Jag säger till mig själv : "aktiv 65+are coola ner, gå o lägg dig, slumra vid TVn eller datorn, låt den yngre generationen göra grovgörat för en gångs skull." Kanske jag ändå tar itu med disken från julaftonen, svärmors servis med guldkanter kan man ju inte stoppa i diskmaskinen bara sådär. Dottern förbarmade sig just över snön.


1 kommentar:

Anonym sa...

Många krya kramar från oss �� Majsan