Oväder över Svartbyträsket

Oväder över Svartbyträsket

onsdag 11 juli 2012

Återvinning

Igår gjorde vi samma sak som så många andra här i sta´n gör på måndagar, vi åkte till soptippen. Eller som det så vackert heter numera: återvinningscentralen. Det är en intressant företeelse. Man lämnar ifrån sig allt det man inte vill ha, det som är trasigt, det som vuxit för mycket, det man vuxit ur (nej, det får man lämna till Myrorna eller Röda korset), det som plötsligt är fult fast det var snyggt för några år sedan osv.


Ej återvunnet - ny bänkskiva, ny spis, nytt kakel.
Snyggt? Funktionellt?
Det gamla kastades bort!

Jag slängde några förbrukade lysrör och en trasig liten lampa. Där låg stora vackra armaturer och jag tänkte att en sån skulle jag kunna köpa. Varför kastade de bort den? Och sedan avdelningen för sammansatta föremål vilket i verkligheten visade sig vara mest stora möbler. Där stod två pianon bland de till synes felfria sofforna och fåtöljerna. Försökte fälla upp locket på det som stod närmast för att kolla om det gick att spela på, alla strängar syntes när man öppnade överdelen. Tyvärr låg ett annat piano lutat mot det jag kollade på så locket gick ej att öppna - trist, nu fick jag aldrig veta om det var intakt eller inte. Hur kan man slänga ett instrument? Om det är helt alltså? Jag älskar vårt ärvda fula piano, troligen från någon öststat, med tangentbordet lutande inåt och fotpedaler som gnäller när man trampar ner dem. Och jag kan inte ens spela på det men tonåringen kan ju.

Så slängde vi några säckar med trädgårdsavfall i den brännbara avdelningen. Vilket jobb man lägger ner tänkte jag, allting växer hela tiden. Jag klipper ner häcken, förpackar det nerklippta i påsar och slänger det på soptippen. Så växer nytt upp och jag gör samma sak nästa sommar. Eller i höst om jag är ordentlig. Jag röjer upp bland slyet på baksidan (ännu så länge bara i fantasin), det blir fint och rent på marken, slyet hamnar på soptippen, så glömmer jag bort den delen av trädgården igen ett tag, typ två somrar och så är det dags igen att röja. Och gräsmattan är nyklippt, hur länge varar det?

Idag har jag börjat frisera pudlingarna igen, man klipper ner och formar till. Det blir förhoppningsvis snyggt, och så går det en vecka eller två, vädret är bra, inget slafsande i vattenpölar eller lufsande i skogen men ändå så VÄXER det. Och så är man där igen.



Före



Efter

Tänk om man bara skulle låta allt vara: gräsmattan skulle bli en äng först, sedan skulle troligen slyet ta över med början från nordvästra hörnet, häcken på framsidan skulle bli tre-fyra meter hög, maskrosorna skulle ta över den grusade infarten, humlen skulle täcka garaget, jättedaggkåpan skulle invadera sydöstra delen av gräsmattan tillsamman med den rosa nyponrosen och syrenerna skulle bli mastodontstora. Igelkottarna skulle hitta nya bostäder och kanske fasanen som fanns här för några år sedan skulle komma tillbaka. Vinterharen skulle kanske dyka upp om man nu kunde se något genom de smutsiga fönstren och den allt mer igenvuxna trädgården. Förresten skulle ju snön ligga som ett skyddande täcke som ingen skottade bort, det är ju så ONÖDIGT, det smälter ju ändå ner till våren. Det skulle bli som ett Törnrosaslott här, och vi skulle kunna gå i ide när snön kommer och tina fram någon gång till påsk ungefär. Gjorde förresten inte Muminfamiljen just det, gick i ide på vintern? Eller nå´n av figurerna i alla fall.

Och pudlingarna skulle få en päls så lång så vilken domare som helst skulle slås med häpnad om de överhuvudtaget överlevde den odör som troligen också skulle sprida sig från den oklippta pälsen. Fast man kan ju förstås bada även en långhårig pudel. Men inte om man gått i ide.

Snart är man själv ett föremål för återvinning. Jag har för länge sedan skrivit på ett donationskort som jag alltid har i plånboken. Så när jag trillar av pinn knall och fall kan jag återvinnas. Det är ju lite bra, kanske. Eller så har man fallit för åldersstrecket eller nå´t annat streck även i den frågan. Ibland tänker jag på pappa som i sina dystrare stunder klämde i med att "det hade varit lika bra att jag lagt mig vid soptunnan när jag bodde i villan så hade sopgubbarna hämtat upp mig där". Riktigt så illa är det inte här dock. Dessutom skulle det bli problem om jag la mig vid soptunnan, för nuförtiden måste soptunnan flyttas ut på andra sidan gatan inför sophämtning. Så var det inte på pappas tid. Då gick sopgubbarna den 25 m långa sträckan in på tomten och hämtade ut tunnan till den väntande sopbilen och efter tömningen ställde de tillbaka den på rätt plats. Det var tider det. Inte behövde man sopsortera heller. Nu har vi två tunnor som ska ställas ut, ibland båda och ibland bara den ena. Här gäller att göra rätt, och nåde den som sorterat fel - då kan man bli anmäld till kommunen för felsortering och få böter eller nå´t. Vad vet jag?

Ett hus här i närheten har återuppstått efter en Törnrosasömn. Det är lite roligt tycker jag. Många gånger har pudlingarna och jag passerat detta gröna hus, nästan samma gröna som trädgården runt huset. En trädgård som just varit med om att inte klippas, ansas, rensas på åratal. Man såg knappt huset för ogräset och alla stora buskar och träd runt. Någon bodde ändå där för ibland hängde en trasmatta vid entrén. Så plötsligt började det lysa i ett fönster, en ensam lampa. Det stod bilar på tomten. Plötsligt kunde man se huset, en hel del buskage försvann, träd ansades, huset bytte fasad, färgen blev en vacker ljusgrön och fönstren byttes ut. Huset lever igen, med nya invånare. Återvunnet, återuppstått.

1 kommentar:

Erika sa...

Ja, man kan ju fråga sig i vilken avdelning man skulle återvinnas om man fick hänga med soporna på ålderns höst, men jag tippar på "brännbart" ;-).

Apropå att växa igen så funderar jag ibland över hur de skötte pudelpälsar förr i tiden innan rakmaskinernas och fönarnas tid!