Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, lördagen den 30 mars

Ja så är det, sorgen och glädjen de vandra tillsammans. Idag 30 mars, är det årsdagen av min mans död. Ett år som gått väldigt fort, med sorg och saknad, begravning, gravsättning, arvsskifte men också nya, roliga erfarenheter, nya vyer, nya bekantskaper, föreningsarbete med glädje och kamratskap men även ilska och frustration.

Åke 1946 - 2018

Sorgen, ett år sedan min man dog.
Min man Åke - så här beskrev jag honom i minnessidorna på begravningsbyråns webbplats:

Åke - passar dragspel i båt?

Åke - stockholmare som tvingades bli Eskilstunabo en tid under tonåren men återvände till Stockholm, såsmåningom frivillig bodensare.

Åke - två äktenskap och fyra barn. Omtänksam, social, glad, visslande. Hemmapappa när det var ovanligt. Fiskpinnar, pizza, pytt-i-panna från frysdisken - är det pappa som lagat mat idag?

Åke - andningsassistent i intensivvården och läkarutbildning i Stockholm, från patologi på Huddinge via lungläkare till reumatolog i Boden. Luncherna  i matsalen med kollegor lika viktiga som jobbet och fikat.

Åke - musikälskare allt från Hasse&Tage til Bach, Beethoven, Mozart och de andra stora klassikerna, körsångare från tonåren, självlärd på dragspel, piano och gitarr. Körövningar, körkonserter, körfester och körresor.

Åke - seglingsälskare med skepparexamen. Neptunkryssare till Albin 78, Stockholms skärgård och Luleå långgrunda dito. Bryggseglingar, ligga på kryss, ligga på svaj, grundstötningar, avmastningar i halvstorm. Likskär, Junkön, Kluntarna. Och alla möjliga hamnar och fjärdar i Stockholms skärgård.

Åke - du är nu på din sista seglats in i evigheten. Hoppas du får både kryssa, länsa för vinden och ligga på svaj för ankar i nån mysig hamn!

Det där sammanfattar  mycket som var min man. Jag är glad att jag skrev det då, för med tiden bleknar minnet litegrann, saker flyter ihop mer och mer tycker jag, ju äldre jag blir. En sak som jag inte skrev då var om hans humor. Min man hade ständigt en dålig historia på lut. Och han var också en person som samlade på diverse saker, eller hade svårt för att kasta bort något kanske. Det har lett till att jag ägnat en hel del tid till att rensa bort allt möjligt. "Jag är mannen som har allt - överallt", som han sa själv. 

Idag (eller egentligen igår lördag 30 mars, klockan har passerat midnatt som vanligt när jag fastnar vid datorn) har jag varit till hans grav och tänt ett ljus och lagt dit rosor. De fick en liten snöhög som vas och stöd. Ännu är det väldigt mycket snö här, men det har också tinat bort oerhört mycket de senaste dagarna då det varit plusgrader dygnet runt och blåst en hel del. Jag såg ett gäng grabbar i nedre tonåren ute på cykel nu ikväll. Det är väl ett vårtecken så gott som något! Inga hjälmar, inga lysen, inga reflexer och bara mörka kläder. Surtanten mumlade nån sur kommentar om dagens ungdomar och deras päron till föräldrar. Och hundarna höll med. Andra vårtecken som nästan är en förutsättning för cykling här är att gatorna nu har isrivits (fyra vändor med jättetraktorn till Nelssons och Kairos förskräckelse) och snöplogvallarna på de lite större vägarna är skurna på längden. 

Trots rubrikens dystra besked ser ni kanske ändå en viss ljusglimt här i texten. Man kan inte sörja hela tiden, det måste  finnas plats för annat också. Det  är jag övertygad o  att det skulle gjort för min man om våra roller varit utbytta. Jag tänker mycket på honom, fäller en tår då och då, men  mitt nuvarande liv lever jag fullt ut.

Sommaren 2010.
 Överst Nelsson, hans kullsyster Monya  och deras mamma Malva.
Mellan: Lilla Kairo ca 3 månader, Monya, Nelsson.
Nederst: Monya, Kairo och så Nelsson i sladdposition o full fart..

IBLAND är det lite ensamt.

Maj började med ett isande kallt väder och snö den 3e. Sen blev det varmare och familjens studentska fick sin examensdag i juni med solsken, vit klänning och massor med tårar. Glädjetårar över att tre år på mattespets gett många nya vänner, ett antal högskolepoäng och ett studentbetyg med guldkant. Sorgetårar över att nu är skoltiden slut, nu sprids alla vännerna åt olika håll i hela vårt avlånga land för studier eller nåt annat, man får säga adjö till lärarna som blivit som stand-in-föräldrar och som  får nya elever till hösten, vuxenlivet väntar.

Den ömma modern jobbade hårt med förberedelserna för studenten, eller ja, egentligen var det väl inte så mycket jobb -  men det kändes så. Lite mat, några blommor, presenter (studentskan hade en del problem med att förstå en hemmagjord världskarta med ett antal resmål markerade, att välja mellan), städning. När allt var över och gästerna (dvs studentskans moster, syster, bror, brorsbarn, pojkvän) åkt hem gick luften ur modern som bara pustade ut i några dagar. Tur man hade semester.

Midsommar. För första gången på över tjugo år har jag firat midsommar helt solokvist. Ja, dogsen har ju varit här förstås så lite sällskap har jag ju haft. Det känns ändå lite ensamt. Maken bor ju inte här längre men vi har firat alla midsomrar tillsammans sedan 1993. Och sen kom ju dottern och hon har för det mesta varit med också. Igår blev det i a f en tur med maken till midsommarfirandet i stan, en blåsig och kall tillställning, men vi trotsade vädret och drack kaffe och åt jordgubbstårta utomhus.

Dottern, tillika studentskan, hon som hatar naturen och gillar bekvämlighet, deklarerade helt plötsligt att hon skulle fira midsommar i en stuga med kompisar. I fjällen. Det arma modershjärtat har fått kämpa hårt hela helgen för att motstå impulsen att helt enkelt ta bilen och åka dit. 30 mil enkel väg. Nä, det har jag ju inte gjort men det retar mig att Ammarnäs är en vit fläck på min karta.

Jag börjar nog bli gammal. Tänker tillbaka på andra midsomrar. Som den i Uppsala när jag jobbade på ett sjukhem, bara kvällar och helger under ett sommarlov. En midsommarafton i tjänst och sedan fika och ett glas likör i studentlägenheten. Eller alla åren då den nuvarande studentskan var ett småbarn. Vi plockade blommor i närområdet och gjorde en egen liten midsommarstång. Sen blev hon större och det var inte lika viktigt längre. Eller det året då vi var ute med segelbåten över midsommar. En fantastisk helg med supervackert väder, ett 50-tal segelbåtar i den lilla hamnen på Likskär, Nelsson var en liten söt björnungeliknande valp på 12 veckor som fixade båtlivet galant. Inte anade jag då att livet skulle vara så annorlunda nu, att maken skulle bli så sjuk att han inte längre kan bo hemma, att dotterns tonårstid skulle präglas av hans sjukdom.

En fördel med att vara ensam hemma är att man disponerar tiden som man vill. T ex kan man vara vaken på natten och spela piano fast man inte kan. Hundarna bryr sig inte. Hittade Gröna visboken och Vispop 1-5. Mycket att tugga sig igenom där! Det blev några timmar. Tur att hundarna är lika morgontrötta som jag. Nästan. De fick en tur på Gruvberget idag innan vi med gemensamma ansträngningar fixade lite i trädgården. Jag planterade några isbegonior, Kairo tog på sig att först ge dem en snabb åktur i hans trygga förvar några varv runt trädgården. Nelsson stod som vanligt för vaktandet med avgrundsskall mot varje tänkbar inkräktare.

Ja, så där håller jag på. Tränar på att klara av deltidspensionering.