Långt mellan skrivtillfällena här nu märker jag. Hela tiden kommer jag på massor av saker jag behöver dela med mig av, men sedan finns inte tiden. Dvs någon gång måste man sova också.
Idag dök det upp en gammal bekant på min arbetsplats. Han såg ut precis likadant som för 30 år sedan när vi lärde känna varandra i ett då gemensamt fackligt engagemang. Nu korsas våra vägar då och då eftersom jag sedan många år är arbetskamrat med hans fru.
Då, för cirka 30 år sedan, blev jag också bekant med en av mina nu bästa vänner, labradoren Meijas matte. Om vi inte då på 80-talet båda varit engagerade i fackföreningen på vårt jobb hade vi aldrig lärt känna varandra. Vi levde helt olika liv, umgicks i helt olika kretsar, hade olika vårdyrken inom helt olika enheter men våra vägar korsades i fack-klubbens styrelse och vi jobbade ihop fackligt. Det var en rolig tid, egentligen. Vi organiserade möten, bedrev uppsökande verksamhet till medlemmar på deras jobb på nätterna, demonstrerade för högre löner och bättre arbetsvillkor. Med tiden försvann vi båda ur den aktiva fackliga verksamheten och gick åt nya håll inom vården men vänskapen utvecklades och har med åren breddats och djupnat. Nu delar vi hundintresset, där hon ligger ljusår före mig i erfarenhet och kunskap. Tur man har någon att fråga när det behövs.
Under en längre tid har jag grubblat över helt andra frågor. Min man är ju inte frisk, vilket bl a lett till att jag numera jobbar deltid och har hundarna på hunddagis de dagar jag jobbar. I längden en ekvation som inte går ihop eftersom mitt jobb kräver en hel del. Så nu har jag börjat fundera över deltidspension nästa år. Väger fördelar mot nackdelar. Tänker på min mamma som blev allvarligt synskadad just när hon gått i deltidspension vid 62 års ålder och bara något år efter pensioneringen fick en cancersjukdom som alldeles för tidigt ledde till hennes död när hon nyss fyllt 67. Om det är vad som väntar mig så vill jag sluta jobba nu! Det finns ju så mycket annat att göra. Å andra sidan hängde pappa med tills han var 85, men de sista 12 åren av sitt liv var han dement. Är det DET som väntar kanske?
Oj vad det här blev deprimerande!
För att pigga upp er kan jag meddela att jag klippt av håret. Som 60-åring behövde jag plötsligt föryngring. Men ännu har jag inte hemfallit åt färgning eller toning, nää - hårfärgen är min egen. Än så länge.
3 kommentarer:
Åh så svårt! Jag tänker mig att man får se till hur nuet är, för om framtiden (hur gammal man kommer att bli och vilka sjukdomar man kommer att drabbas av)kan man ju inte sia om. Vad har man råd med och vad tycker man är roligt och givande i livet? Och vad orkar man med? Hussen här brukar protestera när jag säger att det inte är så troligt att jag blir jättegammal om man ser till hur det blev med mina föräldrar. Dels för att pappa i alla fall blev 70 och mamma nästan 76 (så de dog liksom inte i 40-årsåldern) och dels för att... vad vet man... ja inte mycket om den saken i alla fall :-). Kram/Erika
Nej, det var inte deprimerande att läsa. Så ser livet ut. Vi vet ingenting vad som väntar bakom nästa kurva. För mig blev det bokstavligt så när jag förra vecka, 200 meter från mitt hem, befann mig stirra in i ögonen på föraren till en lastbil på fel sida av vägen. Jag hann tänka att jag skulle dö men lyckades undvika frontalkrock med någon centimeter. Tänk, en vanlig vardag på en lugn och harmonisk väg nära mitt hem. Inte i ett Hercules- på låghöjdsträning under oväder.
Tänk inte, bara var och gör det som känns rätt. Ta vara på tiden och umgås med dina vänner. En omöjlig ekvation är definitivt inte bra att leva i.
Kram!
Ja för deltidspension nu! Själva ska vi till 99,9% säkerhet sluta arbeta nästa sommar. Maken blir 62 år och 1 mån och går i pension och jag blir lyxhustru. Vi kan inte göra det nu utan måste klara av ett par kurvor till innan vi är där. Men betydligt färre kurvor än om jag skulle arbeta till ordinarie pension om 12 år. Lev väl! & Kramizz
Skicka en kommentar