Jag genomgår en process. Den kallas att åldras. Det gör man ju hela tiden förstås men det blir extra tydligt en gång om året, ännu mer tydligt vart tionde år. När man är i tonåren är det ju bara roligt att åldras - om man inte är dotter till mig förstås för den dottern har kommit på att MELLANSTADIET var en tid som skulle vara bra att alltid leva i, hur hon nu kunde komma till den egendomliga slutsatsen under första året i gymnasiet. Jag menar bara, att så har ju jag aldrig tänkt. Inte ens i gymnasiet, då ville jag bara bli äldre.
Åter till min egen process. Det är de här jämna tiotalen som ställer till det. Ja, jag närmar mig snabbt ett nytt sådant. Och jag undrar hur det kommer att kännas efteråt. Alltså när den nya siffran står där. Jag har inte vant mig än. Jag var så klok när jag skulle fylla 40, för då tränade jag på det flera år innan. Det var väldigt praktiskt. När folk undrade (de som vågade) hur gammal man var, då sa jag bara "snart 40" och det började jag med när jag var 37. I flera år gick jag alltså omkring och var 40 år. I fyra år närmare bestämt, tills jag fyllde 41. Då gick det inte längre.
50 - det passerade jag bara. Inga större åthävor, inte så konstigt, lite festande med vänner o bekanta, resa med familjen till Kanarieöarna.
Men nu - snart 60. Vad gör man? Vad gör JAG? Ja rent praktiskt menar jag. Jag har inte annonserat i pressen. Jag har inte bjudit in någon. Jag undrar om jag bara ska hoppa över dagen, eller? Min man, som glömmer allt möjligt annat, har lagt just denna företeelse på minnet i alla fall och pratar allt som oftast om det. Så jag kan nog inte bara hoppa över. Nä, jag får ta mig i kragen och tänka ut nå´t.
Nu vet jag - jag börjar redan nu träna på att jag fyller snart 70! Med tanke på hur snabbt allting går nu för tiden så är det lika bra att börja direkt. Man kanske kan slå ihop firandet till och med. Tänk er, jag firar min 60- och 70-årsdag samtidigt! Då har man liksom redan klarat av det för några år framåt. Och skulle man trilla av pinn innan 70 så är det väl lika bra att man ändå fått uppleva själva festen.
Skål!
3 kommentarer:
När maken passerade den omskrivna 60-års gränsen, tyckte inte jag det var ngt särskilt. Men jag tror nog att han hade en annan uppfattning inför det hela. Själv har jag några år kvar att vänja mig vid tanken. Men jag brukar börja i god tid innan. Men det var nog värst inför 30-året. När jag ansåg att jag måste börja bete mig vuxet. Nu får det bli som det blir.
En genialisk idé, 60-+70-årsfest kombinerat! Så att man är säker på att båda blir av. Annars tycker jag att man kan ha fest lite när som helst. Hussen exempelvis, slog till med stor disputationsfest, så när han fyllde 50 i höstas så avstyrde han alla större festligheter då han så att säga redan haft en jättegrej för inte så länge sedan. Huvudsaken är att man känner för att ha fest, annars kan det va´. Min 40-årsdag firade jag med dottern i Italien. Inte plågsamt alls, faktiskt!
Kör en kombo av 60 och 70 - vid typ 65 år.. för då kan du fira pension samtidigt! 3 flugor på smällen/Leone
Skicka en kommentar