Makan, mamman och matten på vift. En reseberättelse.

Vem kunde tro att juli månad skulle bli så otroligt varm? Och ledig har matten, mamman och makan varit nästan hela tiden. Från jobbet alltså. Ledig från uppgiften som mamma, maka och matte har hon också varit en vecka och passade då på att bege sig på vift ut i vårt avlånga land. Närmare bestämt till goda vänner i Uppsala och sedan till barndomens Dalarna.
Uppsaladagarna blev mycket prat och mat och sol och så en tur till Ulva kvarn, ett naturskönt ställe vid Fyrisån nån mil norr om Uppsala med glas, keramik, hemslöjd av diverse slag, loppis, café med mat. Helt enkelt ett bra utflyktsmål. Och om man nu inte vill åka så ståndsmässigt som vi gjorde i detta fantastiska fordon så kan man också cykla från Uppsala.

Den s k Rodden. Vi körde som mest i 110 (tror jag).

Aldrig nånsin har jag åkt i ett sådant fordon. Här gällde att hålla i hatten om man haft någon. Det blåste rejält genom de obefintliga sidorutorna. Det blåste varmt. Det blåste 30 grader varmt, såsom det gjort i Sverige nu i flera veckor. Det gick fort. Det gick mycket fortare än vad i a f jag trodde när jag såg fordonet  - bilen. Det fanns säkerhetsbälten. Det fanns inte trepunktsbälten. Det fanns tvåpunktsmidjebälten. Det tyckte jag var väldigt bra.

Instrumentbrädan som jag såg den från baksätet.

Tack kära Uppsalavänner för ett par trevliga dagar och för upplevelsen med Rodden.

Uppsala har varit min hemstad under ett antal år på universitetet i olika omgångar. Sedan har jag passerat med tåg ett stort antal gånger och nu blev det tåg från Uppsala till Mora. Men fy så otroligt fult de byggt nytt resecentrum/järnvägsstationsbyggnad i Uppsala. En betong-stål-glas-sten-koloss i stålgrått, grått, svart. Allt badade dessutom i obarmhärtigt strålande sol och naturliga skuggor fanns inte. Enstaka stolar, ensamma i sin utsatthet utan möjlighet för individer att föra förtroliga samtal sittande intill varandra. Jag hörde ett radioprogram om något liknande nyligen. Vad var det de kallade den här typen av stolar? Exkluderande arkitektur? Att man försöker få bort vissa icke önskvärda personer ur gatubilden genom att bygga på visst sätt, utsmycka på visst sätt. Att t ex sätta piggar i stolar och bänkar så de inte går att ligga på. Äh, kom visst från ämnet lite här. Nää, hur sjutton har arkitekter och beslutsfattare tänkt egentligen?

I mina ögon fult, ogästvänligt. Den gamla vackra stationsbyggnaden
i gult skymtar där till vänster. Numera restaurang. 

Mora mötte också med strålande sol. Tågresan dit var mer som att resa med pendeltåg. Ett oräkneligt antal stopp från Uppsala. Klart jag hade räknat med att vi skulle stanna i Sala, Avesta, Borlänge, Leksand och Rättvik. Men därutöver blev det också Hedemora, Säter, Insjön, Tällberg och nån mer som jag glömt. Rena geografilektionen över Västmanland och Dalarna.

I Mora mötte jag min kusin Lena från Göteborg. Hennes Toyota Prius (elhybridbil, by the way) tog oss snabbt ut till Sollerön och vår lilla stuga B20 i Sollerö Semesterby. 24 kvadratmeter, toppenutrustad med allt man kan tänka sig behöva för att laga mat och äta. Fyra sängar, fast vi var ju bara två. Myggnäten gjorde att vi kunde ha fönstren öppna dygnet runt. För även på Sollerön höll sig temperaturen mestadels mellan 25 och 30 grader, även om världens åskväder med ett rejält skyfall sänkte temperaturen några grader på tisdagen den 29 juli. Åskan slog faktiskt ner i vår närhet, några av stugorna fick TVapparater utslagna och blev väl utan el ett tag. En man fick åsknedslag i sig själv, men verkade ha klarat det utan men.

Nästan mitt på Sollerön vid Hembygdsgården.

Vilka härliga dagar vi hade! Inga tider att passa, inga män, hundar eller barn att passa. Vi kunde helt enkelt rå oss själva. Vi ägnade oss åt att leta hus. En del var lätta att hitta och behövde knappast ens letas efter. Det var bara att åka dit. Som min pappas barndomshem, min farmors hus som stått tomt i över 40 år förutom sommargäster ibland på 70-80talet. Vi hälsade på farmor varje sommar när jag var barn och tonåring, men vi bodde aldrig i hennes lilla hus. Där var utedass - tre kunde sitta samtidigt, väldigt praktiskt. Vatten att hämta i hink från brunn på gården. Kon Maj-Ros fanns också de första åren jag minns. Jordkällare. Körsbärsträdet fanns kvar - goda körsbär fortfarande.

Farmors hus i Myckelbyn.

Andra hus fick vi titta lite noggrannare efter. Men det här dök ändå upp utan alltför stora ansträngningar. När jag var barn tyckte vi det var väldigt roligt att bo i det här huset eftersom det var (och fortfarande är) rosa. Det var här vi bodde när vi var till farmor. Vi kallade huset för Stoltgården för de släktingar till pappa som ägde det hette stolt. I det här huset fanns då på 60talet en kakelugn. Där brukade vi grilla korv. Även detta hus hade utedass. Man fick gå genom trädgården dit, en trädgård med högt gräs, gamla knotiga äppelträd, brunn med lock, och alldeles kolsvart på sensommarnätterna. Det var lite läskigt då att med ficklampa lysa sig fram till dasset för att slippa hålla sig hela natten. 

Rosa huset - eternitplattor som börjat
bli dåliga. Och förstutrappen borttagen.

Det sista huset var svårare att hitta. Kanske berodde det på att min kära kusin bodde där en sommar i början av 60-talet och hade lite diffusa minnen av hur själva huset såg ut. Mina minnen var lika diffusa - vi var ju då i 8-10-årsåldern. Vissa begrepp hade vi dock klart för oss. T ex att huset skulle ligga i Bengtsarvet och att det var nära hembygdsgården. Att det fanns en trapp på huset där ett antal barn blev fotograferade 1961, en bild som finns i min kusins ägo men som hon lämpligt nog lämnat hemma. Min faster kom också ihåg att det var Holmers som hyrde ut det på 60-talet men att Holmer själv nu var död och hustrun Holmer flyttat till "hemmet" och sålt gården. Faster visste också att huset var "gammalt" och låg bredvid ett nytt. Rött med vita knutar. Toyotan tog oss runt Bengtsarvets alla vägar (de är inte jättemånga och inte jättelånga) ett stort antal gånger, i låg fart, med oss två tanter stirrande ut genom fönstren mot alla de röda husen med vita knutar av mer eller mindre ung eller gammal årsmodell.. Många undrade nog vad vi var för ena egentligen. Äldre damer än vi syntes smyga runt sina buskar och titta misstänktsamt på oss när vi sakta gled förbi. I tre dagar. Så kom min andra kusin, Bosse. Han är några år äldre än sin syster och hade ett klarare minne av hur huset såg ut. Eller så berodde det på att han varit bonde och bott på landet (säkert i en röd stuga med vita knutar, jag vet inte) större delen av sitt liv, men han hittade huset på första rundan som han och hans hustru tog med oss. Vi stannade förstås och han gick ur. Ut kom den nya husägaren, dock från en annan byggnad. Det visade sig att ett yngre par tagit över hela gården för några år sedan och vi var välkomna att titta så mycket vi ville och ta hur mycket kort som helst. De hade sett oss glida omkring i den svarta Toyotan och undrat om vi rekade för framtida skumraskaffärer (ni vet, såna där som lägger en sten framför dörren och kommer tillbaka senare för att se om ägaren flyttat på den, om inte så är kusten klar så att säga). Nu förstod de i a f att vi var helt vanliga tanter (och en gubbe, tillfälligtvis en av dagarna) som bara letade barndomsminnen.

Holmers stuga. Så fin och välhållen! Den var väl värd att leta
 efter i flera dagar.

Nåväl. Det finns ju annat att göra än att leta efter gamla hus. Man kan säga att vi också letade efter utsikter. Det hittade vi många. Både från lite högre höjder och från lägre höjd. Och inte behövde vi leta särskilt mycket heller. Det var bara att följa kartan eller helt enkelt vägskyltarna. 

Vi hittade t ex till Gesundaberget. Vi hittade också linbanan upp. Den åkte vi både upp till toppstugan (fast man fick faktiskt gå en bit nerför för att komma dit från linbanans toppstation) och ner igen. Däruppifrån har man en vidunderlig utsikt över skogar, Siljan och Sollerön. Ett foto kan verkligen inte göra rättvisa åt denna vy.

Siljan och Sollerön från Gesundabergets topp.

Där uppepå berget kunde man äta också. Vi festade på våfflor med tillbehör. De var nästan lika svåra att hitta som Holmers stuga, för kocken alltså - han hade mycket att göra. Men gott var det.

En eftermiddag åkte vi till Åsens fäbodar. Det ligger på fastlandet någon mil söder om Gesunda. Under lång tid ända in på 1940talet hade Sollerön en del av sina fäbodar på Åsen. Fäbodlivet i Dalarna var viktigt för djur och överlevnad. På våren tog man över boskap i båtar till fastlandet och sedan tog vallkullorna korna till fäbodstället där de tillbringade sommaren. Ibland flyttade man ytterligare till en mellanfäbod längre bort och det hände också att man fick ta djuren ända till långfäbodarna ännu längre bort. Och sedan hem till ön till hösten, innan skolorna började. Fäbodarna drygade ut maten för djuren och möjligheten att odla för folket.

Åsens fäbodar ligger också högt. Där var nästan folktomt till skillnad från Gesundaberget.  Även här fanns utsikt mot Siljan. Och så Åsengården  -  en anläggning för boende (50 -60 sängplatser tror jag), konferens, mat, campingplats, dansbana. Pool !!! (Blev lika förvånad som över Rodden). Men allt var stängt och hela anläggningen till salu. Den finns på Swedbanks Fastighetsbyrån såg jag sen. Ca 4,5 miljoner är utgångspriset. I fantasin kan man ju äga en sådan anläggning - men inte i verkligheten.

Åsens fäbodar gav en så lugn och harmonisk stämning efter sig, inte kanske precis Åsengården och den lite malplacerade poolen, men i övrigt. Vi promenerade byvägen. Min kusin Bosse visade sig vara otroligt kunnig på växter, fjärilar och fåglar. Han namngav allt vi såg - fibblor, ängsvädd, åkervädd, brudborste osv. Vi såg de inleasade 22 fåren som hölls där för att beta landskapet. Vi tittade på det gamla mejeriet.

En utsikt som vi också samlade på oss var den från Siljansnäs över Siljan från söder. De bilderna blev dock inte så bra - mest bara skog och jag och Lena som tränar på selfies.  En utsikt från sjönivå över Siljan är dock denna:

Siljan mot söder från bron mellan Gesunda och Sollerön.

Dagarna i Siljansbygden räckte också till för besök vid Nusnäs Dalahästtillverkning och vi träffade också min faster i Gesunda.  Och så utbytte vi nyttig teknisk information angående mobiltelefoner, bilar och facebook. Samt en hel del släktprat. Vi hade helt enkelt en helt fantastiskt trevlig nostalgitripp till Sollerön. Tack kära kusin för din idé förra sommaren och att vi lyckades förverkliga den.

I B20 fanns på väggen dess visdomsord om hur man maler ner gamla kärringar så de blir som nya - kanske något vi får ta till oss.

Ålderstrappan???

Slut för denna gång för er som orkade ända hit.