I tankarnas spår, i minnenas vrår

I mitt fönster

Det  har varit lite tanketorka här i bloggen ett tag. Orsaken är inte brist på tankar, snarare brist på inspiration och tid. Men nu kanske efter en nattlig semla och en kopp te (nä jag är ingen renlevnadsmänniska, har hunnit med ett eller möjligen två glas vin också ikväll, samt gjort en och en halv pudel )  tänkte skriva nåt fyndigt, lite småtokigt eller så om mitt liv men där går jag bet  just nu.

Istället hamnade jag i minnenas vrår igen. Den  här gången berodde det på ett anteckningsblock som dök upp ur tomma intet häromdagen när jag gjorde en av mina röjningar bland diverse papper. Ett sånt där litet i typ halvt A5 - kan det heta A6? -, linjerat med en finstansad rad av hål så att man kan dra av arken vartefter. Och med sista bladet i kartong. Det har tillhört min  man, för han har skrivit sitt namn  på baksidan. Han hade en väldigt konstig handstil, en slags spretig skrivstil som liknade textat. Jag har aldrig sett nåt liknande hos nån annan.

Morgonrodnad häromdagen

Hursomhelst. Det är inte min man som skrivit i blocket, förutom baksidan med namnteckningen då. Det är jag. Ännu känner jag igen min egen handstil, men jag måste erkänna att ibland kan jag inte ens själv tyda vad det står. Det är inte ofta det händer, men vid enstaka tillfällen inträffar detta underliga. Vad kan det bero på, kan man ju undra?

Det här blocket börjar med en sida av jämförelser mellan vad jag upplever och hur jag uppfattar min man. När jag ser vad jag funderade över så förstår jag att det måste vara rätt länge sen jag skrev det. Kanske kring 2010, 2011 eller så. Det handlar om ensamhet, skuld, frustration, allt jag upplevde mig sakna eller inte få, tvivel på vad jag noterade angående min mans beteende och olika symtom på hjärnsjukdom. Tvivlen att jag såg det jag såg, att jag inte tolkade in en massa egna saker i hans beteende, att jag överdrev hans sjukdom.  Och sen det där att "alla säger att jag måste ta hand om mig själv, men det är ju jag som måste agera vad det än handlar om". Och "att mitt agerande just nu är precis tvärtemot hur man rekommenderar att demenssjuka ska bemötas". I slutet av mina funderingar har jag tänkt om framtiden, den där jag nu befinner mig: "när man blivit änka kan man efter en tid få livet att gå vidare, men jag har en man som jag sörjer fast han fortfarande lever."

Sen blir det ett tidshopp i det här blocket. När jag hör saker på radio (som jag har som bakgrundssällskap dagarna i ända, P1 alltså) som jag vill komma ihåg skriver jag ner dem på det som finns närmast. Det jag hört kan vara nästan vad som helst men nu hade jag hört Lena Nyman läsa en  dikt och några rader var nertecknade i blocket. Tur att jag hade skrivit dit författaren också för annars hade jag inte hittat den.  Den här dikten, som jag ikväll läst i sin helhet och hört framföras av en ung kvinna som också hade tonsatt den, talar direkt till tårflödet. Därför ska jag inte återge den här. Den som vill kan själv leta upp den på nätet. Sök på Harriet Löwenhjelm "Ta mig. - Håll mig. - Smek mig sakta". Det var en av hennes sista dikter, Hon levde 1887 - 1918 och dog på ett sanatorium i Småland i lungtuberkulos, som så många andra på den tiden. Jag är ganska obildad på många fronter (förstår inte hur jag fick så pass bra betyg i grundskolan), och kände förstås inte till denna Harriet. Så nu fick  jag läsa på, tur att all kunskap finns ett knapptryck bort ungefär. Undrar om det står något om henne i Nationalencyklopedin? Den har vi i alla band. Mycket kunskap att inhämta där också, tur man  är pensionär. Det finns ju så otroligt mycket att göra som inte är jobb!

96 procent måne över ett grannhus i - 25 grader

Förutom att fastna i gamla anteckningar går det att ägna sig åt himlaskådning. Det är familjens yngre förmåga, numera ung vuxen, egentligen bäst på, åtminstone den teoretiska sidan eftersom hon studerar astronomi. Ja hon kan ju en hel del stjärnor och planeter också, lite  mer faktiskt än Karlavagnen och Orions bälte som är mina paradgrenar när det gäller stjärnornas placering på himlavalvet. Jag kan månen också och ett norrsken kan jag nog känna igen om det kniper. Och nu är det ju snart dags för månförmörkelse och blodmåne samtidigt! Tror jag ska provfotografera i natt för att se var jag ska stå tidiga morgonen på måndag om jag ska lyckas fånga det på bild. Fast jag har inget teleobjektiv så några närbilder blir det inte. Och om det är 25 grader kallt blir det nog ingenting. Eller om det är mulet.....

Ja där fick ni en liten uppdatering från min tankevärld. I den verkliga världen fortsätter röjningen i källaren, i snön, i pudelpälsarna, i dammtussarna, i diskhon, i pappershögarna, i tvättkorgen - ja överallt helt enkelt. Understundom besöker jag min mans grav, han skulle ha fyllt 73 år igår och jag satte rosor på graven och tände ett ljus. Snart tar jag mig inte fram dit. Snön blir djupare och djupare. Jag skottade en liten gång dit häromdagen. Nu har de slutat skotta mellan gravarna, bara huvudgången skottas, så vill man ha det gjort får man göra det själv. Problemet är att det inte finns nånstans att göra av den uppskottade snön, jag vill ju inte lägga den på de andra gravarna. Såna där saker brottas min hjärna med.

Det är mycket mer snö nu. Det här var andra advent.

Midnatt råder inte längre här, vi är snart inne i vargtimmarna. Så nu är det dags att stänga ner för den  här gången. Godnatt, gott folk.