Vatten upp till halsen

Har ni någonsin försökt att dansa twist i en badbassäng med vatten upp till halsen? Eller testat att cykla baklänges utan cykel men med en ca två meter lång och ca 8 cm i diameter plastgrunkeslang mellan benen i den djupa delen av bassängen?  Eller att i den grundare delen av bassängen stå på samma plastgrunkeslang och göra knäböj/hoppa jämfota ( utan att slangen flyger upp ur vattnet som skjuten ur en kanon och ledaren vrålar "på den igen bara!!!")? Eller för den delen att springa  på bassängbotten med vatten upp till halsen?

Allt detta och mer därtill har jag nu tränat på varje söndagkväll i snart ett år. Njae, kanske inte riktigt varje söndagkväll men ganska många. Tillsammans med ett gäng kvinnor i ungefär samma ålder som jag har jag utfört ett stort antal gymnastiska övningar i vatten under ledning av en mycket entusiastisk ledare som stått på bassängkanten och visat rörelserna. Tänk att det ser så enkelt ut, och jag vet ju hur enkelt det är också. På land, i en gympasal med närmaste vatten i duscharna vid omklädningsrummet. Det är en helt annan sak när man har vatten upp till halsen eller så. Simma kan jag, både på rygg och bröstsim, jag törs hoppa i från kanten och svikten om det behövs. Jag är inte rädd för kallsupar, jag är ingen dykare och jag flyter som en kork när jag försöker simma under vatten. Men nu är jag på god väg att bli en vattengymnast. För efter en och en halv termins tragglande med den eländiga plastgrundeslangen har jag äntligen kommit på hur jag ska göra för att faktiskt stå på eländet utan att den skjuter upp ur vattnet hela tiden. Att cykla baklänges är fortfarande svårt, men det beror inte på slangen utan måste ha något med koordinationsförmågan att göra. Andra rörelser är cykla utan slang, runt, runt, runt. Sitta i vattnet (ej på botten) och göra grodrörelser. Alternera mellan magläge och ryggläge typ 500 gånger eller så, benen sen åt sidan istället. Hopp, hopp, hopp. Boxa framåt, neråt, sidledes, bakåt, om igen och om igen. Och så vidare. Jag tror ni förstår, i alla fall om ni nån gång har deltagit i ett gympapass senare än under skolåren.

Det finns andra hjälpmedel för vattengymnastik än plastgrunkeslangar. Vi har t ex hantlar och freesbees. Hantlar skyfflar man vatten med, i undervattensläge (nej, huvudet ovanför ytan i alla övningar). F ö utförs alla rörelser i undervattensläge utom avslappningen på slutet där huvudet hålls över ytan när man med långsamma rörelser vrider och böjer det hit och dit. Men innan dess är det strechning för alla muskler i benen, de som man aldrig annars märker att man har. Då används fötterna mot den tallrikslika freesbeen för att föra den i olika riktningar tryckt mot bassängkanten, benen raka. Ni kan pröva själva så får ni se hur enkelt det är!

Jag har också lagt märke till att förbättringen med slangen kom ungefär samtidigt som jag började använda min nya baddräkt. Det är ett väldigt konstigt samband, jag har ännu inte kommit på hur det kan hänga ihop förutom tidsmässigt, eller möjligen att baddräktens ränder i någon mån påminner om plastgrunkeslangormen. Särskilt den gula och rosa.

Nu ett hopp till något helt annat: just när sommaren gick över i höst var jag i Skottland några dagar. Kanske dyker det upp en reseskildring därifrån här i bloggen såsmåningom, vi får se. I vä
ntan på det så presenterar jag här en bild från den lilla orten Plockton på Skottlands nordvästra kust. Det fanns vatten även där, men tidvattenskillnaderna var påtaglig.

Nu är det ju snart jullov, och jag kommer att vara ledig! Så nu kan jag ta itu med julbaket och skinkan och kanske ställa fram en tomte eller två. Om jag hinner.

Kolsvart.

Det var nästan lite spännande och lätt obehagligt när strömmen plötsligt försvann igår eftermiddag strax före kl 16. Jag insåg snabbt att jag knappt varit med om detta i vuxen ålder någon gång. Visst har det varit strömavbrott många gånger förut men då för det mesta bara i vårt hus pga av att jordfelsbrytaren har gjort sitt jobb och stängt av allt av någon anledning. Då har det ändå varit ljus från gatlyktorna, grannarna har haft ström, bara vi som blivit strömlösa, Men det här gången blev allt svart.  Ja utom datorn då, den var påslagen och gick direkt över på batteridrift. En egendomlig upplevelse att se den lilla rektangulära skärmen lysa lite blåaktigt som den enda ljuskällan på flera mils avstånd. Det stod ju snabbt klart att hela stan så långt jag kunde se åt alla håll var strömlös.

En gång förut har jag varit med om något liknande här i vår lilla stad. Det var en påskafton när vi såg en spännande film på TV på kvällen, en man höll ett vapen mot tinningen på en annan man och man såg hur ett finger långsamt förde avtryckaren allt närmare ett skott. Och precis när skottet gick av slocknade TVn och inte bara den utan även allt annat blev mörkt, inne såväl som ute. Mycket dramatiskt det hela. Dock lyste det längre bort mot stan så det var inte lika mörkt som igår.


När det blir strömavbrott så där oväntat mitt i vardagen så uppstår genast en osäkerhetsfaktor att förhålla sig till, nämligen hur länge skall detta pågå? Är det bara några minuter eller talar vi om flera timmar, kanske dygn? Efter den första överraskande minuten tänkte jag att man får väl ändå utgå från att det här kan ta tid, flera timmar eller mer kanske. Då gäller att hushålla med det man har.  Stängde alltså ner datorn direkt. Sen hittade jag lilla ljusstarka ficklampan och pannlampan, båda batteridrivna, på rätt ställe - dvs i höstolen. Vilken lycka att kunna se vad man gör  helt plötsligt. Även hundarna verkade uppskatta att det blev lite ljusare. Så här i december är det ju redan en del ljus framme så de var inte svåra att hitta, värre var det med tändsticksasken men den dök upp ganska fort. Mobilen var halvladdad så där bestämde jag direkt att den får inte användas. Och så insåg jag att det hade varit bra med en laddstation (eller vad det heter, de där som laddar laddaren utan att sitta i eluttaget, alltså batteridriven).

Lilla batteridrivna radion hittade jag också direkt. Tackar min man som investerat i den för länge sen, och att han alltid varit en person med mycket bra-att-ha-grejer, nu kom i alla fall en av dem till nytta. Hans överlevnadskit har jag dock inte letat efter, men det finns säkert nånstans i källaren bland alla andra prylar. Det är en grej som man har nytta av ute i skogen när det verkligen handlar om överlevnad på riktigt, tror att det finns eldstål (heter det så?) med där som kan användas för att göra upp eld om man saknar tändstickor. Och vattenreningstabletter så man kan använda även smutsigt vatten för sin överlevnad. Fast nog har jag varit ute mycket förr i Norrbottens skogar och fjäll och alltid använt vattnet som funnits i bäckar o sjöar utan att bli sjuk, utan vattenreningstabletter.

Undrar ni vad man behöver en batteridriven radio till när strömmen gått? Ja dels kan den ju bidra till underhållningen om man nu inte kan fixa det själv, men den utgör också en möjliget att få information när man inte längre är uppkopplad på femtielva olika enheter.

Jag hann även börja överväga att leta mig ner i källarens mörker och ta upp Trangiaköket, tror mig kunna hitta det ganska enkelt därnere särskilt när jag har ficklampa att lysa upp mörkret med. Nu hade jag precis ätit när strömmen gick, men om det hade blivit långvarigt så skulle jag haft nytta av Trangian. Alltid hade man väl kunnat koka te-vatten och steka ett ägg o lite pyttipanna eller nåt.

Hundarna var lika förundrade som jag. De åt sin middag under tystnad i stearinljussken från en femarmad kandelaber. Sedan förklarade jag för dem att vi kunde roa oss med gitarrspelning eller nån form av mörkerträning i hallen. Men först skulle vi ut.

Det intressanta (och lätt skrämmande) med det här strömavbrottet var att det var så stort. Större delen av stan lagd i mörker, endast ljus från trafiken lyste upp ibland. Jag förberedde mig på kvällspromenad i totalmörker utomhus, endast upplyst av stjärnor och nymåne. Och med pannlampa. Såg verkligen fram emot den promenaden. Så egendomligt att gå där i mörkret med en ljusstråle från pannan, kanske möta någon annan stackars hundägare utan pannlampa men med hundar.  Och tänk vad bra man skulle kunnat se eventuellt norrsken utan att behöva åka ut i skogen.

Egendomligt var det också med tystnaden som bredde ut sig, eller snarare tvärt slog till, när strömmen gick. Akvariepumpen stannade (jag funderade en stund över hur länge invånarna i akvariet skulle överleva om dess temperatur skulle sjunka mycket under +25 grader och kom fram till att det nog skulle ta ett tag, flera timmar eller mer),  kylskåpets kompressor tystnade, bakgrundssurr försvann, radion knäpptyst, t o m hundarna blev tysta.

En stund hann jag också fundera över om jag borde kasta mig iväg i bilen (där skulle jag förresten få både belysning och fungerande radio) till makens boende och erbjuda mina tjänster, åtminstone för att kunna ta hand om honom. Tänkte att det måste bli fullkomligt kaos på ett särskilt boende med 15 äldre mer eller mindre handikappade fysiskt och/eller mentalt och tvärutan ström mitt i middagsstarten.  Jag gjorde inte det, men hade strömavbrottet blivit längre hade jag nog dragit iväg dit. Det hade ändå fungerat oväntat bra hörde jag av personalen  idag när jag var dit, även om de hade upptäckt en del brister i organisationen.

Nåväl, innan jag hade tänkt alla mina tankar till slut var den här delen av världen plötsligt upplyst igen. radion drog igång, alla adventsstjärnor och ljusstakar i fönstren lyste ikapp med alla utomhusprydnadsbelysningar i alla trädgårdar (min med), gatubelysningen tävlade med den stackars månen och stjärnorna förvisades till ett liv i skymundan igen. Jag packade ner pannlampan o ficklampan i höstolen, ställde undan batteriradion, var glad att jag inte hade letat rätt på Trangiaköket och klädde på mig och hundarna reflexvästarna och så tog vi en kvällspromenad som vanligt.

Häromnatten var det inte strömavbrott, så
dessa ljuspelare bildades i kylan av iskristaller i luften
och med artificiella ljuskällor på marken.

Tåg genom Europa!

Boden 23 maj 2016: en kvinna i sina bästa år tar en taxi till järnvägsstationen för att det regnar. Det regnar mycket, för mycket för att promenera med den nyinköpta ryggsäcken som går att dra på hjul och har en liten extraryggsäck kopplad som en koalabjörn som hänger på sin mammas rygg.  Detta är starten på två veckors äventyr på tåg i västra Europa. Eller äventyr och äventyr, resesällskapet har en kompetent ledare som på ett mycket förtjänstfullt sätt förberett allt som går att förbereda. Kvinnan i sina bästa år behöver egentligen bara hålla reda på sig själv.

Nästa dag anländer de tre resenärerna till kontinenten, dvs Köpenhamn. Känslan är kontinental, de letar ett matställe som ska finnas på slakthusområdet. Det finns där också, precis som tidningsartikeln berättat, men sällskapet är för tidigt ute, de har inte öppnat än. Sällskapet hittar ett annat ställe där en formidabel måltid med vin intages som start på det verkliga äventyret, det som sker i Utlandet. 

Resan fortsätter nästa dag med tåget ner genom Tyskland, tågbyten i Hamburg och Mannheim och   det tyska landskapet med fält och slätter i norr blir alltmer kuperat söderöver, dalar avlöses av berg, tåget går genom tunnlar.  På kvällskvisten blir Tyskland Schweiz och Basel i  "övre vänstra hörnet" av  Schweiz tar emot resenärerna med lätt duggregn men ändå sommarvärme. Dagen därpå skiner solen och Basel visar upp sin bästa sida. I Donau går en liten färja tvärs över vattnet nedanför den vackra katedralen, på det centrala torget lyser Rådhuset upp med sina färger och otroliga tak. 

Två nätter i Basel får räcka. Sällskapet styr kosan mot sydväst, passerar på morgonen gränsen till Frankrike och tågbyte i Mulhouse och Lyon. Här är hårdbevakat av den franska tungt beväpnade polisen som patrullerar järnvägsstationerna i grupper på fem unga män i skottsäkra västar och med k-pistar.  I Sydfrankrike blir det passkontroll ombord på tåget för första gången innan det går in i Spaniens norra delar och så småningom når Barcelona.

Barcelona härbergar sällskapet i flera dygn. Boende på air´b´n´b - en lägenhet i Barcelonas centrala delar. Sagrada Familia, Joan Miro, Barcelonetan, Gaudi, La Rambla. Bussrundtur. Strejk i tunnelbanan. 

Efter Barcelona snabbtåg i 300 km i timmen till Madrid. Det spanska landskapet susar förbi, blir alltmer höglänt men ändå flackt. Madrid Atocha - här finns på järnvägsstationen en tropisk trädgård med palmer o allt möjligt inomhus . Och en fantastisk restaurang - Samarkanda. Resesällskapet beslutar sig för lunch där innan taxi till hotellet vid Plaza del Sol. Den lunchen blir en höjdare bland fint folk. Madrid har många monumentala byggnader, är varmt, folkrikt, poliser finns överallt, jättestor stad, museum, utsiktstorn.

Madrid har en till järnvägsstation, Chamartin.  Därifrån tar sällskapet nattåget till Lissabon efter att ha besett även Madrid från en bussrundtur och insupit folkliv vid Hotell Europa och andra ställen, ätit gott och mycket, druckit vin och flanerat i stor park. 

Lissabon, för två av de tre i sällskapet är det halvlek i tågluffandet. För den tredje är det slutmålet. Lissabon - Alfama! Fadomusik! Branta backar, trånga gränder och trappor, lätt att villa bort sig, läderhantverk, vinho verde, goda bakverk, fantastiskt boende i lägenhet i Alfama. 

Lissabon 5 juni 2016: samma kvinna i sina bästa år kramar tidigt på morgonen om sina resekamrater, tar en taxi från Santa Apolonia till flygplatsen, inte för att det regnar men det är för långt att gå även om det bara är 7 km. Flyget går till Stockholm och sedan vidare norrut. En två veckor lång resa genom Europa är slut. 

MEN: Det här var bara en översikt. Mer kommer en annan dag. Kanske.

Mental förberedelse eller hur ska det här gå?

En plats för mental återhämtning eller förberedelse.
Kagghamra på Södertörn, som jag besökte i somras.

Morgondagen (eller kanske snarare dagen) stundar om några timmar. Dagen när jag ska återuppta min träning. Kroppen ska användas till nåt den inte är van vid. Vattengymnastik. Det har jag inte ägnat mig åt sen urminnes tider. Om det inte räknas som gymnastik när man gräver upp vinbärsbuskar så svetten lackar och jorden ryker, eller sågar ner syrener så kvistarna flyger och kroppen duckar undan fallande stammar. Eller när man pustar uppför backarna på Gruvberget med hundarna en kylig höstdag, eller skottar snö så ryggskottet förtvinar. Och vatten kommer man ju i kontakt med alltsomoftast.  Det kanske till och med kan räknas som vattengymnastik när jag duschar en pudel av den motsträviga modellen, blöt blir jag och röra mig i de mest märkliga vinklar får jag göra. Det blir till att stå på knä vid badkaret eller bryta ryggen när pudeln ska först blötas, sen schamponeras, sedan sköljas ur, impregneras med nåt kufiskt som kallas conditioner  som inte ska sköljas ur och sen handduktorkas. Allt under det att pudeln ålar runt i det ganska stora badkaret, letar efter en chans att lura matten och hoppa ur (det har hänt att väl inschamponerad pudel fått jagas in i badrummet igen).

Vattengymnastik. Hör bara hur vackert det låter. Man kan se framför sig damer (så var det i a f förr) i baddräkt, damer som graciöst rör sig i bassängvattnet till musik och med en ledare som gör alla rörelser utan vatten, däruppe på bassängkanten . Man blir inte svettig. Men jag drar mig till minnes hur fruktansvärt kallt det brukar vara när man kommer från omklädningsrummet och innan man når bassängen, där vattnet inte heller känns jättevarmt från början. Tacka vet jag barnbassängen, den där alla över 5 år (utom min dotter då förstås, hon är om möjligt mer kortvuxen är jag, när hon som 5-åring gick i simskola och de började i den bassängen för att alla bottnade) bottnar överallt och där vattnet är varmt och skönt.

För att kunna delta i vattengymnastik krävs någon form av lämplig klädsel, åtminstone när vattengymnastiken äger rum på ett offentligt badhus under dess ordinarie öppettider.

Jag har således inventerat lådor och skåp på jakt efter baddräkt. Härovan ser ni resultatet. Man kan väl säga att bikinin sorterar ut sig själv inte bara för att kroppen och bikinin inte på länge träffat varandra utan även för att underdelen helt saknar resår upptill. Den rosa, prickiga har också blivit utsorterad. Och det beror främst på att axelbanden är avhuggna på ena sidan. Detta har åstadkommits av en av husets fyrbenta i brist på bättre sysselsättning. Och jag tar inte risken att köra utan axelband. Tänk er när man står där i vattnet och viftar med armarna och trampar vatten med benen (eller hur det nu går till, det är som sagt väldigt längesen jag var med på vattengympa, kanske mer än 20 år sen) och då glider baddräkten neråt, och mer kropp visas upp än som var meningen.  Sedan kommer vi till den helsvarta, den verkar ju OK så här till synes, men den har ett reparerat axelband om jag inte missminner mig och är nog lite uttöjd av nån anledning, samt lite väl urringad. Återstår den tvådelade baddräkten, den i nedre högra hörnet. Här kan jag nog räkna med att underdelen sitter kvar men hur kommer överdelen att bete sig när jag hoppar graciöst upp och ner jämfota från botten av bassängen upp över ytan och ner igen? Då kommer den att liksom flyta upp och bilda nånslags ballong runt min övre kroppshalva, om nu inte jag fyller ut den helt så den sitter som ett smäck förstås. Blir svårt det här, jag hinner inte köpa någon ny.

Ett första vattengymnastikpass ger mig mycket att fundera över märker jag. Och jag har bara tänkt på klädseln! Jag kom just att tänka på vad ledarinnan sa när jag anmälde mig via telefon: du behöver ju bara göra det du känner att du klarar, det tar nog minst tre gånger innan du känner dig hemma med programmet och rörelserna, och du kan alltid fråga efteråt och be mig visa igen om det är något som är oklart!  Ha, tänkte jag då. Man har väl gått i tantgympa i åratal en gång i veckan med massor av rörelser till Magnus Ugglas Fula gubbar (eller vad den nu hette) och en massa annan musik, fast det var före hundarnas tid för sådär nio-tio år sen, eller kanske lite mer.

Sedan är det ju omklädningsrummet och allt vad det innebär. Då blir det till att reta upp sig på tonårstjejerna som inte tar av baddräkten i duschen, småungar som skriker och springer runt, blöta handdukar på golvet och att man aldrig får chans att använda hårtorken. Rika tillfällen för surtanten att agera! Och så gäller det att komma ihåg att ta med hänglås till skåpet. För att inte tala om schampo, balsam, tvål, handduk, kam, salvor av diverse slag och ja, jag vet inte allt! Hur ska detta gå?

En frostig dag i oktober.
Överblommad gullspira.
 

Verksamhetsberättelse 2015. Verksamhetsplan 2016.

Staffansstaken

 

Styrelsen har under verksamhetsåret bestått av ordförande, sekreterare, kassör och verkställande utskott. Då det varit svårt att rekrytera till alla dessa poster har makan/mamman/matten/husägaren/väninnan/arbetstagaren/nypangsjonisten/mm - nedan kallad enbart styrelsen - ensam skött alla dessa poster.
Styrelsen har i vissa frågor konsulterat den yngre generationen, släkten, bästa vännen, bästa vännens make, fler bästa vänner,  arbetskamraterna, föreningslivet, offentliga institutioner och andra.
Till sin hjälp har styrelsen också haft revisorer, dessa har varit desamma som styrelsen.

Styrelsen har under verksamhetsåret haft ett stort antal styrelsemöten under olika former, de flesta ej protokollförda, men en del finns nedtecknat på papper här och där, i dokument i datorn, i bloggen, på Facebook.

Dalarna

Verksamhetsberättelse 2015

Året kan beskrivas med orden uppgångar och nedgångar om vartannat, oavsett vilket område vi betraktar. Styrelsen har dock gjort ett försök att lite mer i detalj beskriva verksamheten.

Familjen:  Den manliga delen började året med en rejäl försämring i sitt tillstånd, men har sedan fortsatt på status quo. Har berikar den kvinnliga delen med att fortfarande med lite hjälp minnas sånger från förr och sjunger gärna med. Den yngre generationen har under året hållit ställningarna inom områdena fysik, matematik och musik, numera i kungliga huvudkommunen. Styrelsen själv har jobbat med diverse olika projekt under året. Dessa beskrivs närmare nedan.

Arbetslivet: Styrelsen sa tack och adjö till den delen av livet i början av september, fr o m 1 november avgick styrelsen officiellt från denna del av verksamheten. Det är i nuläget oklart om styrelsen under någon period framöver kommer att tillfälligt återuppta sådan verksamhet.

Trädgården: Styrelsens verkställande utskott gjorde under september, oktober och november en strålande insats i trädgården. Det ledde till en förnyad trädgård, med flyttade buskar, nytt staket (här togs en utomstående konsult in), utglesade syrener, urtjusig vinterbelysning vilande på en trefot av syrengrenar beklädda med ädelgran, en i matförrådet vilande storkruka med vårlökar som planterats och redan nu börjat spira (här funderar verkställande utskottet på hur man hindrar för tidig blomning i källarmörker och källarkyla). Det offentliga har också arbetat i trädgården, utan att bli konsulterade. Här funderar styrelsen nu över hur man på ett anständigt sätt skäller ut kommunala tjänstemän och hävdar sin rätt till sina egna träd, en traktorförare har redan drabbats av styrelsens behov av att uttrycka sina åsikter mycket tydligt.

Sjön Väsman i Ludvika, liiiite  färgkorrigerad

Släkten: Styrelsen tog semester under en vecka i somras och mötte delar av släkten i Dalarna. Det blev en väldigt trevlig resa som tidigare dokumenterats här, intresserade hänvisas till det dokumentet. I övrigt har släkten också mötts i Stockholmsområdet där även icke-släktingar fått besök av styrelsen, likaså dokumenterat i bloggen.

De fyrbenta: Pudlingarna har fått sitt av verkställande utskottet. De har dock framfört klagomål på att det blivit för lite skog, för mycket koppelpromenader, och konstigt nog saknar de också lydnads/rallylydnadsträningen som ibland förekommit i begränsad omfattning. De tycker dock att pudelträffarna varit bra och efterlyser mer sånt, samt tycker att hundcaféet är OK och kan även tänka sig fler besök i butikerna som säljer hundsaker o hundgodis. Pudlingarna efterlyser också bad-, tork- och klippfri päls, vilket kan bli svårt att ordna.

Kroppen: Styrelsekroppen har fått oregelbundet underhåll, gällande såväl ut- som insida. Matintaget är det inget fel på, men kunde varit mer nyttigt. Kroppen har sannolikt växt under året, men ingen i styrelsen vet med säkerhet. Verksamheten saknar utrustning för att ta reda på det mer exakt. Delar av kroppen har besökt specialister på knän (inget fel), muskler (många knutor), tänder (behov underhåll), psyke (nej, fel, det var styrelsen som jobbade där). Utsidan har fått nya kläder, håret blev viss klippt några gånger.

Psyket: psyket kan inte skiljas från kroppen, men styrelsen konstaterar att psyket fått sitt på olika sätt. Dels genom tidigare femtioprocentigt avlönat arbete med psykiatriska frågor, dels genom aktiviteter i Demensföreningen, genom kontakter med goda vänner, tidigare arbetskamrater, m fl.

Har inget  med texten att  göra.
Bodentravet i baksidesperspektiv.

Ekonomi: Kassören meddelar att den är (troligen) i balans, utgifter och inkomster har funnits och redovisats i internetbanken.

Revisorerna föreslår att styrelsen beviljas ansvarsfrihet för verksamhetsåret.

Verksamhetsplan 2016.

Styrelsens förslag till verksamhet kommande år:
Familjen: Styrelsen avser att fortsätta besöka övriga familjemedlemmar och främja goda kontakter med ömsesidigt utbyte .
Släkten: Styrelsen hoppas på ett fortsatt gott samarbete kring semester mm.
Kroppen, psyket: Goda föresatser, simma kanske? Förbättra matvanorna. Fortsätta prata med familj, vänner o bekanta, delta i föreningslivet.
De fyrbenta: Här har verkställande utskottet tänkt sig en rejäl uppryckning med allt möjligt.
Trädgården: Fortsatt utrensningsarbete, lägga om rabatter och ansa äppelträd.
Huset: Nytt tak? Utbyggd entré?

Valberedningen har under året bestått av styrelsen och föreslår att sittande styrelse får förtroende för ännu ett verksamhetsår. Beviljades av årsmötet.

Vid protokollet: styrelsen.

Styrelsen.