Efterbörd

Några dagar i kungliga huvudkommunen, tillsammans med ett par hundra andra personer. Ett antal timmar i en stor kongresshall med mjuka fåtöljliknande stolar i bänkrader, rymmandes bortåt 500 personer. Ett podium med presidium och plats för  personer som har ett planerat inlägg att framföra, plats också för personer som vill göra ett inlägg i debatten om något, eller framföra något mer personligt om sig själv inför viktiga val.

Start: i dur med sång.

Många åsikter blandas, framförs mer eller mindre tydligt, presidiet - bestående av två synnerligen mötesvana herrar - har stundtals svårt att tygla de ivriga,  de som vill göra sin röst hörd, de som vill framföra sitt budskap, de som ibland inte riktigt hänger med i svängarna. Tekniken krånglar, hjälp tillkallas men det blir ändå inte riktigt bra. Missförstånd. Tillbakahållen ilska. Tillbakahållna tårar. Applåder som avbryts av presidiet. Besvikelse hos vissa, glädje hos andra.

Någon beskriver tillställningen som två dagar av tunga, långa frågor, viktiga beslut, välorganiserat genomfört, fantastisk mat, trevligt mingel.

En annan ser mest bara kaos, motstridiga uppgifter, kotterier, lobbyverksamhet i minglet.

Mellanakt: god mat vid middagen, underhållningen anpassad till deltagarnas ålder, stämningen stiger.

Svåra frågor, personstrider, val.

Några åker därifrån nöjda med fattade beslut, tyngda av det ansvar som åvilar dem i fortsättningen men nyfikna på vad det kommer att innebära, kanske ovetande om vad de gett sig in på.

Andra är missnöjda, funderar på framtiden, besvikna över dåligt underbyggda beslut som ändå fattades, förundrade över att det är så svårt att förmedla budskap.

Avslut :Tårar, inget tack, tomhet. Beslutsamhet, börja med något nytt.

Två tanter törs...

Efter mitt senaste sorgliga inlägg har tiden gått och livet fortsätter för oss som finns kvar. Sommaren närmar sig sitt slut (eller är väl slut för nu är det ju september helt plötsligt) och har som vanligt varit alltför kort. Men en hel del har jag ändå hunnit med och här kommer en resumé över mitt senaste "äventyr".

Två tanter törs ..... vadå? Jo att återuppleva lite av vad en fjällvandring kan innebära.  De gjorde det förra gången som något yngre, kanske inte direkt tanter på den tiden då 1990. Den gången hade de inte ens fyllt 40 år, nu ligger de närmare 70 än 60. Den gången gick turen till Jämtlandsfjällen med Storulvån som start och Sylarna och Blåhammaren som mål, tält, sovsäckar och stormkök var med även om det blev en natt inomhus i Sylarna efter ihållande spöregn en hel dag.  Den här gången blev det Björkliden, stormköket var med men tältet och sovsäckarna var utbytt mot boende i stuga. Sylarna och Blåhammaren byttes mot Silverfallet, Kratersjön och Nuolja/Kåppasvagge via dagsturer.

Oceaner av tid ligger mellan de här två fjällturerna. Tänk vad 28 år kan innebära! Den skrivande tanten fick en ny man, flyttade ett par gånger, tog en examen, fick barn, köpte hus, gifte sig, blev specialist i sitt nya yrke, skaffade den ena hunden efter den andra, fick nya vänner, blev pensionär, blev änka, nånstans däremellan en ny manlig vän, nya uppdrag i föreningslivet och ja - livet lever vidare. Den andra tanten har hållit kontakten med den första genom alla år och ibland har de träffats, med eller utan män, och nu var det dags att äntligen återuppleva det där med fjällvandring igen. Och så bra att det blev just i år - 50 års vänskap att fira!

Torneträsk

Tåget blev starten på resan, liksom förra gången. Då möte i Storulvån, nu gemensam tågupplevelse en halv dag i Norrbotten upp till Björkliden. Upplevelsen fortsatte sedan med uppvärmningsvandring ner längs Råkkasjåkka till Silverfallet och Torneträsk. Allt gick bra. Ingen ramlade, ingen bröt benen, inga skavsår. Bara svett och vackra vyer, forsande och porlande vatten, vågorna slog mot stenarna vid Torneträsk strand och tanterna slogs med de påträngande långvingade flygfäna som inte var myggor och visade sig finnas även uppe på kalfjället nästa dag.

Kratersjön 

Dag två började tanterna med vandring uppför. Målet var att komma upp på högplatån mot Låktatjåkka, vandra en bit på den längs den s k Färdledarleden och sedan vända och gå Sommarleden tillbaka. Vädrets makter ville dock annorlunda. Högplatån behagade ligga insvept i moln och vandrerskorna insåg att utsikten därifrån skulle mest bestå i att beskåda de egna kängorna, stigen och några stenar i närområdet och inte ge någon vacker milsvid fjällutsikt. Därför vände de i branten upp och beslutade att istället besöka Kratersjön. Sagt och gjort. Kratersjön var riktigt tjusig uppifrån betraktad, och vindskyddet där gav precis det, vindskydd vid lunchen. Här visade det sig att stormköket, som tant nummer två så frimodigt packat ner tillsammans med en liter Tenol (den nya tidens bränsle för stormkök), trilskades. Vatten skulle kokas till lunchsoppan. Men hur får man upp brännaren när locket kärvat fast för att det inte varit använt de senaste tio åren? Man vrider med sina svaga händer, gamla och trötta som de är utan kraft, man svär, man byter hand, man bänder. Inget hjälper. Men så ett slag med gaffeln och vips, Sesam Öppna Dig, locket lossnar och den söndervittrade gummipackningen ramlar ur, vatten kokas och lunchen räddades.

Vid Kratersjön

Kvanne

Fjällvandring kräver alltså utrustning. Den andra tanten hade en modern utrustning med dagsturssäck av softpack-modell, välsittande vandrarkängor och för ändamålet passande vandringsbyxor. Den här tanten hade skakat fram sin ryggsäck (med stålrörsram) med plats för en veckolång tur och Graningekängorna, allt inköpt någon gång på 1970-talet och flitigt använt fast inte de senaste 28 åren. Typ. Detta toppades med ett par nyinköpta tunnare brallor med förstärkningar här och där, anpassade för friluftsliv, 400 kr på rea. Fick vikas upp två gånger för att passa tantens inte alltför långa ben, en kortare modell hade inneburit behov av snabbantning 10 kg över buk och bak inom loppet av ett dygn. Det var lättare att vika upp benen, inte sy upp, det hanns inte med.

Den tredje dagen blev det sovmorgon för att passa ihop med bussen till Abisko. Många andra hade tänkt samma sak men det var inte så många som steg av i Abisko.  En uppförslutning i några hundra meter och där var den: linbanan upp på Nuolja. Tanterna fick hjälp av linbaneskötaren att parkera i linbanesitsen. Linbaneskötaren försäkrade också att ryggsäcken med stålrörsram skulle ligga säkert i en egen liftkorg hela vägen upp. Det gjorde den också. Efter kaffe och te i restaurangen vid linbanetoppen anträdde de två damerna, eller tanterna om man så vill, den tredje dagens fjälltur.

En av fotograferna i denna berättelse

Nuolja reste sig pampigt något till höger, dvs norr, om tanternas tänkta vandringssträcka. Den gick längs en markerad led på skrå så sakteliga uppför mot ett pass på ca 1050 m ö h. Åt andra hållet, i ostsydostlig riktning, låg långt bort den magnifika Lapporten. Det visade sig att de två tanterna, tillika ungdomsvännerna, båda hade tillbringat nån tältnatt i Lapporten nån gång under förra seklet, båda hade kommit in i Lapporten "bakifrån". Ett märkligt sammanträffande. Lika märkligt, nästan, som  den gången de möttes på en stig långt in i Padjelanta vid Staloluokta efter att inte ha setts på flera år. Underliga äro ödets vägar.

Kåppasvagge

Bloggerskan

Nåväl. De två ungdomsvännerna, nu lite till åren komna, vandrade frejdigt upp i passet och såg på håll andra vandrare som besteg Nuoljas topp, eller försvann i full fart som stengetter över fjället, med lätta steg i snabbt tempo. På andra sidan passet bredde dalgången Kåppasvagge med bäcken/vattendraget Kåppasjåkka ut sig. Tanterna började en lång nerförsvandring mot den på kartan markerade sommarbron som skulle ta dem  över den strida jokken. Men först blev det lunch med vacker utsikt över fjällsidor och vattendrag, växtligheten och nån fågel som hördes i fjärran, lite regn kom också. Inga människor syntes längre till. Jo förresten, långt därborta, på andra sidan jokken vid stugan (mer i utseende av en jordkåta när den besågs lite närmare) som på kartan betecknades som låst, gick en person som snart försvann ur synfältet.

Kåppasvagge och Kåppasjokka.
Nånstans därnere är sommarbron.

Utförslöpan blev allt brantare ju närmare de två kom jokken och ju längre ner de kom. Det blev på gränsen till klättring, och stödet av en vandringsstav var bra att ha. Till slut fanns den där iallafall, sommarbron. En modern historia i nåt lättmetallmaterial. Verkade stadig. Men krävde en viss ansats för att komma upp på, sen rakt över och så -------- den första tanten tvekade, gjorde en avancerad inre beräkning av sin egen förmåga, sin benlängd, sin motivation, sin styrka, kollade var foten skulle placeras vid landningsplatsen, kastade över staven, tvekade, tog mental sats och genomförde det mer än en meter långa hoppet som krävdes för att nå fast mark. Tant nummer två i kön kom fram till avgrundsgapet, tog en snabb överblick, tänkte att om tant nummer ett hade klarat det så borde även tant nummer två klara det, kastade över staven, gjorde troligen samma inre överväganden som tant nummer ett, tvekade i tio sekunder och tänkte sen att det går inte att tveka och så HOPP! Båda tanterna hade därmed klarat ett hopp jämförbart med det Ronja Rövardotter och Birk gjorde över Helvetesgapet. De pustade en stund och samlade ihop den mentala styrkan igen, drack vatten, tog ett kex och trängde sig sen igenom ett videsnår icke-av-denna-världen-i-storlek och längd. Plötsligt befann de sig sedan i nedre delen av liftsystemet i Björkliden, men än var strapatserna inte slut. Den på kartan välmarkerade leden var i verkligheten inte markerad alls, men det var ju inte alltför svårt att hitta till Hotellet vars flaggor fladdrade i vinden väl synliga på långt avstånd. Problemet var att hitta nästa bro, den över Rakkasjåkka nånstans uppe vid hotellbackens topp, eftersom även denna bäck var i stridaste laget för vad. Så småningom dök dock markeringen på träden upp och den här bron var som en dans att ta sig över. Sen uppskattade tanterna att de bokat en stuga med bastu, det behövdes efter de sista timmarnas vandring med brohopp och videsnår. Den middag de blev bjudna på i hotellrestaurangen blev en behaglig avslutning på dagen.

Helvetesgapet

Vad gör man inte för att fira 50 års vänskap?

Tack min bästa vän från gymnasiet för de här dagarna i Björkliden

Väntan är slut

I skuggan nånstans mellan Jerry Williams, Winnie Mandela och Lill-Babs dog min man. Lill-Babs fick 20 min i kvällens Aktuellt som första inslag. Min man fick nästan all min tid sista veckan i  mars.

Döden är inte vacker, den kom inte stillsamt. Den kom inte heller  oväntat för jag (och hans barn) bestämde att inte ge honom mer mat eller dryck när han inte längre kunde svälja det han tog in i munnen. Allt kom bara ut igen. Det är svårt att leva någon längre tid utan mat och dryck. Min man klarade det i tre dygn. Det är så vid demenssjukdomar - vi anhöriga ställs inför frågan "ska vi skicka till sjukhus?" (när det t ex inte längre går att behandla en infektion med läkemedel som tillförs via munnen), eller "ska vi fortsätta erbjuda mat och dryck?" (när det är uppenbart att det inte går att tillföra det den vanliga vägen genom munnen). Jag svarade nej på båda frågorna. Min man kunde själv inte förstå frågorna, än mindre ta ställning till dem, han hade för längesedan slutat prata. Han tillfrågades aldrig. Han var också väldigt trött sista veckorna och sista dygnet som han drack något lyckades han med stora insatser från personal och mig dricka kanske några matskedar vätska serverat i teskedsomgångar. Tycker ni det verkar omänskligt att besluta som jag gjorde? Alternativet hade varit att rycka upp honom från en känd miljö, med kända röster och ansikten till en larmande akutmiljö på sjukhus med slangar, provtagning, undersökningar, rörigt runtikring och sannolikt utan någon större vinst i tid. Frisk från den långt gångna demenssjukdomen hade ingen kunnat göra honom.

Döden kom efter tre dygn i halvdvala. Han fick läkemedel hela denna tid i injektionsform. Det gjorde honom smärtfri (hoppas jag) och utan ångest samt sovande. Andningen var rosslande, men plötsligt, efter ett par dygn, upphörde rosslandet. Sedan blev andningen allt ytligare, stundtals knappt hörbar, alltfler och djupare suckar och liknande andningsljud tills de upphörde helt kl 3.22 natten mot långfredagen.

Under den här tiden var vi där allihop, jag och hans fyra barn och äldsta barnbarnet. Inte alla samtidigt hela tiden, men ändå många timmar allihop tillsammans. Vi skrattade, pratade, åt, berättade minnen (kommer ni ihåg när pappa...), sjöng, var ledsna, allvarliga, tittade på bilder, spelade musik och väntade.

Nu har vi väntat färdigt. Livet för oss som är kvar börjar återvända. De yngre har påsklov och åker skidor eller hittar på nåt annat, jag sorterar papper och letar rätt på de viktigaste, de som behövs inför deklaration, begravning, bouppteckning, arvsskifte.Vi funderar över musik, minnesord och mat. Fika - självskrivet på minnesstunden efter en som satte fikat högst på agendan i alla sammanhang.

Min man finns inte längre, snart är inte heller hans saker kvar.

Ester Williams, släng dig i väggen!

Tänk er en badmössa i de här färgerna

 - Å så tar vi i liiite mer, liite snabbare och ta ut rörelserna!  Glöm inte att andas (inte under vattnet, drunkna inte, nej du behöver inte dyka)!
- Trampa vatten, fortsätt! Trampa! Ta med armarna och trampa med dem också! Situps, benen upp, ska kännas i magen!
- Hantlarna! Freesbeen! Skumplastormen!
- Jenka!
- Magdödaren! Nu gör vi en loop, en till, gör den genom att springa flytande i vattnet, å sträck utåt framåt och sen bakåt, spring loopen framåt och bakåt, sträck ut ordentligt, fortsätt. Ja det ska kännas i magen. Nu kör vi åt sidan, sträck ut åt vänster och sen åt höger. KOM IGEN, fortsätt, än är det inte slut!
- Kom fram till kanten! Ta tag i kanten och spring uppför väggen och ner till botten, igen och igen, spreta med benen åt sidorna, jaaa lite bredare och nu kör vi snabbare fast kortare. Kom Igen! Å sträck ut benen bakåt och pendla upp och ner med dem, större rörelser! Snabbare! Snabbare! Ja håll ut!
-Cykla! Ja med plastormen mellan benen. Ta i! Kom igen, fortare kan ni! Å så cyklar vi baklänges (va, kan du inte lilla vän - står du alldeles still? På´t igen ba´!)
------

Från vår baksida. Rödvinbärsbusken i förgrunden,.

Efter vattengympa nästan varje söndag i fyra terminer funderar jag på att skaffa en sån där snygg badmössa i nåt gummiliknande material, kanske är det plast(?), som smiter åt ordentligt runt huvudet och gärna är översållad med blommor i samma material. Kanske rosa, eller babyblå, med blommor i avvikande färg. Sen skulle jag kunna konkurrera med Ester Williams och bli en graciös undervattensartist tillsammans med de andra damerna i vattengympan. Herrarna lyser ännu så länge  med sin frånvaro.

------

Huset och snön, -20 grader.

Vatten fast i frusen form har jag närkontakt med i stort sett varje dag den här vintern. Det snöar, och snöar och snöar och snöar. Sen är det kallt, kallare och ännu kallare. Jag skottar och skottar och skottar mer och ännu mer. Vi fryser lite lätt utomhus och de fyrbenta skuttar på tre ben när vi är ute. Jag funderar varje dag på om det är dags att skotta garagetaket eller inte. Häromdagen bestämde jag mig för att befria äppelträden från lite snö. Det var svårt - jag tog en lång snöraka och fastnade i stort sett omedelbart med den. Lite som med sågen häromåret när jag skulle såga av en gren. Men vackert är det med all snö.

Inbäddad i snö. 

Undrar ni över cliffhangern? Ja det är inte så mycket att skryta om men som en del har sett i lokalpressen (jag kan numer presentera mig som känd från massmedia) är jag numera uppgraderad till förbundsstyrelseledamot. Vilket förbund? Det får ni räkna ut själva. Det är inte i simhopparförbundet kan jag avslöja. Inte undervattensimmarna eller snöskottarna heller.

Snöberget brer ut sig där på toppen vid "vägskälet".

Lev väl till nästa gång. Det är spridda skurar i den här bloggen numera, ingen vet när jag återkommer nästa gång. Men jag kan ge er en ny cliffhanger - framöver kommer jag att pröva på ännu en ny gren i mitt liv.Återkommer.