Denna dagen - ett liv.

Eller den här dagen blev bara lite för mycket. Eller tanten har blivit för gammal. Eller nåt.

Jag tyckte jag hade gjort en någorlunda hållbar planering, visserligen kanske lite tung fysiskt (maken i rullstol är ingen lättviktare även om han heller inte är en tungviktare direkt) men i övrigt tänkte jag nog att det här går bra.

Maken är ju inte så transportabel på egen hand längre utan behöver assistans. Och vem är bättre skickad för sådant än hustrun? Så när tandhygienisten kallade till en eftermiddagstid i grannkommunen tänkte jag att det blir en lagom utflykt för oss två med bil. Så kan man fika efteråt - när tänderna är nyfixade och fina. Rullstol är ett nödvändigt tillbehör för att klara sådana resor nuförtiden. Men med handikapptillstånd för parkeringen och en stor Volvo V70 är det ju bara att kasta in rullstolen bak och maken fram.

Så hörde Norra Europas Modernaste Sjukhus av sig och tyckte att maken kunde göra en avstickare dit före. På förmiddagen. Ja, tänkte jag, det fixar vi nog. Det blir ju rätt många timmar mellan. Maken brukar gilla att åka till sjukhuset och kanske känna igen någon f d arbetskamrat och beskåda nybyggnationen av patienthotell. Och Volvon klarar ju det med. Med handikapptillståndet kan vi ju t o m parkera nära entrén.

Det här var inte idag. Men snart
kanske vi kan vara på träsket igen.

Och vad händer? Den sabla Volvon studsade för hårt i kommunens hårdspårade vintervägar och började häromdagen protestera ljudligt så fort man ville svänga höger eller möjligen bromsa. För sent inpå att beställa sjuktransport, och sjuktransport från sjukhuset till tandläkaren får man nog inte,  och färdtjänst får man inte ta till sjukresor. Och färdtjänst till annan kommun är en komplicerad historia som man inte löser sent en söndagkväll. Så det blev en hyrbil, en Volvo V50 diesel. Med sprucken framruta.

I morse flög jag tidigt ur sängen. Bara för att inte göra min dag för enkel hade jag städfirman här på morgonen också. Blev mycket logistik där. Iväg med V50n till Nordiska bil och V70n fick tonåringen köra dit. In där för att stämma upp vår klagolåt - V70n blev förstås kvar. Tonåringen som lämpligt nog hade med pudlingarna prommade hem med dem. Modern tillika hustrun tillika assistenten hämtade så maken på hans boende. Där stod två pigga damer till tjänst med en hel del hjälp, vi var lite sena. Iväg till det stora sjukhuset där de närmast parkeringsplatserna förstås hade behövts av någon annan. 3 min före utsatt klockslag ångade vi in på mottagningen. Ett snabbt läkarbesök på 7 min, fylla i en massa papper, ut igen. Centralhallen. Lunchmaten börjar serveras kl 11, men grillen var öppen. Grillkorv och pommes kl 10.45 en måndag - inte varje decennium man ägnar sig åt den kulinariska upplevelsen så tidigt en måndag förmiddag. På med alla kläder (-15 ute), ut till bilen , in med rullstolen som exakt fick plats i V50s bagageutrymme, och maken trycktes in i passagerarsätet. Iväg igen. Jag hade inte ens tid att oroa mig för den irriterande egenheten att denna bil låser sina dörrar automatiskt när hastigheten överstiger 7 km/tim. Inte bra för en klaustrofobiker. Och så in till Luleå, gick förstås inte att parkera närmast tandläkaren utan jag fick uppbåda mina fysiska krafter och frakta maken i rullstolen uppför en rätt brant backe. Det gick lättare åt andra hållet kan jag säga. Hej och hå. Lite vila medan maken sanerade munhålan. Iväg igen, nu mot makens boende. Han var rätt trött vid det här laget efter alla i-och-urlastningar och hade då förmånen att sova på väg hem, vilket jag inte gjorde. Drygt sex timmar efter start var han åter på sitt boende. Det blev en snabb avdumpning kan man säga för hemma väntade 2 kissnödiga pudlingar. Och så med andan i halsen och efter att ha fiskat upp tonåringen när hon klev av bussen for vi för att hämta V70n, där gick ett par tusen, och lämna tillbaka V50n.

Nu är jag trött. Nästa gång gör jag en annan planering. En klokare. Färre inslag. Inga bilbyten. Sjukresor. Fika lugnt och stilla. Hundvakt.

2014 - blir det ett gott nytt år?

Det här året började inte som de senaste dryga 20 åren börjat. De har börjat med att jag och min man önskat varandra Gott Nytt År, ibland bara vi men för det allra mesta i vänners sällskap. Det här året skålade jag med vännerna, min man var med tidigare på kvällen men hans sjukdom gör honom numera för trött för att orka mer än ett par timmar.

Men dessa få dagar detta nya år har ändå gett mig något nytt - redan. Bådar gott för framtiden, åtminstone på vänskapsplanet. Jag är inte världens mest föreningsaktiva människa men känner att jag vill engagera mig mer i demensfrågor av olika slag utifrån min mans sjukdom. Det har lett till att jag snurrat runt lite på nätet och hittat information om allt möjligt här och där. Så jag har gått med i Demensförbundet, men det finns ingen lokalförening här där vi bor, kanske jag kan vara med och få igång någon form av verksamhet.

Via Demensförbundets facebooksida  upptäckte jag nyligen bloggen "Lewybody har flyttat in" och fick därmed en ny FB-vän. Det känns roligt (eller hur man nu ska uttrycka det) att hitta någon som är i liknande situation som man själv, även om alla är olika. Annars är det nästan bara anhöriga som har äldre förälder med demenssjukdom, eller de som har en make eller maka med demenssjukdom är själva pensionärer och har utflyttade vuxna barn. Det blir liksom annorlunda när man själv är i fullt yrkesliv och har tonårsbarn hemma (visserligen är hon nu 18 år, men hela hennes högstadietid har präglats av att hennes far blivit allt sjukare).

Ikväll stötte jag på en gammal bekant mellan hyllorna på ICA. Vi har inte setts på många år men nu återupptar vi förhoppningsvis bekantskapen, trots att vi båda har gjort nya tråkiga livserfarenheter sedan sist vi sågs - eller kanske just därför.

Så har jag ju mina två pudlar - pudleriet kan ta all tid om man vill!

Och som pricken över i fick jag ett mail från min kusin, vi planerar att ses i sommar igen.


Kanske blir det ändå ett bra år - 2014?

Återuppstått

Dags för att komma igen i bloggosfären då. Efter mycken tvekan har jag nu installerat Google Chrome och allt känns väldigt konstigt och inget känner man igen. Så nu gör jag ett nytt försök att blogga, eftersom jag nu har en annan webläsare och det har inte funkat med blogger och internet explorer.. Förra gången kom jag inte längre än till rubriken.

Något konstigt är det här också. Precis all text (nästan) stryks under med röda streck. Säkert har jag någon felinställning i språket. 

Strandpromenaden i Costa Meloneras.
Och ja, i förgrunden tonåringen som ju faktiskt skymmer själva  promenaden..

Hösten har varit lång och äntligen har det blivit lite ljusare sedan det snöat större delen av senaste veckan. Och nu kryper temperaturen neråt också, stjärnklart och minus 6 grader. 

Några minusgrader hade vi dock inte på Gran Canaria där jag och tonåringen slappade oss igenom höstlovet förra veckan. Det mest påfrestande vi gjorde var väl att shoppa loss en dag i det lokala shoppingcentret, att ta lokalbussen till Las Palmas en dag för att besöka teknik- och vetenskapsmuseet Museo Elder. En heldagsutflykt, lite överreklamerat museum i broschyren på hotellet. Men vi fick ju se något annat än poolen, åka spansk lokalbuss i 1,5 x 2 timmar och  se de två busstationerna i Las Palmas, förutom muséet då. Behållningen där var väl annars en 3D-film om mumier - väldigt intressant och välgjord.

I en av hotellet exotiska innergårdar hittade vi denna lilla
sköldpaddsdamm. 

Museo Elder. Tonåring och moder avbildade av värmekamera

En som verkligen kunde koppla av var denna hotellkatt.
Den tog snabbt tillfället i akt och lade beslag på tonåringens
knä när hon satt sig tillrätta för att måla. 

På återseende. Om detta nu funkar.

Ditten och datten

Ett mycket blandat inlägg. Till att börja med: fungerar det överhuvudtaget att skriva här? Det är något fel med bloggen. Jag har hittat en omväg för att kunna göra annat än skriva rubriken på inlägget , får se hur långt det funkar.

FACEBOOK: ett tillhåll där man kan tillbringa mycket tid. Särskilt om man som jag har en dator som är tämligen gammal, seg, tuggar på om det är mycket bilder - det tar på tålamodet om man säger så. Den är nog lite som jag när jag tänker efter. Borde skaffa en ny. Åter till FB. Ibland blir jag så trött på att alla är så positiva, glada och gör så roliga saker hela tiden. Ja ibland skiner väl igenom lite mer tråkiga händelser, men det mesta är välpolerat, i a f  bland mina"vänner" på FB. Och vilka är då mina vänner? De allra flesta har jag träffat i verkliga livet, några få är endast vänner från cyberspace - ni vet vilka ni är om ni råkar läsa det här. Men konstigt nog så känns ni kära internetvänner ändå väldigt bekanta, som att vi verkligen har träffats IRL. Det är egentligen ganska konstigt.

ÄLDREVÅRDEN: den har jag fått mer personlig insikt i än jag egentligen skulle vilja senaste halvåret. Personalen gör nog så gott de kan, men nog skulle man önska en bättre fungerande vård på de särskilda boendena med mer tid för dem som bor där, tid att samtala, att göra något annat än den praktiska, fysiska omvårdnaden. TV-programmet "Sveriges bästa äldreboende" som går på torsdagar just nu speglar verkligheten på ett väldigt bra sätt - tråkigt bara att det är precis så som verkligheten är för väldigt många äldre och personer med särskila behov idag.

SOMMAREN BLEV HÖST: trädgården har överlevt ännu en sommar med minimalt underhåll. Gräsmattan har blivit klippt till nöds några gånger, hammocken fick nya dynor och nytt tak - det var ett lyft! Nå´n av de fåtaliga rabatterna blev rensad ett par gånger och fick några färgklickar av sommarplantor som komplement till de tåligaste av perennerna. Trädgårdens baksida är bortglömd denna sommar. Svarta vinbären, de röda dito och rabarbern är lämnade åt sitt öde. De fåtal hallonen är dock uppätna. Krusbärsbusken dignar under tyngden av de bortglömda krusbären, samtidigt som den kämpar med kvickroten och vilsegångna hallonplantor om utrymmet. Komposten lever ett eget liv och störs föga av husets ägare. Gladast är nog igelkottarna, om de har hittat hit finns för dem ett överflöd av trevliga platser att bo på innanför vår tomtgräns. Tomtens nordöstra hörn har återigen mer antagit utseendet av hallon-hägg-diverse-snår, där man inte ser marken för allt som växer i en enda röra med staketet och den vita nyponrosen som avgränsning mot cykelvägen, och åt andra hållet bildar den mastodontlika komposten utkanten. Och bakom alltihop tynar kommunens nästan osynliga hagtornshäck bort. Och bilen tronar nytvättad på framsidan som en stor röd plåtlåda. Bäst av allt är ändå att fem av tolv fönster är tvättade.

MESTA AKTIVITET: denna sommaren har jag fikat mig igenom vår lilla stads alla ställen där de serverar kaffe med fikabröd och plats att sitta ner. På de flesta ställen har jag varit mer än en gång. Fikandet har sträckt sig även till grannkommunen några gånger och även till att själv servera kaffet ur termos att dricka ur kåsa. Café Tingshuset, Opalen, Hanssons, Havremagasinet, Ruter Retro Café, Norrigården - överallt har vi varit. Och Evas Konstiga Kafé, Café Fägnan, Hamnmagasinet, Trend Café i grannkommunen. Trädgården, Gruvberget, hängbron, båtplatsen i Granudden, Storforsen. You name it- och vi har varit där! Min man älskar att fika - och fikar gärna mer än en gång i timmen! Idag bjöd vi in vår äldre granne till kaffe i trädgården, han tackade omedelbart ja och sedan pratade vi om gamla tider en stund medan solen sken, hundarna höll sig någorlunda väluppfostrade, allt kaffebröd (från frysen på Coop) försvann och kaffet tog slut.

MEST FÖRTRET: tjänstemobilen behagade bada i regnvattenpölen i min ficka. Därefter startade den aldrig mer. Fort som ögat fick jag en ny av min givmilda arbetsgivare landstinget - de tycker jag måste vara anträffbar när jag är i tjänst. Nu är jag stolt förvaltare av en Nokia Lumia 620, trodde jag gillade Nokia ända tills jag höll den här i handen. Min privata inköpt 2001 är en Nokia. Ni kan ju lätt räkna ut att likheten slutar vid namnet. Min gamla Nokia fungerar faktiskt fortfarande. Okej då, ljudet när det ringer har gett upp, så man måste ju SE att det ringer - men so what? Och knapparna funkar inte alltid - har väl spelat spelet Snake för många gånger. Men ändå. Den här nya är ju någon slags smartphone. Så smart så det överstiger en 61-årig tants förstånd. Saknar nästan landstingets förra - Sony Ericson med knappsats. Men nu ska man svepa fram det man vill ha gjort. Och man hoppar hit och dit och inget fattar man, mer än att det går att göra nästan vad som helst med den här mobilen. Det kräver bara lite inlärning. Den går t o m att ringa med. Det har jag förstått, prövat och fått bekräftat att det funkar. Går att ringa till också. Tjänsteärende. Och privat. Har prövat båda. Man kan också SMSa, eller messa som jag har hört att de yngre och mer kunniga säger. Problemet är bara att när man kommit fram till bokstäverna i telefonens smsfunktion så ska man ju också skriva dem. Då sitter man där med ett mikroskopiskt tangentbord i telefonen. Man ska ha fingrar smala som det tunnaste sugrör för att kunna pricka rätt, glöm tanken på att använda den fingersättning som man använt i hela livet på ett vanligt tangentbord, som det jag skriver på nu. Det går ju nästan fort, jag KAN faktiskt skriva med alla fingrar, fast inte siffrorna. En Hermodskurs för hemstudier sommaren 1967 sitter fortfarande som smäck, trots att jag inte skickade in ett enda kursbrev. Gjorde i a f hela kursen och hade ett hemmagjort "tak", tillverkat av en kartong, över tangentbordet för att inte se på tangenterna. Men nu på ett mikroskopiskt mobiltelefontangetbord har man ingen nytta av qwerty-kunskaperna, de sitter mest ivägen. Tacka vet jag en rejäl knappsats med abc, def, ghi osv. Då känner man sig hemma.

Nä jag spårade visst ur. Från Nokia till Sony Ericson till Nokia. Mest irriterande är att jag ännu inte klurat ut hur jag ska skicka bilder från telefonen till datorn. Å andra sidan går det ju att skicka direkt till FB. Ni kan se mina bilder där. Ock förresten tror jag datorn håller på att säcka ihop också.

Och några bilder blir det inte, för nu går det inte att överföra bilder från datorn till bloggen heller. Kanske det inte går att spara det här heller. Jo, det verkar funka.  Tjingeling, tills inspirationen infinner sig nästa gång.

Inspirerande semester

Semester del två är påbörjad för en vecka sedan. Del ett kom direkt efter midsommar. Då ägnade jag mig åt att fortsätta mitt sisyfosarbete i källaren. Nu är det gillestugan som fått en ansiktslyftning. Eller rättare sagt - gillestugan är återfunnen under allt som jag röjt bort. Lite finns kvar att röja, man ska inte ha för bråttom med gammalt skräp. Bråttom hade jag dock med spindelväv, döda myror och andra kryp, så pass bråttom att ett innerfönster hamnade i mina händer när jag lyckades rädda det från att kraschlanda på golvet.

Semester del ett innebar också en del trädgårdsarbete, umgänge med makens barn och barnbarn  och annat.

Efter ett inhopp på det stora sjukhuset i grannkommunen under en vecka vidtog sedan semester del två. Det blev en rivstart för kroppen utan dess like. Köpte en ny häcksax, modell större.  Terroriserade sedan grannarna en lördagkväll genom att kapa häcken till halva dess tidigare höjd. Plötsligt kunde man se grannarnas hus tvärsöver gatan. Och dessbättre kan jag nu  också se gatan när jag backar ut Volvon från tomten. Det glädjer även den övningskörande tonåringen. Dagen efter kapade jag också häckens sidor och som pricken över i räfsade jag allt nästa dag. Sex plastsäckar med grenar väntar nu på transport till avfallsstationen. Sedan toppade jag allt kroppsarbete med dammsugning, golvtorkning osv i halva källaren (den framkomliga delen). Och nu säger min rygg att den inte gillar kroppsarbete.



Lunch med Storforsen som bakgrund.





Kusin och make i samspråk vid forsen.



Det är bra med sommar och semester. Man, dvs jag, får saker gjorda som annars bara väntar och väntar. Nu var det så att min kära kusin skulle komma på besök. Det krävdes alltså PLATS, och inte ens för kusiner kan man visa upp ett hem i totalt förfall, därför allt detta arbete. Vi fick några väldigt trevliga dagar. Mycket prat, skratt och och koll på stamtavlan, nej jag menar släktforskningen. Jättekul! Och så tog vi med maken på utflykt till Storforsen. Där blev det i det närmaste kollission med alla som skulle uppleva Diggilo samma kväll, vilket jag helt hade missat.



Trädgårdsrunda i närområdet.





När ska jag få guldfiskari min damm?



Semestern fortsätter. Idag i trädgårdsanda av annat slag. Jag har tillsammans med min kompis cyklat runt i närområdet och kollat på Öppen trädgård. Också det jättekul! Fyra trädgårdar av helt olika slag, så mycket inspiration man fått! Nu är det bara att gräva dammar så vattnet stänker, så frön och gjuta betongfat, grusa gräsmattan och stenlägga resten, ha någon liten grön plätt kvar samt odla massor med prunkande rosor, liljor, okända vallmosorter, vajande gräs, vackra buskar och kanske ett litet potatisland i ett hörn. Tror jag måste gå i förtida pension snarast möjligt, här finns så mycket att göra!



Japaninspirerad?



Har ni nånsin förut sett grönlilja? Det hade inte vi!
(Det är de smala ljusgröna i mitten.)



Vad händer?

Det är ljust, stilla och lite trolskt i sommarnatten utanför fönstret. Flera veckor har gått sedan kommunen slutade tända gatubelysningen nattetid. Och inte långt härifrån, i skogen  på andra sidan träsket, har polisbilar cirkulerat i skogen, polishelikoptrar i luften, avspärrningar har satts upp och tagits bort, man har genomsökt området, finkammat i sökandet efter den försvunna kvinnan. Folket förfasas, skvallrar och många tror sig veta både det ena och det andra. Nu väntar vi på svaret. Har rätt person gripits?

För många år sedan tog vi en cykeltur i skogen där på andra sidan träsket. Målet var ett av forten som det vimlar av härikring. Kaffe och fikabröd i cykelkorgen, den då ganska lilla dottern i barnsadeln på pakethållaren. Eller var det kanske bilen vi tog? Hursomhelst: utflykten blev fin, vädret var vackert och fortet stod där som ett monument över kalla kriget. Många andra än vi har varit där, de flesta i avsikt att njuta av naturen, träna med hunden, springa in joggingskorna, köra järnet på första moppen. Nu är platsen märkt på något sätt, annorlunda, inte samma skog längre.

Och där i Stockholmsförorterna brinner bilar, skolor och affärer, stenar kastas mot räddningsfordon och polisbilar. Natt efter natt. I förorter där en del av mina vänner bor. Det känns overkligt. I Sverige idag.



Kvällshimmel



Själv försöker jag inrätta mitt liv i nya hjulspår. Det är inte lätt efter 20 års sammanboende, att bli ensam mamma till en tonåring och samtidigt få livet att fungera så bra som möjligt för den som inte kan bo kvar hemma av hälsoskäl. Man slits hit och dit, och är det ingen annan som sliter så är det ens eget dåliga samvete för allt möjligt.

Sliter gör också allt som ska fixas. Är det inte sotarn som kommer på den absolut minst passande tid som man redan bokat om hundrafemtio gånger, så är det bilen som ska på verkstan. Och på verkstan verkar de mest bara kunna ordna med en sak i taget. Och vem i h-e har hittat på Volvo V70s absolut idiotiska konstruktion för lamporna i strålkastarna? Helt omöjligt byta själv (tänker inte ens försöka).  Kanske samma person som konstruerat duschslangen och dess fäste i vårt formidabla badkar. Denna duschslang tänkte jag byta själv eftersom den ger en dusch åt helt galet håll (dvs rakt upp i ansiktet på den som håller i den) förutom åt det håll den ska. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Inte ens rörmokaren klarade det! HA-HA! Nytt slangset måste beställas annars skulle man tvingas göra åverkan på befintlig hållare. Och den stackars hunden ska till veterinärn - krånglande öra. Trädgården måste också fixas - getingboet i förrådet är besprutat med Radar, tänkte göra det en gång till innan jag ger mig på själva boet. Då ska jag vara iförd nån form av månlandarkläder. Totalskydd. Fast jag har inte sett nån geting. Än.



Varför ska allt blomma samtidigt?



Allt är inte nattsvart dock. Sommaren är här. Det är ljust jämt. Det är varmt. Man behöver inga vinterkläder.  Man hittar inga sommarkläder. Man hittade till IKEA för två veckor sedan. Det resulterade i 6 platta paket, ett antal mer oformliga prylar, och några tusenlappar mindre. De platta paketen har minskat i antal men än återstår en del arbete med montering av möbler. Bl a har jag inhandlat en (tror jag) jättesnygg hylla i smide och glas till vår totalrenoverade tvättstuga-anslutande dusch/bastu-rum. Den väntar än. Torkställningen till tvättstugan är monterad i a f.

Och nu väntar sängen.

Kanadagäss (?) - en kväll vid träsket.

Talet som aldrig hölls

Till minne av min moster.

Den närmaste länken till min sedan 1990 döda mamma är borta för alltid. Moster blev 86 år, yngst i sin syskonskara men den som blev äldst. Igår, på Alla Hjärtans Dag tillika fyraårsdagen av min pappas dödsdag, begravdes hon i en vacker ceremoni med många släktingar och vänner närvarande.
Moster var en pigg och glad 86-årig dam som inte väjde för nyheter och nymodigheter. Till henne kunde man maila, fram tills hennes ögonsjukdom inte längre gjorde det möjligt. I telefon talade vi om "strängteoerin" som intresserade henne, men som jag var tämligen ovetande om. 17-åringen däremot, som vet en hel del, känner förstås till detta ämne. När 17-åringen och jag skulle se Alice Cooper i Göteborg på sensommaren blev vi genast inviterade att övernatta hos moster, som sedan höll sig uppe tills vi kom tillbaka på nattkröken och berättade om allt vi upplevt under kvällen.
Moster har alltid funnits i mitt liv, visserligen på avstånd rent geografiskt, men ändå. När jag var barn var det ofta tältsemester som gällde för vår familj. Ibland med moster, morbror och kusinerna. Likadana tält, sexmanna med luftmadrasser, spritkök och campingbord. Vi hade en grå Ford Cortina, de hade en röd. Och vem minns inte mosters 60-årskalas då hon bl a fick en urtjusig baddräkt med tillhörande badmössa om jag inte minns fel. Modellen var nog från 20-talet och hon satte omedelbart på sig den och visade upp för alla festdeltagare. Tio år senare var det 70-årsfest, som också blev ett härligt släktmöte i den bohusländska skärgården.
En begravning blir ju också ett släktmöte, nästan som en fest faktiskt men med sorgliga förtecken. Jag tror att moster skulle ha varit väldigt nöjd med Alla Hjärtans Dag som den blev till hennes minne. Vacker, sorglig, men även med skratt och minnen och möten med släktingar jag inte sett på många år.

Moster, sista gången vi träffades, i augusti 2012.

Sov i ro, kära moster!