Spridda skurar i vårstädningen

Valborgsmässoafton i centrala stan.

Så var vi inne i maj. Dags att vårstäda. Man kan välja att göra det omfattande inne och ute, tömma garderober, dammsuga väggarna, duscha alla krukväxter och tvätta fönster. Fräscha upp med sommargardiner, ge akvariet lite nytt liv, låta lurvtussarna genomgå ett renlighetsbad och sedan klippa och klistra - nej inte klistra, menade nåt annat. Ute sopas allt vintergrus bort från den plattsatta uteplatsen tillika gångväg in till huset, gräsmattan räfsas och alla löv som inte räfsades bort i höstas ska bort nu. Fjolårsgräset försvinner raskt med hjälp av kratta och handkraft. Rabatterna ligger snart klara för att låta perennerna titta fram igen och att ta emot nya ettåriga invånare. Äppelträden hinner beskäras innan saven stiger och de förblöder om man skär i dem. .Lökväxterna blommar som aldrig förr.


Men nej. Allt det där gör inte jag. Rafsar runt lite här och där inomhus. Borstar igenom en lurvtuss och får bort en massa skräp, den andra lurvtussen väntar fortfarande på sin genomgång. Skatteverket fick i alla fall sitt förra helgen. Ute syns gräsmattan igen trots löven som ligger kvar, fyra säckar fylldes dock och de löven vilar nu på soptippen. Dit ska också så småningom en massa kvistar och grenar. Det ena äppelträdet går en oviss framtid till mötes, vinterns snötyngd har knäckt det och givit tre fläkskador varav en går rakt ner i huvudstammen. Jag gjorde mitt bäst förra helgen med en såg, tänkte befria trädet från en del av smågrenarna som hör till den fläkta stora huvudgrenen. Ingen bra idé, trädet protesterade genom att snärja in både sågen och mig. Och nu får jag se tiden an och hoppas på det bästa.

-Akta dig för sågen, äppelträdet! (ser ni den?)

Istället för äppelträdet gick jag lös på en buske, en olvonbuske. Det blev inte mycket kvar av den.



Kairo hjälper så gärna till.

Övervakande hjälpredor i trädgårdsarbetet.

Nu undrar vän av ordning vad människan använder tiden till. Hon är ju ledig på 50 %, tanten. Det undrar tanten själv också faktiskt. Vart tar tiden vägen? De fyrbenta lurvtussarna tar en del tid, och det suger mycket psykisk energi och en del tid att ha en nära anhörig svårt sjuk i en sjukdom som inte går att bota, en sjukdom som går oförutsägbart fort utför. Jag vill inte klaga bara försöka beskriva hur det är. Svårt. Vi anhöriga försöker så gott vi kan, jag gör så gott jag kan -  men hur jag än gör så känner jag mig inte nöjd. Det finns alltid något mer man kan göra - om man orkar. Nu försöker jag jobba med det här på ett annat sätt också - är sen en tid tillbaka ordförande i Demensföreningen här och hoppas på och jobbar för att vi ska få igång lite mer verksamhet till hösten.

Spridda skurar, det här blogginlägget. Vårstädningen både inne och ute ligger ju som sagt på hyllan och existerar mest i min fantasi. Förutom att beklaga mig över sjukdom och elände kan jag ju i ärlighetens namn också säga att jag följer en del serier på TV. Skratta inte nu - men jag gillar faktiskt Mord i paradiset och Greys anatomy, särskilt Greys. TVprogram som ligger tidigare på kvällen hinner jag inte se, då har hundarna sin tid. Sedan så har jag ju mina odlingsplaner, dvs en massa frön jag köpte i vintras - det är nog hög tid att så dem nu.

För övrigt har jag funderat en del över hur det ser ut på min gata hemma i stan. Eller rättare sagt vilka som bor här, de närmaste grannarna. När vi flyttade in för snart 20 år sedan var jag den tredje yngsta  här bland oss 20 vuxna fördelade på vår och de närmaste tio villorna. Nu pågår ett generationsskifte här och jag har nu nio vuxna grannar som är yngre än jag. Och i de allra närmsta husen är vi nu tre änkor och jag som bor själv här med dogsen. De tre tonåringarna som fanns här när vi flyttade in är vuxna nu och har flyttat. Vår lilla nyföding från 1995 har också blivit vuxen och flyttat. Nya småbarn har fötts i närområdet och småbarnen som kollade på maskar för några år sedan har blivit tonåringar som snart börjar terrorisera oss med mopeder.

Idag var jag till soptippen. Det är alltid en upplevelse. Om man inte hittar ett fullt spelbart piano eller två, vilket jag o tonåringen gjorde en gång, så kan man ju som idag hitta massor med tussilago som lyser upp gläntan med diverse semestrande tomtar precis i utkanten av det stora inhängnade området.

Välkommen  till  återvinningen säger de nog, de här
(jul)tomtarna..

Nää, nu är det dags att sluta fundera. Kanske man borde sova några timmar, jag hade ju tänkt mig till grannkommunen imorgon. Och så har jag äntligen fått ordning på min cykel - det blev en dyr historia med byte av framhjul och diverse annat. Kunde nästan ha köpt en ny cykel på Biltema för samma pris. Men en rosa treväxlad Crescent från 1986 kan man kosta på en rejäl reparation och hoppas på att den går trettio år till. Frågan är om tanten går trettio år till, det är väl knappast troligt. Fast jag har en farbror i Södertälje och han är född 1916, så kan ni räkna själva. Han tar sig fortfarande för egen maskin ut på stan ibland.

Man vänjer sig väl

"Man vänjer sig väl" - det sa min pappa när jag hade satt upp nya gardiner åt honom i hans vardagsrum. Och jag hade ansträngt mig en del, mätt fönstret, inhandlat passande gardin, fållat kanterna, satt upp den. Ja, ni förstår kanske insatsen. Men pappa var inte helt frisk, hans demenssjukdom hade börjat nåt år tidigare men han klarade sig ändå bra själv med lite insatser från hemtjänsten. Fast förmågan att förstå den typen av heroisk gardininsats som jag gjort, den förmågan var borta.

Man vänjer sig väl, det säger jag med nu. Fast inte om några gardiner, nä nu gäller det diskmaskinen. Vår gamla trotjänare sa tack för sig en morgon i augusti förra året, genom att släppa ut en rejäl pöl avloppsvatten på golvet i köket. Då hade jag vant mig vid den diskmaskinen genom åratals i- och urplockande. Sedan har jag nästan återvant mig vid den gamla vanliga handdiskningsmetoden genom idog träning i ett halvårs tid. Ända till idag. Idag har jag fått min nya diskmaskin installerad och nu har den just börjat sin tjänst hos mig. Jag hör de välbekanta fyllnings- och tömningsljuden från köket medan jag sitter med min bärbara dator framför TVn. Och som sagt - man vänjer sig väl. Inte var det som att fylla den gamla Cylindan med disk inte. Den kunde man ha fyllt i sömnen. Det skulle inte alls gå med den här Elektro-Heliosen. Namnet är dessutom fult. Det känns bara helt fel när man plockar in disken i den. Men man vänjer sig väl. 

Elektro-Heliosen i tjänst.

Vad jag däremot inte kommer att vänja mig vid är alla överraskningar som vädret för med sig denna vinter. Från 20-30 grader kallt i flera veckor till  mer vanliga vintertemperaturer men ihållande snöfall hur länge som helst, oanade antal timmar snöskottning och sedan blir det plötsligt fem, sex grader varmt i flera dygn. Det i sin tur leder till rena skridskobanan på alla gator i vårt närområde, utom gång- och cykelvägar som sandas. Fast det är bara en här hos oss. Så här halkar man fram och hoppas att man står på benen ett tag till. Broddar kanske vore på sin plats?  Värmeböljan gjorde i alla fall att mina funderingar på att skotta taket stannade vid funderingar.  Värmen har smält ner snötäcket på taken rejält. Men kombinationen massor med nysnö, rejält töväder några dygn, hårda vindar och redan sen tidigare lite nedtyngda grenar har varit katastrof för det ena äppelträdet. Det kommer att bli rejält decimerat när våren kommer. Tre stora huvudgrenar har gått av mot stammen. Goda råd i rädda-sargade-äppelträd-branschen mottages tacksamt!

Det stackars äppelträdet med sina sår.

Vår gata innan vädrets makter gjorde den till
skridskobana. Vårt hus skymtas bakom björken till höger.
Gissa vad som skymtas i nederkanten!

En som kanske skulle hålla med om att man vänjer sig väl är hunden Nelsson. Även kallad Gnällsson, Skällson, Pälsson mm. Han har vid den mogna åldern av snart åtta år vant sig vid att låta matte klippa klorna på honom. En process som har gått många krokiga vägar. Eller det kanske är matten som vant sig att hantera Nelsson även i kloklippningssammanhang. Därför avslutar jag med en hundbild även om den typen av bilder egentligen hör hemma i min andra blogg.

Nelsson och Kairo i blåsväder.

Mitt egna gym med lite fobiträning

Syrener i vinterskrud. Jag kom att tänka på näsduksbuske (?)

Det har snöat en del här. En del är nog egentligen en underdrift. Det har snöat rejält mycket. Mycket mer än på många år, minns inte när vi hade så här mycket sist. Det har lett till att jag fått lägga om mina vanor de sista dygnen. När det kommer 60 cm nysnö på ett par dygn och snöar helt utan uppehåll hela tiden blir det en del att göra. Helt plötsligt har man ett eget privat gym, utomhus, gratis, öppet dygnet runt, två redskap ingår, men det ställer krav på att man inte har egna önskemål om träningstider eller rättare sagt inte har behov av att välja träningsdag. Man får gärna använda redskapen vid midnatt eller på morgonen innan tidningen kommit (skulle ha kommit) eller mitt på blanka eftermiddagen. Och träningsvärken är garanterad, och den ger också synliga resultat i omgivningen. Ett jättestort snöberg reser sig allt högre på gräsmattan. Vid utfarten mot gatan behöver man vara giraff för att se över snöhögarna när man kör ut bilen.


Hammocken 26januari



Hammocken 30 januari, från toppen av snöberget.

Snö innebär inte bara gratis träning och massor med motion. Det innebär också att jag får träna mina fobier, åtminstone en av dem. Den där jag kör fast med bilen och måste kalla på bärgare. I stan. Därför tränar jag på det genom att fortsätta köra där jag brukar. T ex till hunddagis. Där har jag kört fast några gånger i den lilla uppförsbacken som kan vara nog så lätt att misslyckas med. I sanningens namn ska sägas att det finns fler än jag som kört fast där, och inte kommit upp på åttonde försöket efter trettio minuters jobb inkluderande snöskottning. De  har tagit två timmar på sig. Men idag hoppade jag över just den fobin eftersom det inte gick att köra ut ur garaget, ut på uppfarten och ut på gatan idag, pga de kopiösa snömängder som kommit sista två dygnen. Så idag blev det ingen fobiträning. Men snart kan man träna fobi mot höga höjder här. Det räcker med att gå upp på stora snöhögen som nu når lika högt som grannens  förrådsstugetak. Och om inte det räcker som träning så kan man ta sig an garagetaket som skulle behöva skottas. Eller varför inte helt enkelt satsa på villataket direkt, finns säkert nån säkerhetssele som käre maken lagt nånstans nere i källaren och som kan fästas i skorstenen eller nåt så man inte ramlar ner.

Dags att sätta igång med snöbjörnen för att få bort plogvallen 26 jan.

Efter 22 vändor med snöbjörnen

Åter till träningen. Häromkvällen, i förra snöomgången som bara var en liten västanfläkt i jämförelse med det som komma skulle, körde jag 22 vändor med snöbjörnen fullastad med snö från plogvallen. För att få bort snön måste den transporteras upp på den växande snöhögen på gräsmattan. Det blir 30 steg fram o åter. Med en steglängd på 70 cm blir det omkring 900 m promenad för att få bort snön.  Snövallen. Till det kommer alla steg för att få bort all annan snö som bara fallit rakt ner. Arbete i tre timmar i går och lika mycket idag. Och varje vända med snöbjörnen avslutas med att man får springa fem-sex meter uppför en allt brantare snöbacke. Tror jag tillryggalagt flera kilometer eller kanske en mil med snöbjörnen. Jaja, så är det att ha eget gym i trädgården.

Äppelträden. De nedtyngda grenarna bildar en grotta in mot stammen.
Och med god syn kan man se vinterbelysningen i det högra trädet, men
den är nästan täckt av snö nu, snö som byggt på underifrån.

Spridda skurar från nu och då.

Nytt år. Och sen då? Inte vet jag. Hundarna har gått och lagt sig och ger inga goda råd. Matten, makan och mamman lyssnar på Sveriges Radio Play samtidigt som hon försöker pränta ner allt hon tänkt de senaste dagarna. Men det blir lite splittrat - tänkandet/skrivandet i kombination med lyssnandet till Vinterprataren.

De är så bra, de här Vinterpratarna. M-tanten (förkortar matten, makan och mamman till det fortsättningsvis, ej att förväxla med det snarlika politiska partiet - det är bara bokstaven som är likt, just inget mer) lyssnar och förundras över innehållet om misslyckanden, livets baksidor, krig mellan människor och på en annan nivå i våra egna kroppar. M-tanten tycker att mycket stämmer in på henne själv. Och musik som talar till hjärtat och hjärnan.

M-tanten har vickat som rörmokare ikväll, en lämplig sysselsättning på nyårsdagen. Varför börja året med stopp i handfatet när man kan rensa många månaders äckelpäckel ur avloppet? Vad gör det att man glömt åt vilket håll den tredje ringen ska skruvas för att lossna? Att man riskerar att skruva fast den ännu hårdare? När ens händer och fingrar blivit till åren komna och tappat mycket av sin forna kraft? Men när M-tanten är tillräckligt arg kommer plötsligt den geniala ideén som en blixt från en klar himmel. Man skruvar inte ringen, man skruvar själva grejen. Ja, ni måste inte förstå de tekniska detaljerna här men det funkade i alla fall. Sedan ut med en massa riktigt äckligt innehåll, på med diskmedel, flaskborste och lite petande hit och dit. Skruva ihop rubbet och hoppas att man inte behöver börja om från början igen för att det läcker i nån packning. Och det gjorde det inte. Ha! Nästa projekt får bli golvbrunnen under badkaret. Det tänker M-tanten vänta med, minst till imorgon.

M-tanten ser tillbaka på 2014: Glada, roliga minnen: Hottade upp hundträningen från minus till nollpunkten. Tonåringen tog studenten med bravur. Sommaren blev en höjdpunkt med semester i Uppsala och Dalarna, besök från goda vänner, värme. M-tanten blev deltidspensionär. Decemberhöjdpunkt blev besök hos utflyttade tonåringen i Stockholm och Norrtälje med Operan och Hundmässan.  Mindre roliga, rentav sorgliga minnen: Maken försämras alltmer i sin sjukdom. En person i närmaste kretsen kring tonåringen lämnade hastigt och oväntat jordelivet under hösten. Det lade mycket sordin på tillvaron stor del av hösten och gör fortfarande. Nelsson, mellanpudeln i sina bästa (?) år blev akut sjuk i spondylos, det akuta gick dock över med behandling. Jul- och nyårsfirande under nya livsomständigheter ställer nya krav. M-tanten gör sitt bästa för att leva upp till det.

Nu ni, nu är det nästan så att M-tanten (efter föregående lite dystra stycke) gör helt om. M-tanten hör till de pedantiskas skara i alla fall när det gäller det skrivna ordet. Det ska vara rättstavat, helst rätt meningsbyggnad (om det passar syftet med det skrivna) och någorlunda läsarvänligt. Därför korrekturläser M-tanten det mesta innan trycket på knappen "publicera" sker. Och som genom ett under upptäckte hon då att det här med avloppet och upprensningen - det kan man verkligen se som en metafor för livet (lite har man väl lärt sig genom åren som BUP-tant). Här finns ju en hel del att rensa både rent fysiskt men också inuti skallen. Och om det inte går att lösa på ett sätt- då får man ta till ett annat sätt. Sen kan det bli rent och snyggt - tills det stockar igen på nytt om man inte rensar i tid. Man behöver inte vänta tills det är fullproppat. Det kanske är det M-tanten ska tänka på nu detta år. Att inte låta det blir så förb-t fullt. Att tömma i tid. Vad det nu är som ska tömmas.

Så himla skönt att slippa alla nyårslöften - den här avloppsrensningen kom verkligen i rättan tid. Hoppas bara att det inte läcker nånstans nu - i så fall gäller det att skruva till bättre. Eller så får man helt enkelt byta packningar eller se till att de inte hamnat på sniskan. Sån´t är lätt hänt, en dag som denna efter nyårsfirande till tre på morgonen. Det ska dock inte få sätta sin prägel på året.

Typiskt att nu när tankarna flödar så är klockan lite väl mycket, ska upp tidigt i morgon för att fortsätta tampas med avlopp och upprensningar på mer än ett plan. Här måste också sandas, det blev ju helt plötsligt 5 grader varmt på nyårsafton efter en vecka med minus 25. Nedanför trappen bildades åter en fem meter lång sjö att färdas över för fyr- och tvåbenta för att ta sig ut. Den sjön (jaja, vattenpölen då) fryser nu till skridskobana om inget görs. Och sanden är slut. Men kommunen brukar tillhandahålla den om man hämtar själv. Så M-tanten går nu från rörMokare till sandhäMtare.

Nyårsfirandet blev för M-tanten och vidhängande fyrbenta tämligen varierat. M-tanten och maken till densamma åsåg kommunens fyrverkeri på eftermiddagen. Därefter ett gemensamt nyårsfirande hos maken en stund innan M-tanten lämnade maken och tog med de fyrbenta till traditionellt firande hos vänner. Lilla K gillade inte att det sköts raketer och smällare lite här o där (dock inte i den omedelbara närheten) på väg dit. Svansen slokade och han har aldrig varit så lydig och gått så fint alldeles intill matten. Herr N däremot gjorde som vanligt - tog ingen notis om den intetsägande omgivningen eftersom marken framför hans nos var betydligt intressantare. Efter tolvslaget blev det frågesport  "nästan rätt", "närmast vinner" eller vad det nu hette. Man kan väl säga så här: M-tanten måste ligga i hårdträning till nästa nyårsafton för att hävda sig i konkurrensen.

Och till er som tycker att fyrverkerier, smällare och annat otyg som skrämmer djur och människor borde förbjudas: M-tanten håller i princip med. Men visst är det underhållande med ett fint fyrverkeri om det kan ske under ordnade former och vid bestämd tidpunkt. Inte smälla här och där mest hela tiden. Och det är vi i princip förskonade från här. Men å andra sidan har vi militära skjutfält lite varstans här runtikring så det smäller ju från dem då och då. Rejält.

Gott Nytt År 2015 till er som orkade trassla er igenom ända hit.

Annorlunda jul

Julnatten bjuder på stjärnklar himmel och norrsken. Bistert kallt med -21 och krulltottarna tvingades ha täcken när vi gick ut. På radion spelas Adams julsång med Jussi Björling och nu Christmas Carols med nån engelsk kör.

För första gången i mitt liv - och jag är ju faktiskt inte purung längre, om inte 62 räknas dit - har jag vaknat en julaftonsmorgon i bara mitt eget sällskap. Ja frånsett krulltottarna då. Förr har funnits först föräldrar och syskon sen egen familj med barn. Men i år är det annorlunda. Bara jag och dogsen här. När jag igår hade lastat in en massa mat i kylskåpet och ställt undan lite blommor som skulle hålla sig till julafton började jag undra vad sjutton jag handlat för. Det är ju bara jag här. Ska jag vräka i mig två kg skinka, två burkar sill, en vörtlimpa, 20 prinskorvar, fyra öl, två flaskor vin osv alldeles själv? Vem har jag handlat till egentligen? Förutom de 35 köttbullarna jag stekte dan före dopparedan, den något misslyckade saffranskakan i långpanna och den cellofaninslagna korgen med diverse ät- och drickbart jag fick av vår förträfflige snickare Jaffar från Bagdad. Ja jag vet inte hur jag tänkte men jag äter väl julmat tills den är slut om jag inte tar slut själv först.

Snabbfrukost på julaftonsmorgon, ut med dogsen i kylan och som alltid har jag felberäknat tidsåtgången på morgnarna. I sista minuten kom jag iväg till makens boende där jag skulle äta jullunch med honom och de andra som bor där. Tur att andra stod för det praktiska där. Sedan blev det julklappar och fler släktingar dök upp innan det var dags att åka hem igen till de kissnödiga fyrbenta. Den fortfarande tonåriga dottern finns i närområdet över jul och nyår, men hennes och min uppfattning om vad "att vara hemma" betyder är olika. För henne betyder det att visa upp sig för sin mor vid lämpliga tillfällen som t ex julaftons eftermiddag för att sedan dra vidare till mer lockande umgänge. Moderns uppfattning kan sägas vara tvärtom. Men moderns tolkning kommer på andra plats och vi fikade lite tillsammans med Kalle Anka och hans vänner (en tradition som inte får brytas) , utbytte julklappar och sedan försvann hon igen. Goda vänner förbarmade sig över ensamma makan/mamman/matten och julaftonskvällen blev trevlig hos dem. Skönt med promenadavstånd när man ska hem i vinternatten!

I morgon hoppas vi på lindring i kylan, men tror knappt på det.

 

 

 

Svårt att välja

Det duggar tätt nu i brevlådan. Ja av alla som vill ha mina pengar. Ska jag ge en gåva till Frälsningsarmén, Vi-skogen, Rädda Barnen, Unicef, Hjärnfonden, Cancerfonden, Barncancerfonden. Synskadades Riksförening, We Effect, Röda korset, Läkare utan gränser, Hundstallet, Svenska Afganistankommittén, Demensfonden eller nåt annat. Kanske till någon av de (rumänska?) tiggare som numer sitter utanför butikerna i stan och vänligt säger hej varenda gång jag passerar.
Vill jag stödja människor i katastrofsituationer, bekämpningen av Ebola, folket på flykt från Syrien och andra på  flykt, bidra till att flickor i olika länder får bättre möjligheter till skolgång och kunskaper, rädda en hund från att dö i onödan, bidra till hållbart jordbruk i Afrika, hjälpa forskningen om hjärnans sjukdomar eller cancersjukdomar hos barn och vuxna. Eller vill jag hjälpa människan framför mig, hon som sitter i kylan utanför COOP eller han utanför Systembolaget som skramlar med en pappersmugg med lite småslantar i?

Inte är det lätt. Ska jag tro att de leende och vänliga människorna som säger hej och snälla är så fattiga och behövande som de ger sken av och som många tidningsartiklar och TV-inslag rapporterar? Eller ska jag tro att de är utsända av maffian och styrda av någon uppifrån och bara lyder order, har sina dyra mobiler i bakfickan och fina bilar runt knuten? Jag väljer att tro att de är fattiga och gör sitt bästa för att överleva. Ibland ger jag dem lite pengar, ibland gör jag det inte. Och så dövar jag världssamvetet genom att trycka på biståndsknappen när jag lämnar tomglas. Men inte alltid. Ibland är jag snål. Och så väljer jag ut något av alla 90-konton och skickar ett bidrag.

Imorgon (idag) är det skyltsöndag här. Då far man chansen igen att känna sig givmild för då dyker säkert ännu fler upp som vill ha ett bidrag till det ena eller andra. Idrottföreningarna (förklädda till tomtar) som säljer julklappar med okänt innehåll, tjejer och killar från mellanstadiet som säljer hembakat som deras föräldrar gjort till förmån för dem själva för de ska åka på klassresa nån gång. (Jag vet, jag har också gjort det). Fast jag kan ju välja om jag går ut på stan eller inte. Skyltsöndagen klarar sig säkert bra utan mig. Förresten har jag inte satt upp julgardinerna, inte bakat saffransbrödet, inte gjort pepparkakor, inte tagit fram ljusstakarna och inte plockat mossa. För mossan har jag köpt på COOP och den ligger i en plastpåse under diskbänken och väntar på att jag ska leta rätt på adventsljusstaken.

Den 15 år gamla ljusslingan prydde sin nya plats i
blomlådorna - i ett dygn, sen blev det kortslutning i systemet
och den får nog kasseras.

Utomhusbelysningen har kommit på plats i alla fall, om än i lite decimerad form. Något kasseras varje år även om det fungerade när jag satte undan det året innan. Ska nog komplettera med något mer, letar efter batteridrivna ljusslingor.

Byt perspektiv

Lördagen bjöd på disigt och dimmigt väder med några minusgrader. Egentligen väldigt vackert, vindstilla, frost i träden och hela naturen i en gråskala utan andra färger när jag körde hem mitt på dagen från grannkommunen. Inte ofta jag kör bil dit trots att jag jobbar där, åker mest buss.

En människa mitt i livet gick hastigt bort för några veckor sedan. Helt oväntat för alla. Sådana snabbt förlöpande sjukdomar finns inte, inte här, inte i Sverige, kanske möjligen i Afrika. Så tänker vi alla som tror att allt går att bota. Det gör inte det. Det inser vi när döden kommer oss inpå livet, skoningslöst. Igår lördag var det begravning för denna person, som jag lärde känna en liten bit av efter hennes död. I berättelserna, i kommentarerna från andra som stått henne nära, som känt henne i livet. Kyrkorummet var fullsatt. Det blir så när en människa mitt i livet lämnar det plötsligt och helt oförberett. Det var en vacker begravning. Solosång med musik och texter jag aldrig hört men som så fint passade in och talade till en, psalmer jag heller aldrig hört. Och så fanns det välkända - Bred dina vida vingar, fäbodpsalm från Dalarna, Koppången, Mio min Mio och andra.

Begravningar får mig alltid att tänka på alla andra nära som inte heller finns längre. Alla dödsfall smälter liksom ihop och sorgen blandas upp med sorg och saknad över de andra som är borta. Då kommer tårarna, men jag försöker hålla tillbaka. Jag tänker på det äldre paret som satt bredvid mig i kyrkan. De måste ju ha varit med många fler gånger än jag, när de är så mycket äldre. Och jag tänker på min dotter som nu är på den fjärde begravningen i sitt 19-åriga liv. Döden tar ingen hänsyn till ålder.

I talet som prästen höll fastnade två saker i mitt minne: en positiv person, en som alltid försökte byta perspektiv för att inte fastna i ett synsätt. Så vill jag också försöka leva. Fast lätt är det inte när man är inkörd på sitt eget.

Efter begravningsgudstjänsten gick jag ut på stan och köpte en varmkorv. Det var som att komma ut ur en vacker men sorglig bubbla när jag kom ut från kyrkan till lördagshandeln med folk och bilar. Så fortsatte jag till de levande, till maken med sin svåra sjukdom som gör att han inte längre kommer ihåg vad som händer, som får allt svårare med motoriken men som alltid blir glad av att se mig. Vi gjorde som vi brukar - fikade på stan.

Bilderna i det här inlägget valde jag för att jag gillar dem, de har egentligen inget med texten att göra. Nylandsbäcken fylld med vatten i förra veckan, några dagar innan snön kom. Sensommarblommor vid Furunäset i Piteå för två månader sen.