Rensare

Tanten skulle behöva ha en Rensare. En som rensar inne i all bråte man samlat på sig genom åren. Därnere i källaren står barnvagnen från 1995, undrar om den går att sälja på Blocket? Eller ska den skänkas till Röda korset? Där finns också tusentals papper om allt möjligt, gamla betalda räkningar, Viktiga Artiklar, nostalgihögar från makens äldre barns skolgång, tavlor som inte får plats på väggarna, tavlor som inte är så up-to-date längre, tavlor som ännu inte kommit upp tillverkade av den hemmavarande tonåringen som idag 3 juni blivit 17 år. I skåpen gömmer sig också skridskor, julgransfötter och tusentals diabilder. Vem åker skridskor numera? Och när såg famljen senast på diabilder?

Rensade bort sig  själva (?) väldigt snabbt

Rensaren behöver också vara bra på utomhusarbete. I rabatterna tävlar nu kvickroten och maskrosorna om vem som ska hinna före riddarsporrarna, praktlysingen och funkian. I gräsmattan lurar dessutom mossan och grobladen, tänker säkert konkurrera ut de stackars grässtråna om ingen Rensare hinner före. Och i komposten har snart hallonen tagit över kommandet och hur bra är det för komposten? Hallon ska vara i hallonlandet och kompost i komposthögen.

Orensat

Husets två fyrbenta regenter låter meddela att de också vill träffa en Rensare. En Rensare som rensar bort skräp från deras krulliga pälsar, rensar bort öronhår och annat elände ur hörselgångarna, klegg ur ögonvrårna och överflödig päls från kroppar, huvuden, öron, svansar, ben och tassar.

Tantens hjärna behöver också rensas. Här behövs en Riktig Rensare som kan sortera in allt i rätt fack, sortera bort ovidkommande, rensa ut trista pessimistiska tankar och ersätta med optimism och skaka fram allt viktigt så det blir lättåtkomligt närhelst det kan behövas. Helst ska Rensaren också vara en Motor - en som skyndar på, speedar upp tempot, ser till att den något slitna och till åren komna hjärnan med vidhängande kropp vaknar till, blommar upp, visar upp sin bästa sida - lite som den annalkande sommaren. Fram till dess att detta mirakel inträffar fortsätter hjärnan att gå på sparlåga lite till, slöar framför datorn tillsammans med kroppen och gör inte många knop. Åtminstone på fritiden. På arbetstid tvingas den slöa hjärnan vakna till liv även utan en Riktig Rensare.

Behöver inte rensas,
soluppgång kl 01.30
från köksfönstret.

I bästa fall kommer tanten själv att bli en Riktig Rensare nu framöver. Snickaren är nämligen i antågande igen. Nu kommer han snart att ta sig an ännu ett omöjligt projekt i tantens, tonåringens och tantens makes hus - den i särklass utdömda tvättstugan. Och innan det projektet kan påbörjas krävs ett omfattande Rensarbete i källare och tvättstuga - ett arbete som tanten tänkt sig starta inom kort.

Och till sist några boktips som helt oväntat dök upp när ovanstående trillade ut ur tangenterna:

Åsa Nilssonne: Smärtbäraren.

PC Jersild: En levande själ.

Båda två rätt egendomliga böcker som tantens nu trötta hjärna dock för rätt många år sedan plöjde igenom med god fart och en del behållning.

Ungdomsrevolt

När man går på hundpromenad och inte är så taggad på hundarna utan mest låter dem snoka på bäst de vill, då finns det mycket tid för tankar. Åtminstone i min värld. Nu har jag börjat fundera på varifrån tonåringen får allt? Det är ju knappast från de mossiga föräldrarna. Eller kanske är det just precis det det är, från föräldrarna fast tvärt om. Tar bara några exempel:

Hårdrock. Det är tonåringens musiksmak. Hon som spelar klarinett i blåsorkester, klassiskt, modernt, mycket marschmusik, men hemma är det bara hårdrock som gäller. ACDC, Guns´n´Roses, Metallica osv. Införskaffat elgitarr med förstärkare och är med i band i skolan, fast där är hon sångerska. Surtanten själv har ju blivit tvungen att sätt sig in i denna värld i a f i viss mån. Surtanten som är uppvuxen med Beatles, Rolling Stones, Animals,  The Hollies, Tages, Shanes och allt vad de nu hette på 60-talet, 10-i-topp, Kvällstoppen, Bildjournalen, altblockflöjt och akustisk gitarr. Det närmaste hårdrock surtanten kom under sin uppväxt var väl Rock around the clock. Och tonåringens far ska vi bara inte tala om. Hans musik har nog mest varit den klassiska och div Evert Taube på dragspel och så körsång förstås då med en synnerligen blandad repertoar. Tonåringen trakterar med bravur pianot, där är hon självlärd (liksom sin far) och spelar November Rain (Guns´n´Roses) så det dånar och mamman ändå tycker att hårdrock i den tappningen är njutbart.

Rymdforskning. Där har tonåringen sin framtid enligt nuvarande inställning. Sån´t kan ju i o f s ändra sig snabbt. Det har vi varit med om förr. Vem minns inte den långa period som väl knappt har tagit slut, när tonåringen planerade en framtid i Las Vegas (som rockstjärna). Det kanske går att forska om rymden där också, vem vet. Hur som helst tilltalas modern mer av rymdforskningsplanerna (så länge de inte inbegriper egna rymdfärder) än en karriär inom någon skum branch i Las Vegas. Här är nästan så modern skulle kunna tänka sig att dyka lite i litteraturen och lära sig mer själv, om rymden alltså. Eller så frågar man bara tonåringen, går ju fortare. När modern själv var i tonåren hade hon nog ingen egentlig uppfattning om livet efter studenten.

Vampyrfilmer. Det är en gåta för modern, och i än högre utsträckning säkert för fadern, hur The Vampire Diaries kan vara så fängslande. Annat var det på 60-talet, då var det Perry Mason, Bröderna Cartwright (ajdå, hur skulle det där stavas nu då?) och Hylands Hörna som gällde.  Och ibland hände det att TV visade något pop-program.

Sminkning. Tonåringen är som en levande illustration till Top Model (som hon troget följt under ett antal år). Att sminka sig är rena vetenskapliga tillställningen, tidskrävande och allt ska med i rätt ordning. Och det gäller att ha ett jättestort urval smink. I ärlighetens namn ska väl tilläggas att tonåringen trots allt kan gå till skolan i det närmaste osminkad också ibland. Och varifrån kom foundation? På 60-talet kletade man dit mascara och eye-liner så man blev ordentligt svart runt ögonen, kanske läppstift och sedan var det bra. Moderns sminkväska har sammanlagt under 45 års sminkande inte kommit upp i hälften av det antal sminkattiraljer tonåringen är ägare till.

Kläder. När tonåringen var ett litet barn tyckte modern att HM hade rätt bra barnkläder, tills modern insåg att HMs barnkläder, åtminstone när barnet passerat ur koltstadiet, var kopior av vuxenkläder. Modern fortsatte köpa kläder hon själv tyckte passade till småtjejer, inte alltför tjejigt, praktiskt och någorlunda färgstämt. Så blev barnet mer självgående och tyckte en massa saker om allt, kläder fick lämnas tillbaka till butiken. Nu har modern insett att tonåringen även i sin klädsmak gärna efterliknar hårdrocken - det är svart, svart, svart och svart. Eventuellt med lite nitar här och där, ibland med något som blänker och ibland inslag av vitt. Och gärna då 80-talets hårdockband i bild på t-shirts och liknande. Och svarta säkerhetsnålar i öronen. När modern var tonåring på 60-talet, då var det flower-power som gällde. Småblommigt, manchester, oxblodfärgat, träskor. Svart existerade inte som färg på kläder.

Är det detta som är en ungdomsrevolt - fast då kanske av det lite snällare slaget?

Hur gör man nu då?

Jag hade ju lite problem inför min 60-årsdag härommånaden. Det gick ju ändå rätt bra att fira 60- och 70-årsdagen samtidigt även om gästerna inte förstod meningen riktigt med det. Eller om de ens uppfattade att det faktiskt var så det var. Hursomhelst så har nu mina arbetskamrater ordnat 100årsfest för mig och en kollega. 100-årsfest med 80-talstema för en 40- ocn en 60-åring. Det är ju lätt att räkna ut att 60-åringen inte kom ihåg så mycket av 80-talet utan snöade in på övergången 60-70-talet i stället. I klädseln alltså. Lite friheter får man ta sig i den här åldern.

Det blev en häftig eftermiddag/kväll. Startade med bubbel delat på två, jordgubbar, vindruvor, snacks, ljusterpirum, badbassäng, och så uppfrächning av det yttre sedan det inre fått sitt. Välklädda i 80-tals(?)stil, välsminkade och allmänt trevliga hämtades vi upp av en okänd man i nercabbad BMW och gled sedan genom staden till festlokalen. En upplevelse! Tur att det inte regnade. Så firades vi med mat, dryck, sång och tal. Enligt konstens alla regler - och de är många på vår arbetsplats. Festföremålen själva uppmanades att bidraga med sin fantasi och det är här min fråga i rubriken kommer in.

Hur gör man nu då?

När man upptäcker i efterhand att man kanske pratade liiite för mycket, liiite för länge, fantiserade liiite för fritt och var det verkligen om rätt saker?

Eftertankens kranka blekhet - är det den som slagit till? Ja hursomhelst. JAG hade i alla fall väldigt roligt! Tack till arrangörerna och alla andra som deltog på olika sätt!

Nu är det bara att
låta kroppen gotta sig i presenten

Då och nu.

Långt mellan skrivtillfällena här nu märker jag. Hela tiden kommer jag på massor av saker jag behöver dela med mig av, men sedan finns inte tiden. Dvs någon gång måste man sova också.
Idag dök det upp en gammal bekant på min arbetsplats. Han såg ut precis likadant som för 30 år sedan när vi lärde känna varandra i ett då gemensamt fackligt engagemang. Nu korsas våra vägar då och då eftersom jag sedan många år är arbetskamrat med hans fru.
Då, för cirka 30 år sedan, blev jag också bekant med en av mina nu bästa vänner, labradoren Meijas matte. Om vi inte då på 80-talet båda varit engagerade i fackföreningen på vårt jobb hade vi aldrig lärt känna varandra. Vi levde helt olika liv, umgicks i helt olika kretsar, hade olika vårdyrken inom helt olika enheter men våra vägar korsades i fack-klubbens styrelse och vi jobbade ihop fackligt. Det var en rolig tid, egentligen. Vi organiserade möten, bedrev uppsökande verksamhet till medlemmar på deras jobb på nätterna, demonstrerade för högre löner och bättre arbetsvillkor. Med tiden försvann vi båda ur den aktiva fackliga verksamheten och gick åt nya håll inom vården men vänskapen utvecklades och har med åren breddats och djupnat. Nu delar vi hundintresset, där hon ligger ljusår före mig i erfarenhet och kunskap. Tur man har någon att fråga när det behövs.

Under en längre tid har jag grubblat över helt andra frågor. Min man är ju inte frisk, vilket bl a lett till att jag numera jobbar deltid och har hundarna på hunddagis de dagar jag jobbar. I längden en ekvation som inte går ihop eftersom mitt jobb kräver en hel del. Så nu har jag börjat fundera över deltidspension nästa år. Väger fördelar mot nackdelar. Tänker på min mamma som blev allvarligt synskadad just när hon gått i deltidspension vid 62 års ålder och bara något år efter pensioneringen fick en cancersjukdom som alldeles för tidigt ledde till hennes död när hon nyss fyllt 67. Om det är vad som väntar mig så vill jag sluta jobba nu! Det finns ju så mycket annat att göra. Å andra sidan hängde pappa med tills han var 85, men de sista 12 åren av sitt liv var han dement. Är det DET som väntar kanske?

Oj vad det här blev deprimerande!
För att pigga upp er kan jag meddela att jag klippt av håret. Som 60-åring behövde jag plötsligt föryngring. Men ännu har jag inte hemfallit åt färgning eller toning, nää - hårfärgen är min egen. Än så länge.

Summering

Den stora dagen startade med ett (för mig) helt onödigt besök på tonåringens skola för att hon skulle göra Viktiga Val till nästa årskurs. Detta var över på 8 minuter, resan dit tog 50 min och hem nästan lika länge.
Så var det pudlarnas tur att komma ut. På med reflexvästarna (eftersom Nelsson hatar täcket) och 45 min promenad i -18 grader.
Sedan ägnade jag eftermiddagen åt att flytta prylar mellan olika rum, maken bar stolar, själv bar jag glas, assietter, kaffekoppar, kaffefat, knivar, gafflar och teskedar. Tog en överblick över husets förmåga att erbjuda olika typer av drycker, varma såväl som kalla, alkoholhaltiga såväl som alkoholfria. Fixade 40 snittar. Biltur in till stan och hämtade ett antal tårtor, smörgås såväl som princess och schwartzvald. Och sedan en till hundprom, nu i -20.
Bytte till en elegantare utstyrsel och tände till sist marschallerna.
Så vidtog väntan. Tänkte - tänk om ingen kommer, eller om ALLA kommer.
Det kom lagom antal arbetskamrater och vänner. Vi skålade, de sjöng, jag ilade ut och in mellan kök och vardagsrum, hann med ett antal glas av diverse drycker, samt diverse tårtor av alla de slag.Telefonen ringde ett antal gånger. Blombudet kom två gånger.
Och nu är dagen slut om några minuter och jag ska vara 60 år i ytterligare 365 dagar, eller vad det nu blir när det är skottår. Snart är jag pensionär!

Processande

Jag genomgår en process. Den kallas att åldras. Det gör man ju hela tiden förstås men det blir extra tydligt en gång om året, ännu mer tydligt vart tionde år. När man är i tonåren är det ju bara roligt att åldras - om man inte är dotter till mig förstås för den dottern har kommit på att MELLANSTADIET var en tid som skulle vara bra att alltid leva i, hur hon nu kunde komma till den egendomliga slutsatsen under första året i gymnasiet. Jag menar bara, att så har ju jag aldrig tänkt.  Inte ens i gymnasiet, då ville jag bara bli äldre.

Åter till min egen process. Det är de här jämna tiotalen som ställer till det. Ja, jag närmar mig snabbt ett nytt sådant. Och jag undrar hur det kommer att kännas efteråt. Alltså när den nya siffran står där. Jag har inte vant mig än. Jag var så klok när jag skulle fylla 40, för då tränade jag på det flera år innan. Det var väldigt praktiskt. När folk undrade (de som vågade) hur gammal man var, då sa jag bara "snart 40" och det började jag med när jag var 37. I flera år gick jag alltså omkring och var 40 år. I fyra år närmare bestämt, tills jag fyllde 41. Då gick det inte längre.

50 - det passerade jag bara. Inga större åthävor, inte så konstigt, lite festande med vänner o bekanta, resa med familjen till Kanarieöarna.

Men nu - snart 60. Vad gör man? Vad gör JAG? Ja rent praktiskt menar jag. Jag har inte annonserat i pressen. Jag har inte bjudit in någon. Jag undrar om jag bara ska hoppa över dagen, eller? Min man, som glömmer allt möjligt annat, har lagt just denna företeelse på minnet i alla fall och pratar allt som oftast om det. Så jag kan nog inte bara hoppa över. Nä, jag får ta mig i kragen och tänka ut nå´t.

Nu vet jag - jag börjar redan nu träna på att jag fyller snart 70! Med tanke på hur snabbt allting går nu för tiden så är det lika bra att börja direkt. Man kanske kan slå ihop firandet till och med. Tänk er, jag firar min 60- och 70-årsdag samtidigt! Då har man liksom redan klarat av det för några år framåt. Och skulle man trilla av pinn innan 70 så är det väl lika bra att man ändå fått uppleva själva festen.

Skål!

Blå timmen

Tror det var i den jag hamnade igår eftermiddag. Efter en tre gånger längre tid än beräknat för ett rutinartat läkarbesök som jag följde maken till kom jag hem på eftermiddagen och tog ut de två överglada hundarna. Det var då jag tror vi hamnade i den blå timmen. Fast jag märkte bara att det var frågan om några minuter. Vi gick en av de vanliga slingorna och stannade till av någon anledning. Jag vände blicken mot norr och lät den svepa över de snötäckta fälten och träsket, skoterspåren syntes bara svagt i det märkliga ljuset. På andra sidan träsket breder den gröna barrskogen ut sig på berget, och där längst upp går den över i en sammetsblå himmel. Det måste vara det här som kallas för den blå timmen. Eller de blå minuterna då, med mina mått mätt.  

Så vände jag blicken åt andra hållet, mot vägen. Det vita landskapet låg här i ett rosa skimmer. Himlen skiftade i rosa och blågrått. Mobilens kamera gör definitivt inte rättvisa åt den vackra himlen. Tänk att naturen kan vara så olika samtidigt bara man vänder blicken åt ena eller andra hållet. Och på kvällarna nu när kylan kommit igen och därmed några klarare kvällar ser vi stjärnhimlen och tonåringen (och mamman) fascineras  av stjärnor, norrsken och Jupiter som lyser så klart.