Spridda skurar från nu och då.

Nytt år. Och sen då? Inte vet jag. Hundarna har gått och lagt sig och ger inga goda råd. Matten, makan och mamman lyssnar på Sveriges Radio Play samtidigt som hon försöker pränta ner allt hon tänkt de senaste dagarna. Men det blir lite splittrat - tänkandet/skrivandet i kombination med lyssnandet till Vinterprataren.

De är så bra, de här Vinterpratarna. M-tanten (förkortar matten, makan och mamman till det fortsättningsvis, ej att förväxla med det snarlika politiska partiet - det är bara bokstaven som är likt, just inget mer) lyssnar och förundras över innehållet om misslyckanden, livets baksidor, krig mellan människor och på en annan nivå i våra egna kroppar. M-tanten tycker att mycket stämmer in på henne själv. Och musik som talar till hjärtat och hjärnan.

M-tanten har vickat som rörmokare ikväll, en lämplig sysselsättning på nyårsdagen. Varför börja året med stopp i handfatet när man kan rensa många månaders äckelpäckel ur avloppet? Vad gör det att man glömt åt vilket håll den tredje ringen ska skruvas för att lossna? Att man riskerar att skruva fast den ännu hårdare? När ens händer och fingrar blivit till åren komna och tappat mycket av sin forna kraft? Men när M-tanten är tillräckligt arg kommer plötsligt den geniala ideén som en blixt från en klar himmel. Man skruvar inte ringen, man skruvar själva grejen. Ja, ni måste inte förstå de tekniska detaljerna här men det funkade i alla fall. Sedan ut med en massa riktigt äckligt innehåll, på med diskmedel, flaskborste och lite petande hit och dit. Skruva ihop rubbet och hoppas att man inte behöver börja om från början igen för att det läcker i nån packning. Och det gjorde det inte. Ha! Nästa projekt får bli golvbrunnen under badkaret. Det tänker M-tanten vänta med, minst till imorgon.

M-tanten ser tillbaka på 2014: Glada, roliga minnen: Hottade upp hundträningen från minus till nollpunkten. Tonåringen tog studenten med bravur. Sommaren blev en höjdpunkt med semester i Uppsala och Dalarna, besök från goda vänner, värme. M-tanten blev deltidspensionär. Decemberhöjdpunkt blev besök hos utflyttade tonåringen i Stockholm och Norrtälje med Operan och Hundmässan.  Mindre roliga, rentav sorgliga minnen: Maken försämras alltmer i sin sjukdom. En person i närmaste kretsen kring tonåringen lämnade hastigt och oväntat jordelivet under hösten. Det lade mycket sordin på tillvaron stor del av hösten och gör fortfarande. Nelsson, mellanpudeln i sina bästa (?) år blev akut sjuk i spondylos, det akuta gick dock över med behandling. Jul- och nyårsfirande under nya livsomständigheter ställer nya krav. M-tanten gör sitt bästa för att leva upp till det.

Nu ni, nu är det nästan så att M-tanten (efter föregående lite dystra stycke) gör helt om. M-tanten hör till de pedantiskas skara i alla fall när det gäller det skrivna ordet. Det ska vara rättstavat, helst rätt meningsbyggnad (om det passar syftet med det skrivna) och någorlunda läsarvänligt. Därför korrekturläser M-tanten det mesta innan trycket på knappen "publicera" sker. Och som genom ett under upptäckte hon då att det här med avloppet och upprensningen - det kan man verkligen se som en metafor för livet (lite har man väl lärt sig genom åren som BUP-tant). Här finns ju en hel del att rensa både rent fysiskt men också inuti skallen. Och om det inte går att lösa på ett sätt- då får man ta till ett annat sätt. Sen kan det bli rent och snyggt - tills det stockar igen på nytt om man inte rensar i tid. Man behöver inte vänta tills det är fullproppat. Det kanske är det M-tanten ska tänka på nu detta år. Att inte låta det blir så förb-t fullt. Att tömma i tid. Vad det nu är som ska tömmas.

Så himla skönt att slippa alla nyårslöften - den här avloppsrensningen kom verkligen i rättan tid. Hoppas bara att det inte läcker nånstans nu - i så fall gäller det att skruva till bättre. Eller så får man helt enkelt byta packningar eller se till att de inte hamnat på sniskan. Sån´t är lätt hänt, en dag som denna efter nyårsfirande till tre på morgonen. Det ska dock inte få sätta sin prägel på året.

Typiskt att nu när tankarna flödar så är klockan lite väl mycket, ska upp tidigt i morgon för att fortsätta tampas med avlopp och upprensningar på mer än ett plan. Här måste också sandas, det blev ju helt plötsligt 5 grader varmt på nyårsafton efter en vecka med minus 25. Nedanför trappen bildades åter en fem meter lång sjö att färdas över för fyr- och tvåbenta för att ta sig ut. Den sjön (jaja, vattenpölen då) fryser nu till skridskobana om inget görs. Och sanden är slut. Men kommunen brukar tillhandahålla den om man hämtar själv. Så M-tanten går nu från rörMokare till sandhäMtare.

Nyårsfirandet blev för M-tanten och vidhängande fyrbenta tämligen varierat. M-tanten och maken till densamma åsåg kommunens fyrverkeri på eftermiddagen. Därefter ett gemensamt nyårsfirande hos maken en stund innan M-tanten lämnade maken och tog med de fyrbenta till traditionellt firande hos vänner. Lilla K gillade inte att det sköts raketer och smällare lite här o där (dock inte i den omedelbara närheten) på väg dit. Svansen slokade och han har aldrig varit så lydig och gått så fint alldeles intill matten. Herr N däremot gjorde som vanligt - tog ingen notis om den intetsägande omgivningen eftersom marken framför hans nos var betydligt intressantare. Efter tolvslaget blev det frågesport  "nästan rätt", "närmast vinner" eller vad det nu hette. Man kan väl säga så här: M-tanten måste ligga i hårdträning till nästa nyårsafton för att hävda sig i konkurrensen.

Och till er som tycker att fyrverkerier, smällare och annat otyg som skrämmer djur och människor borde förbjudas: M-tanten håller i princip med. Men visst är det underhållande med ett fint fyrverkeri om det kan ske under ordnade former och vid bestämd tidpunkt. Inte smälla här och där mest hela tiden. Och det är vi i princip förskonade från här. Men å andra sidan har vi militära skjutfält lite varstans här runtikring så det smäller ju från dem då och då. Rejält.

Gott Nytt År 2015 till er som orkade trassla er igenom ända hit.

Annorlunda jul

Julnatten bjuder på stjärnklar himmel och norrsken. Bistert kallt med -21 och krulltottarna tvingades ha täcken när vi gick ut. På radion spelas Adams julsång med Jussi Björling och nu Christmas Carols med nån engelsk kör.

För första gången i mitt liv - och jag är ju faktiskt inte purung längre, om inte 62 räknas dit - har jag vaknat en julaftonsmorgon i bara mitt eget sällskap. Ja frånsett krulltottarna då. Förr har funnits först föräldrar och syskon sen egen familj med barn. Men i år är det annorlunda. Bara jag och dogsen här. När jag igår hade lastat in en massa mat i kylskåpet och ställt undan lite blommor som skulle hålla sig till julafton började jag undra vad sjutton jag handlat för. Det är ju bara jag här. Ska jag vräka i mig två kg skinka, två burkar sill, en vörtlimpa, 20 prinskorvar, fyra öl, två flaskor vin osv alldeles själv? Vem har jag handlat till egentligen? Förutom de 35 köttbullarna jag stekte dan före dopparedan, den något misslyckade saffranskakan i långpanna och den cellofaninslagna korgen med diverse ät- och drickbart jag fick av vår förträfflige snickare Jaffar från Bagdad. Ja jag vet inte hur jag tänkte men jag äter väl julmat tills den är slut om jag inte tar slut själv först.

Snabbfrukost på julaftonsmorgon, ut med dogsen i kylan och som alltid har jag felberäknat tidsåtgången på morgnarna. I sista minuten kom jag iväg till makens boende där jag skulle äta jullunch med honom och de andra som bor där. Tur att andra stod för det praktiska där. Sedan blev det julklappar och fler släktingar dök upp innan det var dags att åka hem igen till de kissnödiga fyrbenta. Den fortfarande tonåriga dottern finns i närområdet över jul och nyår, men hennes och min uppfattning om vad "att vara hemma" betyder är olika. För henne betyder det att visa upp sig för sin mor vid lämpliga tillfällen som t ex julaftons eftermiddag för att sedan dra vidare till mer lockande umgänge. Moderns uppfattning kan sägas vara tvärtom. Men moderns tolkning kommer på andra plats och vi fikade lite tillsammans med Kalle Anka och hans vänner (en tradition som inte får brytas) , utbytte julklappar och sedan försvann hon igen. Goda vänner förbarmade sig över ensamma makan/mamman/matten och julaftonskvällen blev trevlig hos dem. Skönt med promenadavstånd när man ska hem i vinternatten!

I morgon hoppas vi på lindring i kylan, men tror knappt på det.

 

 

 

Svårt att välja

Det duggar tätt nu i brevlådan. Ja av alla som vill ha mina pengar. Ska jag ge en gåva till Frälsningsarmén, Vi-skogen, Rädda Barnen, Unicef, Hjärnfonden, Cancerfonden, Barncancerfonden. Synskadades Riksförening, We Effect, Röda korset, Läkare utan gränser, Hundstallet, Svenska Afganistankommittén, Demensfonden eller nåt annat. Kanske till någon av de (rumänska?) tiggare som numer sitter utanför butikerna i stan och vänligt säger hej varenda gång jag passerar.
Vill jag stödja människor i katastrofsituationer, bekämpningen av Ebola, folket på flykt från Syrien och andra på  flykt, bidra till att flickor i olika länder får bättre möjligheter till skolgång och kunskaper, rädda en hund från att dö i onödan, bidra till hållbart jordbruk i Afrika, hjälpa forskningen om hjärnans sjukdomar eller cancersjukdomar hos barn och vuxna. Eller vill jag hjälpa människan framför mig, hon som sitter i kylan utanför COOP eller han utanför Systembolaget som skramlar med en pappersmugg med lite småslantar i?

Inte är det lätt. Ska jag tro att de leende och vänliga människorna som säger hej och snälla är så fattiga och behövande som de ger sken av och som många tidningsartiklar och TV-inslag rapporterar? Eller ska jag tro att de är utsända av maffian och styrda av någon uppifrån och bara lyder order, har sina dyra mobiler i bakfickan och fina bilar runt knuten? Jag väljer att tro att de är fattiga och gör sitt bästa för att överleva. Ibland ger jag dem lite pengar, ibland gör jag det inte. Och så dövar jag världssamvetet genom att trycka på biståndsknappen när jag lämnar tomglas. Men inte alltid. Ibland är jag snål. Och så väljer jag ut något av alla 90-konton och skickar ett bidrag.

Imorgon (idag) är det skyltsöndag här. Då far man chansen igen att känna sig givmild för då dyker säkert ännu fler upp som vill ha ett bidrag till det ena eller andra. Idrottföreningarna (förklädda till tomtar) som säljer julklappar med okänt innehåll, tjejer och killar från mellanstadiet som säljer hembakat som deras föräldrar gjort till förmån för dem själva för de ska åka på klassresa nån gång. (Jag vet, jag har också gjort det). Fast jag kan ju välja om jag går ut på stan eller inte. Skyltsöndagen klarar sig säkert bra utan mig. Förresten har jag inte satt upp julgardinerna, inte bakat saffransbrödet, inte gjort pepparkakor, inte tagit fram ljusstakarna och inte plockat mossa. För mossan har jag köpt på COOP och den ligger i en plastpåse under diskbänken och väntar på att jag ska leta rätt på adventsljusstaken.

Den 15 år gamla ljusslingan prydde sin nya plats i
blomlådorna - i ett dygn, sen blev det kortslutning i systemet
och den får nog kasseras.

Utomhusbelysningen har kommit på plats i alla fall, om än i lite decimerad form. Något kasseras varje år även om det fungerade när jag satte undan det året innan. Ska nog komplettera med något mer, letar efter batteridrivna ljusslingor.

Byt perspektiv

Lördagen bjöd på disigt och dimmigt väder med några minusgrader. Egentligen väldigt vackert, vindstilla, frost i träden och hela naturen i en gråskala utan andra färger när jag körde hem mitt på dagen från grannkommunen. Inte ofta jag kör bil dit trots att jag jobbar där, åker mest buss.

En människa mitt i livet gick hastigt bort för några veckor sedan. Helt oväntat för alla. Sådana snabbt förlöpande sjukdomar finns inte, inte här, inte i Sverige, kanske möjligen i Afrika. Så tänker vi alla som tror att allt går att bota. Det gör inte det. Det inser vi när döden kommer oss inpå livet, skoningslöst. Igår lördag var det begravning för denna person, som jag lärde känna en liten bit av efter hennes död. I berättelserna, i kommentarerna från andra som stått henne nära, som känt henne i livet. Kyrkorummet var fullsatt. Det blir så när en människa mitt i livet lämnar det plötsligt och helt oförberett. Det var en vacker begravning. Solosång med musik och texter jag aldrig hört men som så fint passade in och talade till en, psalmer jag heller aldrig hört. Och så fanns det välkända - Bred dina vida vingar, fäbodpsalm från Dalarna, Koppången, Mio min Mio och andra.

Begravningar får mig alltid att tänka på alla andra nära som inte heller finns längre. Alla dödsfall smälter liksom ihop och sorgen blandas upp med sorg och saknad över de andra som är borta. Då kommer tårarna, men jag försöker hålla tillbaka. Jag tänker på det äldre paret som satt bredvid mig i kyrkan. De måste ju ha varit med många fler gånger än jag, när de är så mycket äldre. Och jag tänker på min dotter som nu är på den fjärde begravningen i sitt 19-åriga liv. Döden tar ingen hänsyn till ålder.

I talet som prästen höll fastnade två saker i mitt minne: en positiv person, en som alltid försökte byta perspektiv för att inte fastna i ett synsätt. Så vill jag också försöka leva. Fast lätt är det inte när man är inkörd på sitt eget.

Efter begravningsgudstjänsten gick jag ut på stan och köpte en varmkorv. Det var som att komma ut ur en vacker men sorglig bubbla när jag kom ut från kyrkan till lördagshandeln med folk och bilar. Så fortsatte jag till de levande, till maken med sin svåra sjukdom som gör att han inte längre kommer ihåg vad som händer, som får allt svårare med motoriken men som alltid blir glad av att se mig. Vi gjorde som vi brukar - fikade på stan.

Bilderna i det här inlägget valde jag för att jag gillar dem, de har egentligen inget med texten att göra. Nylandsbäcken fylld med vatten i förra veckan, några dagar innan snön kom. Sensommarblommor vid Furunäset i Piteå för två månader sen.

Makan, mamman och matten på vift. En reseberättelse.

Vem kunde tro att juli månad skulle bli så otroligt varm? Och ledig har matten, mamman och makan varit nästan hela tiden. Från jobbet alltså. Ledig från uppgiften som mamma, maka och matte har hon också varit en vecka och passade då på att bege sig på vift ut i vårt avlånga land. Närmare bestämt till goda vänner i Uppsala och sedan till barndomens Dalarna.
Uppsaladagarna blev mycket prat och mat och sol och så en tur till Ulva kvarn, ett naturskönt ställe vid Fyrisån nån mil norr om Uppsala med glas, keramik, hemslöjd av diverse slag, loppis, café med mat. Helt enkelt ett bra utflyktsmål. Och om man nu inte vill åka så ståndsmässigt som vi gjorde i detta fantastiska fordon så kan man också cykla från Uppsala.

Den s k Rodden. Vi körde som mest i 110 (tror jag).

Aldrig nånsin har jag åkt i ett sådant fordon. Här gällde att hålla i hatten om man haft någon. Det blåste rejält genom de obefintliga sidorutorna. Det blåste varmt. Det blåste 30 grader varmt, såsom det gjort i Sverige nu i flera veckor. Det gick fort. Det gick mycket fortare än vad i a f jag trodde när jag såg fordonet  - bilen. Det fanns säkerhetsbälten. Det fanns inte trepunktsbälten. Det fanns tvåpunktsmidjebälten. Det tyckte jag var väldigt bra.

Instrumentbrädan som jag såg den från baksätet.

Tack kära Uppsalavänner för ett par trevliga dagar och för upplevelsen med Rodden.

Uppsala har varit min hemstad under ett antal år på universitetet i olika omgångar. Sedan har jag passerat med tåg ett stort antal gånger och nu blev det tåg från Uppsala till Mora. Men fy så otroligt fult de byggt nytt resecentrum/järnvägsstationsbyggnad i Uppsala. En betong-stål-glas-sten-koloss i stålgrått, grått, svart. Allt badade dessutom i obarmhärtigt strålande sol och naturliga skuggor fanns inte. Enstaka stolar, ensamma i sin utsatthet utan möjlighet för individer att föra förtroliga samtal sittande intill varandra. Jag hörde ett radioprogram om något liknande nyligen. Vad var det de kallade den här typen av stolar? Exkluderande arkitektur? Att man försöker få bort vissa icke önskvärda personer ur gatubilden genom att bygga på visst sätt, utsmycka på visst sätt. Att t ex sätta piggar i stolar och bänkar så de inte går att ligga på. Äh, kom visst från ämnet lite här. Nää, hur sjutton har arkitekter och beslutsfattare tänkt egentligen?

I mina ögon fult, ogästvänligt. Den gamla vackra stationsbyggnaden
i gult skymtar där till vänster. Numera restaurang. 

Mora mötte också med strålande sol. Tågresan dit var mer som att resa med pendeltåg. Ett oräkneligt antal stopp från Uppsala. Klart jag hade räknat med att vi skulle stanna i Sala, Avesta, Borlänge, Leksand och Rättvik. Men därutöver blev det också Hedemora, Säter, Insjön, Tällberg och nån mer som jag glömt. Rena geografilektionen över Västmanland och Dalarna.

I Mora mötte jag min kusin Lena från Göteborg. Hennes Toyota Prius (elhybridbil, by the way) tog oss snabbt ut till Sollerön och vår lilla stuga B20 i Sollerö Semesterby. 24 kvadratmeter, toppenutrustad med allt man kan tänka sig behöva för att laga mat och äta. Fyra sängar, fast vi var ju bara två. Myggnäten gjorde att vi kunde ha fönstren öppna dygnet runt. För även på Sollerön höll sig temperaturen mestadels mellan 25 och 30 grader, även om världens åskväder med ett rejält skyfall sänkte temperaturen några grader på tisdagen den 29 juli. Åskan slog faktiskt ner i vår närhet, några av stugorna fick TVapparater utslagna och blev väl utan el ett tag. En man fick åsknedslag i sig själv, men verkade ha klarat det utan men.

Nästan mitt på Sollerön vid Hembygdsgården.

Vilka härliga dagar vi hade! Inga tider att passa, inga män, hundar eller barn att passa. Vi kunde helt enkelt rå oss själva. Vi ägnade oss åt att leta hus. En del var lätta att hitta och behövde knappast ens letas efter. Det var bara att åka dit. Som min pappas barndomshem, min farmors hus som stått tomt i över 40 år förutom sommargäster ibland på 70-80talet. Vi hälsade på farmor varje sommar när jag var barn och tonåring, men vi bodde aldrig i hennes lilla hus. Där var utedass - tre kunde sitta samtidigt, väldigt praktiskt. Vatten att hämta i hink från brunn på gården. Kon Maj-Ros fanns också de första åren jag minns. Jordkällare. Körsbärsträdet fanns kvar - goda körsbär fortfarande.

Farmors hus i Myckelbyn.

Andra hus fick vi titta lite noggrannare efter. Men det här dök ändå upp utan alltför stora ansträngningar. När jag var barn tyckte vi det var väldigt roligt att bo i det här huset eftersom det var (och fortfarande är) rosa. Det var här vi bodde när vi var till farmor. Vi kallade huset för Stoltgården för de släktingar till pappa som ägde det hette stolt. I det här huset fanns då på 60talet en kakelugn. Där brukade vi grilla korv. Även detta hus hade utedass. Man fick gå genom trädgården dit, en trädgård med högt gräs, gamla knotiga äppelträd, brunn med lock, och alldeles kolsvart på sensommarnätterna. Det var lite läskigt då att med ficklampa lysa sig fram till dasset för att slippa hålla sig hela natten. 

Rosa huset - eternitplattor som börjat
bli dåliga. Och förstutrappen borttagen.

Det sista huset var svårare att hitta. Kanske berodde det på att min kära kusin bodde där en sommar i början av 60-talet och hade lite diffusa minnen av hur själva huset såg ut. Mina minnen var lika diffusa - vi var ju då i 8-10-årsåldern. Vissa begrepp hade vi dock klart för oss. T ex att huset skulle ligga i Bengtsarvet och att det var nära hembygdsgården. Att det fanns en trapp på huset där ett antal barn blev fotograferade 1961, en bild som finns i min kusins ägo men som hon lämpligt nog lämnat hemma. Min faster kom också ihåg att det var Holmers som hyrde ut det på 60-talet men att Holmer själv nu var död och hustrun Holmer flyttat till "hemmet" och sålt gården. Faster visste också att huset var "gammalt" och låg bredvid ett nytt. Rött med vita knutar. Toyotan tog oss runt Bengtsarvets alla vägar (de är inte jättemånga och inte jättelånga) ett stort antal gånger, i låg fart, med oss två tanter stirrande ut genom fönstren mot alla de röda husen med vita knutar av mer eller mindre ung eller gammal årsmodell.. Många undrade nog vad vi var för ena egentligen. Äldre damer än vi syntes smyga runt sina buskar och titta misstänktsamt på oss när vi sakta gled förbi. I tre dagar. Så kom min andra kusin, Bosse. Han är några år äldre än sin syster och hade ett klarare minne av hur huset såg ut. Eller så berodde det på att han varit bonde och bott på landet (säkert i en röd stuga med vita knutar, jag vet inte) större delen av sitt liv, men han hittade huset på första rundan som han och hans hustru tog med oss. Vi stannade förstås och han gick ur. Ut kom den nya husägaren, dock från en annan byggnad. Det visade sig att ett yngre par tagit över hela gården för några år sedan och vi var välkomna att titta så mycket vi ville och ta hur mycket kort som helst. De hade sett oss glida omkring i den svarta Toyotan och undrat om vi rekade för framtida skumraskaffärer (ni vet, såna där som lägger en sten framför dörren och kommer tillbaka senare för att se om ägaren flyttat på den, om inte så är kusten klar så att säga). Nu förstod de i a f att vi var helt vanliga tanter (och en gubbe, tillfälligtvis en av dagarna) som bara letade barndomsminnen.

Holmers stuga. Så fin och välhållen! Den var väl värd att leta
 efter i flera dagar.

Nåväl. Det finns ju annat att göra än att leta efter gamla hus. Man kan säga att vi också letade efter utsikter. Det hittade vi många. Både från lite högre höjder och från lägre höjd. Och inte behövde vi leta särskilt mycket heller. Det var bara att följa kartan eller helt enkelt vägskyltarna. 

Vi hittade t ex till Gesundaberget. Vi hittade också linbanan upp. Den åkte vi både upp till toppstugan (fast man fick faktiskt gå en bit nerför för att komma dit från linbanans toppstation) och ner igen. Däruppifrån har man en vidunderlig utsikt över skogar, Siljan och Sollerön. Ett foto kan verkligen inte göra rättvisa åt denna vy.

Siljan och Sollerön från Gesundabergets topp.

Där uppepå berget kunde man äta också. Vi festade på våfflor med tillbehör. De var nästan lika svåra att hitta som Holmers stuga, för kocken alltså - han hade mycket att göra. Men gott var det.

En eftermiddag åkte vi till Åsens fäbodar. Det ligger på fastlandet någon mil söder om Gesunda. Under lång tid ända in på 1940talet hade Sollerön en del av sina fäbodar på Åsen. Fäbodlivet i Dalarna var viktigt för djur och överlevnad. På våren tog man över boskap i båtar till fastlandet och sedan tog vallkullorna korna till fäbodstället där de tillbringade sommaren. Ibland flyttade man ytterligare till en mellanfäbod längre bort och det hände också att man fick ta djuren ända till långfäbodarna ännu längre bort. Och sedan hem till ön till hösten, innan skolorna började. Fäbodarna drygade ut maten för djuren och möjligheten att odla för folket.

Åsens fäbodar ligger också högt. Där var nästan folktomt till skillnad från Gesundaberget.  Även här fanns utsikt mot Siljan. Och så Åsengården  -  en anläggning för boende (50 -60 sängplatser tror jag), konferens, mat, campingplats, dansbana. Pool !!! (Blev lika förvånad som över Rodden). Men allt var stängt och hela anläggningen till salu. Den finns på Swedbanks Fastighetsbyrån såg jag sen. Ca 4,5 miljoner är utgångspriset. I fantasin kan man ju äga en sådan anläggning - men inte i verkligheten.

Åsens fäbodar gav en så lugn och harmonisk stämning efter sig, inte kanske precis Åsengården och den lite malplacerade poolen, men i övrigt. Vi promenerade byvägen. Min kusin Bosse visade sig vara otroligt kunnig på växter, fjärilar och fåglar. Han namngav allt vi såg - fibblor, ängsvädd, åkervädd, brudborste osv. Vi såg de inleasade 22 fåren som hölls där för att beta landskapet. Vi tittade på det gamla mejeriet.

En utsikt som vi också samlade på oss var den från Siljansnäs över Siljan från söder. De bilderna blev dock inte så bra - mest bara skog och jag och Lena som tränar på selfies.  En utsikt från sjönivå över Siljan är dock denna:

Siljan mot söder från bron mellan Gesunda och Sollerön.

Dagarna i Siljansbygden räckte också till för besök vid Nusnäs Dalahästtillverkning och vi träffade också min faster i Gesunda.  Och så utbytte vi nyttig teknisk information angående mobiltelefoner, bilar och facebook. Samt en hel del släktprat. Vi hade helt enkelt en helt fantastiskt trevlig nostalgitripp till Sollerön. Tack kära kusin för din idé förra sommaren och att vi lyckades förverkliga den.

I B20 fanns på väggen dess visdomsord om hur man maler ner gamla kärringar så de blir som nya - kanske något vi får ta till oss.

Ålderstrappan???

Slut för denna gång för er som orkade ända hit.

Hoppsan

Jag hade tänkt tillbringa lördagen på pudelklubbens utställning som nån slags funktionär. Men när jag just hade gjort en långpanna med fikabröd till morgondagen slog glömskan till. Det kunde ha slutat i en värre katastrof än den som inträffade.  Brandvarnaren tjöt som aldrig förr och den här gången var det inget falsklarm. Elden sprakade för fullt i kastrullen,  fläkten hängde i slamsor över kakan, väggen och skåpluckorna svarta av sot och röken låg tät som vid slaget i Lutsen (hur i h-e gör man ett tyskt y på datorn?)

För först gången i mitt liv slog jag 112. Polisen kom först, sedan räddningstjänsten och sist men inte minst brandkåren med blåljusen på. Rådiga som vi var hade vi dock själva släckt elden redan innan polisen var på plats.

Så morgondagen kommer jag inte att tillbringa i insläppet å utställningen och inte heller bakom disken i fiket och några andra pudlar än mina egna lär jag inte få se,  nää imorgon ska jag vädra, vädra och vädra ännu mer och invänta en sanerare som ska placera en apparat av nån sort som tar bort brandlukten.Sedan återstår att sanera sotet, få en ny fläkt på plats, och reparera en del som blev lite illa åtgånget.

Och framför allt ska jag köpa en ny brandvarnare och se till att den fungerar. Kolla era egna, ni som ev läser detta. Brandvarnaren räddade vårt hus när jag själv glömde kastrullen med smör på spisen.

Jag visar inga bilder på förödelsen i köket. Det blir en istället från en av våra vanliga promenadstråk - det längs Svartbyträsket. Det är alltid vackert där, oavsett årstid eller väder.

Grannarna fick i alla fall något att prata om denna fredagkväll. Godnatt gott folk, nu släcker nattugglan i norr

IBLAND är det lite ensamt.

Maj började med ett isande kallt väder och snö den 3e. Sen blev det varmare och familjens studentska fick sin examensdag i juni med solsken, vit klänning och massor med tårar. Glädjetårar över att tre år på mattespets gett många nya vänner, ett antal högskolepoäng och ett studentbetyg med guldkant. Sorgetårar över att nu är skoltiden slut, nu sprids alla vännerna åt olika håll i hela vårt avlånga land för studier eller nåt annat, man får säga adjö till lärarna som blivit som stand-in-föräldrar och som  får nya elever till hösten, vuxenlivet väntar.

Den ömma modern jobbade hårt med förberedelserna för studenten, eller ja, egentligen var det väl inte så mycket jobb -  men det kändes så. Lite mat, några blommor, presenter (studentskan hade en del problem med att förstå en hemmagjord världskarta med ett antal resmål markerade, att välja mellan), städning. När allt var över och gästerna (dvs studentskans moster, syster, bror, brorsbarn, pojkvän) åkt hem gick luften ur modern som bara pustade ut i några dagar. Tur man hade semester.

Midsommar. För första gången på över tjugo år har jag firat midsommar helt solokvist. Ja, dogsen har ju varit här förstås så lite sällskap har jag ju haft. Det känns ändå lite ensamt. Maken bor ju inte här längre men vi har firat alla midsomrar tillsammans sedan 1993. Och sen kom ju dottern och hon har för det mesta varit med också. Igår blev det i a f en tur med maken till midsommarfirandet i stan, en blåsig och kall tillställning, men vi trotsade vädret och drack kaffe och åt jordgubbstårta utomhus.

Dottern, tillika studentskan, hon som hatar naturen och gillar bekvämlighet, deklarerade helt plötsligt att hon skulle fira midsommar i en stuga med kompisar. I fjällen. Det arma modershjärtat har fått kämpa hårt hela helgen för att motstå impulsen att helt enkelt ta bilen och åka dit. 30 mil enkel väg. Nä, det har jag ju inte gjort men det retar mig att Ammarnäs är en vit fläck på min karta.

Jag börjar nog bli gammal. Tänker tillbaka på andra midsomrar. Som den i Uppsala när jag jobbade på ett sjukhem, bara kvällar och helger under ett sommarlov. En midsommarafton i tjänst och sedan fika och ett glas likör i studentlägenheten. Eller alla åren då den nuvarande studentskan var ett småbarn. Vi plockade blommor i närområdet och gjorde en egen liten midsommarstång. Sen blev hon större och det var inte lika viktigt längre. Eller det året då vi var ute med segelbåten över midsommar. En fantastisk helg med supervackert väder, ett 50-tal segelbåtar i den lilla hamnen på Likskär, Nelsson var en liten söt björnungeliknande valp på 12 veckor som fixade båtlivet galant. Inte anade jag då att livet skulle vara så annorlunda nu, att maken skulle bli så sjuk att han inte längre kan bo hemma, att dotterns tonårstid skulle präglas av hans sjukdom.

En fördel med att vara ensam hemma är att man disponerar tiden som man vill. T ex kan man vara vaken på natten och spela piano fast man inte kan. Hundarna bryr sig inte. Hittade Gröna visboken och Vispop 1-5. Mycket att tugga sig igenom där! Det blev några timmar. Tur att hundarna är lika morgontrötta som jag. Nästan. De fick en tur på Gruvberget idag innan vi med gemensamma ansträngningar fixade lite i trädgården. Jag planterade några isbegonior, Kairo tog på sig att först ge dem en snabb åktur i hans trygga förvar några varv runt trädgården. Nelsson stod som vanligt för vaktandet med avgrundsskall mot varje tänkbar inkräktare.

Ja, så där håller jag på. Tränar på att klara av deltidspensionering.