Ingen hemma

Vinterland i närområdet.

Här finns bara jag och radion, facebook och tusentals saker på fel ställe. Dogsen är på hunddagis, tonåringen i skolan och maken har flyttat. Nu samlar jag ihop spillrorna. Det betyder bära möbler, skotta snö, hänga vid datorn, sortera (kasta?, spara?, placera rätt?, skänka bort?), överväger om jag ska göra en insats på mitt arbete som jag är ledig ifrån just nu. Finns en del kvar som inte kan vänta. Nu är jag ledig fyra veckor för att hjälpa maken komma tillrätta och delta i mosters begravning nästa vecka samt underhålla tonåringen på något sätt under sportlovet. Pudlingarna går på sparlåga för tillfället - ofrivilligt om ni frågar dem, nödvändigt om ni frågar mig.

Överraskningarnas tid är dock ännu inte förbi. Igår skottade jag som en galning på kvällen, snö alltså. Man kan skotta sig förtvivlad här inne också, men då papper, kläder, prylar och ja vem vet allt. Men igår var det alltså snö som gällde. Det var liksom pricken över i, efter en lång dag med fyra hundpromenader i skitväder, flyttade maken till annat boende, nödhandlade en liter fil, åt frukost nr två till middag och hämtade hem utsvulten tonåring vid 21-tiden. Och sedan då snöskottning.

Hörde nyheter med väder på radion vid 22-tiden och insåg att snöskottningens tid fortsätter. Förberedde mig alltså mentalt på en ny omgång med den vita sporten för att kunna köra hundarna till hunddagis. Och döm om min förvåning när jag insåg att det idoga snöandet i natt inte renderat mer än ca 1 cm snö på infarten, trots allt jag fick pulsa i på trappen. Tänkte först att tonåringen skottat, insåg sedan att här har en större maskin varit i farten. Och kom att tänka på att i lördags dök plötsligt upp en gravmaskin med jätteskopa som i ett nafs rensat infarten från snö samtidigt som han pallade ner x antal stelfrusna äpplen från de förvuxna äppelträden. "Det är min kompis André från orkestern" hojtade tonåringen,  "han kör så´n där maskin". TACKAR, TACKAR - säger jag!

Lite skotta blev det i a f. Soptunnorna måste vara åtkomliga. Och tänk att det tagit mig typ 15 vintrar innan jag idag insåg att man kan flytta tunnorna så de blir mer åtkomliga under den snöiga årstiden. Mindre skottande, lättare komma åt tunnorna. Och det handlade bara om att vrida dem 90 grader och flytta fram den bakre.

Det har varit intensiva dagar här på olika sätt sista tiden. Därför är det knappt någon hemma i hjärnkontoret heller. Tur jag är ledig en månad.



Tunnorna på plats. Nu är det bara att fylla dem -
skräp har vi gott om .



Livet och döden

Ledig måndag. Idag betydde det några turer i närområdet med pudlingarna och en tur till sta´n för den hela helgen uppskjutna veckohandlingen. Det var pensionärsrally i butiken, där kryssade pigga äldre, typ jag själv, med kundvagnar och rullatorer. Jag lastade på en hel del, scannade och packade. Som tack för besväret fick jag packa upp allt igen i kassan för avstämning. Och HURRA - det stämde på pricken. Hoppas det dröjer till nästa avstämning.

Denna helg har annars gått i kontrasternas tecken. Maken passade på att passera ännu ett årtal uppåt, påhejad av fru, barn och barnbarn. De äldre barnen hade den goda smaken att bjuda in till middag så jag slapp den delen. Mycket praktiskt. Och gott.

Idag har jag nåtts av sorgebudet att min enda moster har lämnat jordelivet. Denna pigga, framåt, pratglada, nyfikna 86-åring finns inte mer. Hon som agerade hotell och restaurang åt mig och 17-åringen när vi såg Alice Cooper i Göteborg i augusti. Hon som varit nästan som en stand-in för min egen mamma som dog redan när hon var 67 år. Hon som jag ringt med ojämna mellanrum, och besökt med ännu mer ojämna mellanrum. Nu finns hon inte mer. Det är en konstig och sorglig känsla.  Nu finns av mina föräldrars generation bara kvar 85-åriga faster i Dalarna och 96-årige farbror i Södertälje.

Livet går vidare, trots allt.

Gott Nytt År, 2013!

Nyårsfirandet är vederbörligen genomfört. I år för ovanlighetens skull körde surtanten själv bil till o från nyårsgänget, typ tre kvarter bort. Det var dock en bra lösning med tanke på makens något långsamma och rätt ostadiga gång. En trevlig kväll med goda vänner, god mat, frågeleksspel enligt väl inarbetad rutin,  tolvslaget  ackompanjerades av Nyårsklockorna på TV och grannskapets nyårsfyrverkerier samt skålande ute på gatan med grannar. Dogsen var med och höll sig skapligt lugna.
Ny rutin för denna nyårsafton: tonåringen firade på eget håll med kompisar i grannkommunen. Modershjärtat led, modershjärnan gick på högvarv som beredskap för alla möjliga och omöjliga scenarior som skulle kunna utspelas. Inget av dessa blev verklighet, tack o lov, ingen brandkårsutryckning blev nödvändig. Tonåringen hade kul och kom hem enligt planering, helt uttröttad.

Gott Nytt År!


Nu är vardagen tillbaka, ett fåtal arbetsdagar kvar tills tanten återgår till ordinarie arbetsplats nästa vecka.


Dan före dopparedan

Fast vi har slutat doppa i grytan. Eller rättare sagt JAG har slutat eftersom jag inte fick med mig någon i min familj. Den här julen kommer att bli väldigt sparsmakad beträffande julmaten. Maken noterar inte så mycket längre vad som tillagas, äter med god aptit det mesta och har fem minuter senare glömt det, och 17-åringen ratar allt förutom köttbullar och prinskorv. Och själv gillar jag mest skinkan och sillen. Så det är väl ungefär det det blir. Och lite till kanske. Om vi nu äter hemma. Om jag hinner hem, ska jobba på julaftons förmiddag.

Kylan har tagit oss i ett järngrepp, nu när det envisa snöandet äntligen gjort ett uppehåll efter en veckas idogt fallande. Och därmed en veckas idogt skottande för husfrun. Pudlingarna har förundrat tittat på, i den mån de tillåtits vara med. Vi har nu 30 grader kallt och snö så det räcker för hela vintern. Julgranen, som jag och 17-åringen impulsköpte för två veckor sedan och med gemensamma kraften monterade på biltaket och sedan även lyckades lösgöra från detsamma, står nu insnöad invid trappen, knappt synlig. Det kommer att krävas en arbetsinsats av en villig skottare som inte räds -30 grader för att få fram den.  Och ve och fasa - kom just på att den kanske måste kapas också. Av mig. Med en såg. "Akta dig för sågen, Alfons" läste jag för 17-åringen medan hon fortfarande var en 3-åring och varken hon eller jag behövde ägna oss åt att såga julgran på dan före dopparedan. Det gjordes av maken/pappan, på den tiden rask och kry och sågade till julgranen utan problem.



Orkidéen som blommar om.

 

Snö hade vi även förra vintern när den här husfrun fyllde ett stort antal jämna år. Då levererades av medkännande vänner och bekanta, arbetskamrater och släktingar och annat löst folk bl a en del blommor som tröst till den åldrande damen. På ålderns höst har man rätt att inte fungera fullt ut, därför får mina krukväxter bara vatten när de verkigen ber om det. Kanske är det därför som en av orkidéerna har blommat om i höst. För man kan inte påstå att den har fått någon vidare skötsel att tala om.

 

Gryningsljuset.

  Blommar gör det inte i rabatterna längre. Åtminstone inte så att det syns. Vad som pågår under det meter(?)tjocka snötäcket är det ingen som vet. Nä nu har vintern brett ut sig i trädgården och det är rätt skönt för nu ser alla trädgårdar likadana ut. Vita. Inget ogräs syns. De vackert gula maskrosorna som brukar lysa upp vår gräsmatta men inte grannens lyser med sin frånvaro, de har inte orkat upp genom en meter snö. Inte ens de som växer där fjärrvärmen går genom marken och värmer upp allt i sin väg. Kvar finns bara de överblommade rabarberstjälkarna från i somras, de sticker upp ur snön som baksidans väktare.





Och på framsidan tävlar äppelträden med varandra om vilket av dem som först ska ta kål på bilen med de numera stenhårda äpplena som sitter kvar på grenarna och slår i biltaket varenda gång jag kör in från och ut på gatan. Äppelträden har också ingått en gemensam pakt för att förhindra att ett större snöberg byggs upp mellan dem. Nä nu får man vackert köra snön in på tomten, via uteplatsen, förbi trappen och ut på gräsmattan där snön nu växer till ett gigantiskt berg som snart har passerat hammockens obefintliga takhöjd.



Cyklarna tinar nog inte fram förrän till våren,
sparkarna kanske går lite lättare att få fram.
Och därbortanför trappen står julgranen och väntar.



Så här oförberedd inför en julhelg har jag nog aldrig varit. Ja, om man inte räknar tiden som barn och lat tonåring då förstås. Den här julen blir inte som andra. Färdigköpta skinkan ska jag griljera imorgon och kanske göra hemgjorda köttbullar. Eftersom jag gillar det själv. Resten har jag köpt färdigt. Och så var det det där med såga julgran då. Och kanske byta gardiner, fast då måste man ju tvätta fönstren också. Det hinner jag absolut inte med imorgon. Förresten så har jag gjort en liten julgrupp med hyacinter idag, så lite julkänsla får man ju ändå. Och vi lyckades tända tre ljus förra helgen, eller om det var någon kväll här i veckan.



Solnedgång över grannens hus.

Kanske jag ska slå in julklapparna nu då. Innan alla vaknar igen. Termometern visar -30,3. Blir en kall natt, ute i a f.

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans



Midsommar  2007
- en annan fest.


Fredag fest med jobbet för en blivande 60-åring. Välkommen i gänget! Gänget som firade var också av modellen liiiite äldre än de yngsta på vår arbetsplats. De yngre representerades av årsmodellen "living on the edge - in the wild life". Där har man en del att lära.

Nostalgitripp blev det. Musik och minnen som vi alla kunde dela även om vi inte vuxit upp tillsammans. Är man född på 50-talet så finns det gemensamma nämnare oavsett var i landet man vuxit upp. God stämning, god mat, trevligt sällskap, kom hem i en anda av att vara på bra humör. Blev dock lite purken när min sopsortering i diskbänksskåpet råkat i totalt olag p g a ett feltänk från min käre make som inte har full koll på sopsorteringen. Det har gått över nu - purkenheten alltså-, det har vår bröllopsdag också gjort. Idag är det 12 år sedan vi gifte oss i Paris på Sveriges Ambassad. Vi tog buss dit från hotellet. Brudbuketten köptes i ett gatustånd . Bröllpslunchen åt vi på en pytteliten restaurang nära Eiffeltornet. Det var nästan likadant väder där då som det är här nu. Plusgrader, gröna gräsmattor, regnet hängande i luften.

Trist avslutning på veckan när jag idag fått veta att två av Nelssons kullsyskon denna veckan somnat in för evigt. Nelsson, denna egensinniga mellanpudel, som nu ligger på mina fötter under tangentbordet. Hoppas han får finnas kvar många år till. Pudlar ska ju bli gamla, minst 15 år, inte bara fem och ett halvt som han är nu.

Många tankar hinner snurra runt i mitt huvud, många blogguppslag dyker upp under dagarna, men få hamnar i bloggen just nu. Det är lite för mycket att tänka på helt enkelt, och när tiden att skriva väl finns är det tomt i hjärnan.

Kommande rubriker kanske kan bli:
- Hus, en fortsättning.
- I demensens skugga.
- Förälder till en tonåring
- Generationsskifte
- Skor
- Träd
- Paris, London, Madrid och andra storstäder
- Afrika, att drömma om
Eller var det de inläggen jag tänkte skriva men aldrig hann? Annars ger jag de som tips till er som eventuellt läser den här bloggen. Om ni nu inte har en massa egna tankar.

Från en annan blogg läste jag om svampar, sådana som man kan plocka och äta. Jag har också plockat svamp förr. Det är roligt. Man fyller snabbt korgen, förhoppningsvis med något ätligt. Det går mycket fortare än med blåbär eller lingon. Sedan har man all rensning när man kommer hem. Om man nu inte rensar i skogen förstås. Och när man rensat färdigt finns ingen svamp kvar. För alla soppar var maskätna fast de var jättefina på utsidan, och resten var troligen av mer tveksamt ätlig sort. Och har man plockat stenmurklor och förvällt  i tusen olika vatten så är man groggy och lite konstig se´n av giftet i ångorna.

Morsning- korsning och godnatt om ett tag.

Badbekymmer

Nu har jag snart varit ensam hemma med hundarna i 4 dygn. Har faktiskt hunnit göra en del av det jag tänkte. Men nu har jag fastnat i det förb-e badkaret. Nej, inte kroppsligen, bara andligt. Hundarna har ju blivit badade = duschade båda två, torkade och klippta efter konstens alla regler. Sedan har de varit ute i regnet och blivit smutsiga igen. Sådant är det, livet med två pudlar.

Och som belöning för alla vedermödor med hundarna tänkte jag ta ett bad i vårt fina bubbelbadkar. Men först måste karet rengöras. Det tjänstgör mestadels som duschbadkar och hundbad. Och då är det MYCKET viktigt att man efter användning tömmer ur bubbelsystemet så inget vatten blir stående (osynligt). Det är inte alltid detta blir gjort - konstigt va? Men nu när jag vill bada i ett rent badkar så har jag ägnat HUR MÅNGA TIMMAR SOM HELST åt att få bort all geggamoja ur badkarets inre. För när jag ligger där med jetstrålarna vill jag också ha bubblorna. Men jag vill inte ha allsköns äckelpäckel med bubblorna i mitt badvatten.

Hundarna har gett upp för länge sedan och knoppat in här och där, nu öppnade jag dörren till sovrummet och Nelsson tog genast plats i min säng och Kairo på golvet under. I köket har jag bordet täckt av diverse papper som ska sorteras. Och i vardagsrummet har hundarna under eftermiddagen använt den rena tvätten som liggplats, tänkte sortera in den i morgon, om den nu inte har blivit smutsig igen. Diskmaskinen väntar på att startas. Och kanske man skulle ta en nattmacka. I badkaret. Nä, det blir för blött. Där ska man ju ha champagne - det har jag ingen. Inte ens Pommac. Fruktsoda kanske. Det är skönt att vara ensam hemma. Man kan göra som man vill. Söndag kväll kommer 17-åringen hem från London, säkert sprängfylld av upplevelser, som hon i bästa fall vill delge sin mamma. Dagen efter kommer maken hem från korttids. Vi har det ordnat så numera. En vecka där för honom med ungefär en månads intervall. Hans minne är nu mycket dåligt, och han behöver en del hjälp även med annat.

Bubbelsystemet har snart genomgått sin reningsprocedur klart, det är betydligt bättre men inte helt rent. Jag står inte ut längre med procedurandet, så det blir väl lite äckelpäckel i badvattnet i alla fall om jag vill ha några bubblor.

För övrigt hoppas jag på solsken i morgon (dvs idag söndag) så vi kan ta oss ut i skogen så hundarna kan bli normalsmutsiga igen. Nu luktar de ju schampo! Och så har jag några lövhögar i trädgården som borde förpassas ner i sopsäckar innan vintern kommer tillbaka. Den var här först som kyla för någon vecka sedan, neråt minus 15 några dagar. Sedan ett rejält snöfall, plusgrader, ishalka, regn och nu åter barmark. När jag precis hade tagit mig i kragen och sandat infarten. Det har varit med livet som insats jag tagit mig till brevlådan och ut med hundarna några dagar. Till o med de fyrbenta har sett tveksamma ut när vi gått ut mot gatan. Men nu är isen borta och gräsmattorna gröna igen.

Bäst man tar sig ner i badet nu då. Det står klart nu. Inget skum den här gången. Minns förra gången när badskummet höll på att ta över hela badrummet innan jag var klar. Nää, den här gången kör jag med Rent Vatten, säger Nattugglan i Norr.

Borttappat

Ikväll har jag genomgått en pärs. Den var inte mer än två timmar lång men ack så fruktansvärd! Tänk att en försvunnen plånbok kan skapa så mycken oro. Pessimist som jag är hade jag hunnit måla upp ett hemskt scenario om livet utan plånbok. Plånboken innehåller hela mitt liv fick jag klart för mig när den var försvunnen.

Visakortet - hela lönen, möjligheterna att betala räkningar, handla vad jag vill t ex en större beställning från Gudrun Sjödén som jag gjorde natten mot söndag när jag väntade på att 17-åringen skulle komma hem med en sen nattbuss. Och då talar vi om hemkomst kl 3.30, det hanns med att beställa mycket kläder.

Coop visakortet - familjens matkonto, bilens drivmedel, däcken som ska bytas ut imorgon till vinterdäck, hundarnas mat. Så´n tur att vi har en frys med infrysta rester och faktiskt även en del ännu ej tillagat, ett tag kan man ju leva på det när nu alla pengar plötsligt inte är åtkomliga. Och bilen går ju att köra med de nya sommardäcken, även om det nu börjar bli risk för halka, åtminstone tills bensinen är slut och senast gången jag startade motorn talade bilens färddator om för mig att det är "550 km till tom tank".

Körkortet - säkert blir man stoppad av polisen, fråntagen möjligheten att köra bil just när körkortet är borta på obestämd tid och på obestämd plats. Jag är ju totalberoende av bilen. Och utan körkort - hur ska jag kunna hämta ut pengar när inte Visa-kortet heller finns och jag inte har något leg?? Ja, i o f s har ju ett rätt så nytt pass som slank förbi mina ögon häromdagen när jag letade något annat.

Kontanterna - såklart hade jag just fyllt upp plånboken med en massa kontanter för det är bra att ha om Visa-kortet inte är tillgängligt av någon anledning. Kan man låna av någon? Vem? 17-åringen? Makens äldste son? Bästa vännen? Maken själv har noll koll på pengar numera.

Frimärken - för brev inom Sverige, om nu datorn och all annan elektronisk kommunikation pajar ihop så är min plan att skriva brev, gamla hederliga på papper, och då krävs frimärken. Och min dator är inte av senaste modell, Telias bredband har krånglat senaste dagarna så det är bra att vara förberedd med frimärken. Om man nu bara kan hålla reda på plånboken!

Koden - till tjänstemobilen, om jag nu av någon anledning skulle slå av den så kan jag åtminstone få igång den igen när jag har tillgång till koden. Andra koder har jag (klok som jag ändå är) INTE i plånboken.

Scandickortet - talar om att jag minsann är medlem på 2nd floor och har en massa stamgästrättigheter. Det ska ju hjälpa mig till hyfsat boende när jag inte är hemma. Och så är kortet borta - hur går det ihop?

Lånekortet på biblioteket - det räcker med att mina låneböcker om Kanarieöarna blev stulna tillsammans med en ryggsäck på Teneriffa 1996, och när jag anmälde det till biblioteket fanns det ingen sån ruta i deras blankett utan det verkade mer som om jag var tjuven och den som olovligt behållit böckerna.

Rabattkortet för biltvätt på Statoil - tänk om jag missar den 6e tvätten som blir gratis när kortet är stämplat 5 gånger? Bara för att plånboken och hela innehållet är spårlöst borta? Det är orättvist mot bilen om inte annat, den har ju inte gjort något annat än blivit fruktansvärt smutsig.

DN-kortet 2012 -  äh, det vet jag inte vad jag ska ha till egentligen. Dessutom är ju 2012 snart slut. Ingen förlust alltså egentligen.

Donationskortet - där jag skrivit under att alla mina organ kan användas för transplantation utifall att jag inte längre behöver dem själv. Vilken pärs för mina nära och kära om de måste fatta ett sådan beslut bara för att donationskortet ligger i en plånbok som är spårlöst försvunnen.

Plånboken (eller som de flesta här uppe säger: börsen) sågs senast i vårt eget kök igår när jag packade upp matvarorna efter en snabbtur till ICA. Den brukar ligga i min jobbväska när jag är på jobbet, eller i min handväska när jag är hemma, eller i en ficka i jackan, eller i ryggsäcken om jag är på hundutställning, eller i kappan, eller i bilen, eller ... eller...

Den låg inte hemma. Den låg inte i jobbväskan. Den låg inte på något av de vanliga ställena. Den var inte kvarglömd på mitt arbetsrum på Norra Europas Modernaste Sjukhus som en kvällstjänstgörande arbetskamrat så vänligt kollade när jag ringde och frågade. Maken hade ingen aning om hur plånboken ens såg ut. I vild förtvivlan grep jag sista halmstråt och ringde tonåringen, när jag kände att min undergång var nära. Hon behöll lugnet, "ta det lugnt mamma, jag kommer snart hem och hjälper dig leta". Så gjorde hon och hittade den i min egen byrålåda. Med allt innehåll intakt. Och det är INTE jag som lagt den där.

Så skönt det är att nu kunna: handla vad man vill tills pengarna är slut och kontot tömt och familjen behöver inte gå ut och tigga bland vänner och bekanta, jag kan starta tjänstemobilen om jag råkar slå av den, jag kan skicka brev med snigelposten, jag kan tvätta bilen gratis (nå´n gång), bo på hotell med förmåner, köra bil lagligt med körkortet tillgängligt, sjukvården kan med gott samvete befria mig från alla mina organ om jag råkar trilla av pinn.