Inspirerande semester

Semester del två är påbörjad för en vecka sedan. Del ett kom direkt efter midsommar. Då ägnade jag mig åt att fortsätta mitt sisyfosarbete i källaren. Nu är det gillestugan som fått en ansiktslyftning. Eller rättare sagt - gillestugan är återfunnen under allt som jag röjt bort. Lite finns kvar att röja, man ska inte ha för bråttom med gammalt skräp. Bråttom hade jag dock med spindelväv, döda myror och andra kryp, så pass bråttom att ett innerfönster hamnade i mina händer när jag lyckades rädda det från att kraschlanda på golvet.

Semester del ett innebar också en del trädgårdsarbete, umgänge med makens barn och barnbarn  och annat.

Efter ett inhopp på det stora sjukhuset i grannkommunen under en vecka vidtog sedan semester del två. Det blev en rivstart för kroppen utan dess like. Köpte en ny häcksax, modell större.  Terroriserade sedan grannarna en lördagkväll genom att kapa häcken till halva dess tidigare höjd. Plötsligt kunde man se grannarnas hus tvärsöver gatan. Och dessbättre kan jag nu  också se gatan när jag backar ut Volvon från tomten. Det glädjer även den övningskörande tonåringen. Dagen efter kapade jag också häckens sidor och som pricken över i räfsade jag allt nästa dag. Sex plastsäckar med grenar väntar nu på transport till avfallsstationen. Sedan toppade jag allt kroppsarbete med dammsugning, golvtorkning osv i halva källaren (den framkomliga delen). Och nu säger min rygg att den inte gillar kroppsarbete.



Lunch med Storforsen som bakgrund.





Kusin och make i samspråk vid forsen.



Det är bra med sommar och semester. Man, dvs jag, får saker gjorda som annars bara väntar och väntar. Nu var det så att min kära kusin skulle komma på besök. Det krävdes alltså PLATS, och inte ens för kusiner kan man visa upp ett hem i totalt förfall, därför allt detta arbete. Vi fick några väldigt trevliga dagar. Mycket prat, skratt och och koll på stamtavlan, nej jag menar släktforskningen. Jättekul! Och så tog vi med maken på utflykt till Storforsen. Där blev det i det närmaste kollission med alla som skulle uppleva Diggilo samma kväll, vilket jag helt hade missat.



Trädgårdsrunda i närområdet.





När ska jag få guldfiskari min damm?



Semestern fortsätter. Idag i trädgårdsanda av annat slag. Jag har tillsammans med min kompis cyklat runt i närområdet och kollat på Öppen trädgård. Också det jättekul! Fyra trädgårdar av helt olika slag, så mycket inspiration man fått! Nu är det bara att gräva dammar så vattnet stänker, så frön och gjuta betongfat, grusa gräsmattan och stenlägga resten, ha någon liten grön plätt kvar samt odla massor med prunkande rosor, liljor, okända vallmosorter, vajande gräs, vackra buskar och kanske ett litet potatisland i ett hörn. Tror jag måste gå i förtida pension snarast möjligt, här finns så mycket att göra!



Japaninspirerad?



Har ni nånsin förut sett grönlilja? Det hade inte vi!
(Det är de smala ljusgröna i mitten.)



Vad händer?

Det är ljust, stilla och lite trolskt i sommarnatten utanför fönstret. Flera veckor har gått sedan kommunen slutade tända gatubelysningen nattetid. Och inte långt härifrån, i skogen  på andra sidan träsket, har polisbilar cirkulerat i skogen, polishelikoptrar i luften, avspärrningar har satts upp och tagits bort, man har genomsökt området, finkammat i sökandet efter den försvunna kvinnan. Folket förfasas, skvallrar och många tror sig veta både det ena och det andra. Nu väntar vi på svaret. Har rätt person gripits?

För många år sedan tog vi en cykeltur i skogen där på andra sidan träsket. Målet var ett av forten som det vimlar av härikring. Kaffe och fikabröd i cykelkorgen, den då ganska lilla dottern i barnsadeln på pakethållaren. Eller var det kanske bilen vi tog? Hursomhelst: utflykten blev fin, vädret var vackert och fortet stod där som ett monument över kalla kriget. Många andra än vi har varit där, de flesta i avsikt att njuta av naturen, träna med hunden, springa in joggingskorna, köra järnet på första moppen. Nu är platsen märkt på något sätt, annorlunda, inte samma skog längre.

Och där i Stockholmsförorterna brinner bilar, skolor och affärer, stenar kastas mot räddningsfordon och polisbilar. Natt efter natt. I förorter där en del av mina vänner bor. Det känns overkligt. I Sverige idag.



Kvällshimmel



Själv försöker jag inrätta mitt liv i nya hjulspår. Det är inte lätt efter 20 års sammanboende, att bli ensam mamma till en tonåring och samtidigt få livet att fungera så bra som möjligt för den som inte kan bo kvar hemma av hälsoskäl. Man slits hit och dit, och är det ingen annan som sliter så är det ens eget dåliga samvete för allt möjligt.

Sliter gör också allt som ska fixas. Är det inte sotarn som kommer på den absolut minst passande tid som man redan bokat om hundrafemtio gånger, så är det bilen som ska på verkstan. Och på verkstan verkar de mest bara kunna ordna med en sak i taget. Och vem i h-e har hittat på Volvo V70s absolut idiotiska konstruktion för lamporna i strålkastarna? Helt omöjligt byta själv (tänker inte ens försöka).  Kanske samma person som konstruerat duschslangen och dess fäste i vårt formidabla badkar. Denna duschslang tänkte jag byta själv eftersom den ger en dusch åt helt galet håll (dvs rakt upp i ansiktet på den som håller i den) förutom åt det håll den ska. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Inte ens rörmokaren klarade det! HA-HA! Nytt slangset måste beställas annars skulle man tvingas göra åverkan på befintlig hållare. Och den stackars hunden ska till veterinärn - krånglande öra. Trädgården måste också fixas - getingboet i förrådet är besprutat med Radar, tänkte göra det en gång till innan jag ger mig på själva boet. Då ska jag vara iförd nån form av månlandarkläder. Totalskydd. Fast jag har inte sett nån geting. Än.



Varför ska allt blomma samtidigt?



Allt är inte nattsvart dock. Sommaren är här. Det är ljust jämt. Det är varmt. Man behöver inga vinterkläder.  Man hittar inga sommarkläder. Man hittade till IKEA för två veckor sedan. Det resulterade i 6 platta paket, ett antal mer oformliga prylar, och några tusenlappar mindre. De platta paketen har minskat i antal men än återstår en del arbete med montering av möbler. Bl a har jag inhandlat en (tror jag) jättesnygg hylla i smide och glas till vår totalrenoverade tvättstuga-anslutande dusch/bastu-rum. Den väntar än. Torkställningen till tvättstugan är monterad i a f.

Och nu väntar sängen.

Kanadagäss (?) - en kväll vid träsket.

Talet som aldrig hölls

Till minne av min moster.

Den närmaste länken till min sedan 1990 döda mamma är borta för alltid. Moster blev 86 år, yngst i sin syskonskara men den som blev äldst. Igår, på Alla Hjärtans Dag tillika fyraårsdagen av min pappas dödsdag, begravdes hon i en vacker ceremoni med många släktingar och vänner närvarande.
Moster var en pigg och glad 86-årig dam som inte väjde för nyheter och nymodigheter. Till henne kunde man maila, fram tills hennes ögonsjukdom inte längre gjorde det möjligt. I telefon talade vi om "strängteoerin" som intresserade henne, men som jag var tämligen ovetande om. 17-åringen däremot, som vet en hel del, känner förstås till detta ämne. När 17-åringen och jag skulle se Alice Cooper i Göteborg på sensommaren blev vi genast inviterade att övernatta hos moster, som sedan höll sig uppe tills vi kom tillbaka på nattkröken och berättade om allt vi upplevt under kvällen.
Moster har alltid funnits i mitt liv, visserligen på avstånd rent geografiskt, men ändå. När jag var barn var det ofta tältsemester som gällde för vår familj. Ibland med moster, morbror och kusinerna. Likadana tält, sexmanna med luftmadrasser, spritkök och campingbord. Vi hade en grå Ford Cortina, de hade en röd. Och vem minns inte mosters 60-årskalas då hon bl a fick en urtjusig baddräkt med tillhörande badmössa om jag inte minns fel. Modellen var nog från 20-talet och hon satte omedelbart på sig den och visade upp för alla festdeltagare. Tio år senare var det 70-årsfest, som också blev ett härligt släktmöte i den bohusländska skärgården.
En begravning blir ju också ett släktmöte, nästan som en fest faktiskt men med sorgliga förtecken. Jag tror att moster skulle ha varit väldigt nöjd med Alla Hjärtans Dag som den blev till hennes minne. Vacker, sorglig, men även med skratt och minnen och möten med släktingar jag inte sett på många år.

Moster, sista gången vi träffades, i augusti 2012.

Sov i ro, kära moster!

Ingen hemma

Vinterland i närområdet.

Här finns bara jag och radion, facebook och tusentals saker på fel ställe. Dogsen är på hunddagis, tonåringen i skolan och maken har flyttat. Nu samlar jag ihop spillrorna. Det betyder bära möbler, skotta snö, hänga vid datorn, sortera (kasta?, spara?, placera rätt?, skänka bort?), överväger om jag ska göra en insats på mitt arbete som jag är ledig ifrån just nu. Finns en del kvar som inte kan vänta. Nu är jag ledig fyra veckor för att hjälpa maken komma tillrätta och delta i mosters begravning nästa vecka samt underhålla tonåringen på något sätt under sportlovet. Pudlingarna går på sparlåga för tillfället - ofrivilligt om ni frågar dem, nödvändigt om ni frågar mig.

Överraskningarnas tid är dock ännu inte förbi. Igår skottade jag som en galning på kvällen, snö alltså. Man kan skotta sig förtvivlad här inne också, men då papper, kläder, prylar och ja vem vet allt. Men igår var det alltså snö som gällde. Det var liksom pricken över i, efter en lång dag med fyra hundpromenader i skitväder, flyttade maken till annat boende, nödhandlade en liter fil, åt frukost nr två till middag och hämtade hem utsvulten tonåring vid 21-tiden. Och sedan då snöskottning.

Hörde nyheter med väder på radion vid 22-tiden och insåg att snöskottningens tid fortsätter. Förberedde mig alltså mentalt på en ny omgång med den vita sporten för att kunna köra hundarna till hunddagis. Och döm om min förvåning när jag insåg att det idoga snöandet i natt inte renderat mer än ca 1 cm snö på infarten, trots allt jag fick pulsa i på trappen. Tänkte först att tonåringen skottat, insåg sedan att här har en större maskin varit i farten. Och kom att tänka på att i lördags dök plötsligt upp en gravmaskin med jätteskopa som i ett nafs rensat infarten från snö samtidigt som han pallade ner x antal stelfrusna äpplen från de förvuxna äppelträden. "Det är min kompis André från orkestern" hojtade tonåringen,  "han kör så´n där maskin". TACKAR, TACKAR - säger jag!

Lite skotta blev det i a f. Soptunnorna måste vara åtkomliga. Och tänk att det tagit mig typ 15 vintrar innan jag idag insåg att man kan flytta tunnorna så de blir mer åtkomliga under den snöiga årstiden. Mindre skottande, lättare komma åt tunnorna. Och det handlade bara om att vrida dem 90 grader och flytta fram den bakre.

Det har varit intensiva dagar här på olika sätt sista tiden. Därför är det knappt någon hemma i hjärnkontoret heller. Tur jag är ledig en månad.



Tunnorna på plats. Nu är det bara att fylla dem -
skräp har vi gott om .



Livet och döden

Ledig måndag. Idag betydde det några turer i närområdet med pudlingarna och en tur till sta´n för den hela helgen uppskjutna veckohandlingen. Det var pensionärsrally i butiken, där kryssade pigga äldre, typ jag själv, med kundvagnar och rullatorer. Jag lastade på en hel del, scannade och packade. Som tack för besväret fick jag packa upp allt igen i kassan för avstämning. Och HURRA - det stämde på pricken. Hoppas det dröjer till nästa avstämning.

Denna helg har annars gått i kontrasternas tecken. Maken passade på att passera ännu ett årtal uppåt, påhejad av fru, barn och barnbarn. De äldre barnen hade den goda smaken att bjuda in till middag så jag slapp den delen. Mycket praktiskt. Och gott.

Idag har jag nåtts av sorgebudet att min enda moster har lämnat jordelivet. Denna pigga, framåt, pratglada, nyfikna 86-åring finns inte mer. Hon som agerade hotell och restaurang åt mig och 17-åringen när vi såg Alice Cooper i Göteborg i augusti. Hon som varit nästan som en stand-in för min egen mamma som dog redan när hon var 67 år. Hon som jag ringt med ojämna mellanrum, och besökt med ännu mer ojämna mellanrum. Nu finns hon inte mer. Det är en konstig och sorglig känsla.  Nu finns av mina föräldrars generation bara kvar 85-åriga faster i Dalarna och 96-årige farbror i Södertälje.

Livet går vidare, trots allt.

Gott Nytt År, 2013!

Nyårsfirandet är vederbörligen genomfört. I år för ovanlighetens skull körde surtanten själv bil till o från nyårsgänget, typ tre kvarter bort. Det var dock en bra lösning med tanke på makens något långsamma och rätt ostadiga gång. En trevlig kväll med goda vänner, god mat, frågeleksspel enligt väl inarbetad rutin,  tolvslaget  ackompanjerades av Nyårsklockorna på TV och grannskapets nyårsfyrverkerier samt skålande ute på gatan med grannar. Dogsen var med och höll sig skapligt lugna.
Ny rutin för denna nyårsafton: tonåringen firade på eget håll med kompisar i grannkommunen. Modershjärtat led, modershjärnan gick på högvarv som beredskap för alla möjliga och omöjliga scenarior som skulle kunna utspelas. Inget av dessa blev verklighet, tack o lov, ingen brandkårsutryckning blev nödvändig. Tonåringen hade kul och kom hem enligt planering, helt uttröttad.

Gott Nytt År!


Nu är vardagen tillbaka, ett fåtal arbetsdagar kvar tills tanten återgår till ordinarie arbetsplats nästa vecka.


Dan före dopparedan

Fast vi har slutat doppa i grytan. Eller rättare sagt JAG har slutat eftersom jag inte fick med mig någon i min familj. Den här julen kommer att bli väldigt sparsmakad beträffande julmaten. Maken noterar inte så mycket längre vad som tillagas, äter med god aptit det mesta och har fem minuter senare glömt det, och 17-åringen ratar allt förutom köttbullar och prinskorv. Och själv gillar jag mest skinkan och sillen. Så det är väl ungefär det det blir. Och lite till kanske. Om vi nu äter hemma. Om jag hinner hem, ska jobba på julaftons förmiddag.

Kylan har tagit oss i ett järngrepp, nu när det envisa snöandet äntligen gjort ett uppehåll efter en veckas idogt fallande. Och därmed en veckas idogt skottande för husfrun. Pudlingarna har förundrat tittat på, i den mån de tillåtits vara med. Vi har nu 30 grader kallt och snö så det räcker för hela vintern. Julgranen, som jag och 17-åringen impulsköpte för två veckor sedan och med gemensamma kraften monterade på biltaket och sedan även lyckades lösgöra från detsamma, står nu insnöad invid trappen, knappt synlig. Det kommer att krävas en arbetsinsats av en villig skottare som inte räds -30 grader för att få fram den.  Och ve och fasa - kom just på att den kanske måste kapas också. Av mig. Med en såg. "Akta dig för sågen, Alfons" läste jag för 17-åringen medan hon fortfarande var en 3-åring och varken hon eller jag behövde ägna oss åt att såga julgran på dan före dopparedan. Det gjordes av maken/pappan, på den tiden rask och kry och sågade till julgranen utan problem.



Orkidéen som blommar om.

 

Snö hade vi även förra vintern när den här husfrun fyllde ett stort antal jämna år. Då levererades av medkännande vänner och bekanta, arbetskamrater och släktingar och annat löst folk bl a en del blommor som tröst till den åldrande damen. På ålderns höst har man rätt att inte fungera fullt ut, därför får mina krukväxter bara vatten när de verkigen ber om det. Kanske är det därför som en av orkidéerna har blommat om i höst. För man kan inte påstå att den har fått någon vidare skötsel att tala om.

 

Gryningsljuset.

  Blommar gör det inte i rabatterna längre. Åtminstone inte så att det syns. Vad som pågår under det meter(?)tjocka snötäcket är det ingen som vet. Nä nu har vintern brett ut sig i trädgården och det är rätt skönt för nu ser alla trädgårdar likadana ut. Vita. Inget ogräs syns. De vackert gula maskrosorna som brukar lysa upp vår gräsmatta men inte grannens lyser med sin frånvaro, de har inte orkat upp genom en meter snö. Inte ens de som växer där fjärrvärmen går genom marken och värmer upp allt i sin väg. Kvar finns bara de överblommade rabarberstjälkarna från i somras, de sticker upp ur snön som baksidans väktare.





Och på framsidan tävlar äppelträden med varandra om vilket av dem som först ska ta kål på bilen med de numera stenhårda äpplena som sitter kvar på grenarna och slår i biltaket varenda gång jag kör in från och ut på gatan. Äppelträden har också ingått en gemensam pakt för att förhindra att ett större snöberg byggs upp mellan dem. Nä nu får man vackert köra snön in på tomten, via uteplatsen, förbi trappen och ut på gräsmattan där snön nu växer till ett gigantiskt berg som snart har passerat hammockens obefintliga takhöjd.



Cyklarna tinar nog inte fram förrän till våren,
sparkarna kanske går lite lättare att få fram.
Och därbortanför trappen står julgranen och väntar.



Så här oförberedd inför en julhelg har jag nog aldrig varit. Ja, om man inte räknar tiden som barn och lat tonåring då förstås. Den här julen blir inte som andra. Färdigköpta skinkan ska jag griljera imorgon och kanske göra hemgjorda köttbullar. Eftersom jag gillar det själv. Resten har jag köpt färdigt. Och så var det det där med såga julgran då. Och kanske byta gardiner, fast då måste man ju tvätta fönstren också. Det hinner jag absolut inte med imorgon. Förresten så har jag gjort en liten julgrupp med hyacinter idag, så lite julkänsla får man ju ändå. Och vi lyckades tända tre ljus förra helgen, eller om det var någon kväll här i veckan.



Solnedgång över grannens hus.

Kanske jag ska slå in julklapparna nu då. Innan alla vaknar igen. Termometern visar -30,3. Blir en kall natt, ute i a f.